jag har äntligen flyttat till min alldeles egna lägenhet. Det känns fantastiskt. Vi fick ägna hela lördagen (och lite av söndagen) åt att storstäda lägenheten, det var nog inte städat här på flera år - riktigt äckligt var det. Men nu har vi skrubbat väggar, golv och tak med svampar, disk -och tandborstar så nu är det rent. Och jag börjar känna mig som hemma!

Bilder följer här nedan...

För två veckor sedan var jag i Göteborg och hos Judith i Bergsjön. Anledningen var den traditionsbundna reunionkonserten på Billströmska. Det är tradition att när nya klassen har första stora konserten kommer alla som gick i klassen året innan på återbesök. Det var en himla fin helg, men mina känslor var överallt och ingenstans. Jag var lycklig och jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, och jag var ledsen så det gjorde ont i mig med tanke på att kanske aldrig mer skulle komma tillbaka, eller aldrig mer vara en del av den där fantastiska bubblan. Det var en konstig känsla att helt plötsligt vara den som varit där och numera bara är en betraktrare, som står utanför. Jag försökte sätta ord på mina känslor men det gick inte, och går fortfarande inte. 
Jag bara vet att Billströmska varit den bästa tiden i mitt liv. Absolut bästa, med så himla mycket kärlek. Den bästa kärleken.

På söndagen gick jag och Judith på spontanbio. Vi gick runt och njöt av ett höstigt Göteborg och kom på att vi skulle gå på bio - vilket vi gjorde. Jag ska flytta till Göteborg en dag. Jag blir lycklig där, av doften av Göteborg, av spårvagnarna, av avenyn, av atmosfären - jag älskar Göteborg.

Nu ska jag duscha i min alldeles egna dusch.

Se den.

Välkomna dit, men försvinn inte härifrån, för jag kanske överraskar ibland, vem vet...

Här är här:

Inte får jag äta tårta heller då jag numera gör allt för att min mage ska må bra, så inget socker (eller ingen mat alls, som det känns just nu) på ett halvår. Får se hur länge jag klarar, håll tummar för mig.
Brukar inte tredje dagen vara värst när man går på diet/ska sluta röka/snusa/äta godis? Det kom i vilket fall på min fjärde dag...
Håller på att starta en blogg om mina matvanor för stunden, får se hur det blir med det - om det ens blir av. Låter kanske dötrist, men jag tror det kan vara intressant att följa den typ av kamp som det faktiskt är när man inte får äta knappt någonting och tanken, och rädslan, på att stoppa något i munnen av ren vana är konstant närvarande. 

Jag lovar - I keep you updated.

Tio dagar är ett alldeles lagom tidsfördriv för känslor, tankar och minnen att få landa lite, landa i ensamheten och i nya inställningar - nytt liv.

Det finns händelser i livet som spelar lite större roll än andra, som alltid kommer finnas kvar och ploppa upp bland minnena ibland. Under de senaste två åren har jag upplevt sådana händelser varje dag. Att skratta så tårarna rinner, att känna ett slag av kärlek i magen och att sitta bredvid och le och känna att det här är fantastiskt - det har varit vardagsmat för mig! Och det mest fantastiska är att det faktiskt är sant.

Hur ska jag någonsin kunna återge allt detta? Hur ska jag få er att förstå och få er att sitta vid era dataskärmar, nickandes och tänka "Shit vad sjukt grymma två år hon har haft! Hon måste verkligen älska den där skolan!" - för det är precis så jag vill att ni ska känna. 

Det här året, och framförallt den sista terminen, har gått så fruktansvärt fort. Inte alls har den varit smärtfri, det har varit så himla mycket att göra i och med musikhögskolesökningar och turné och konserter och avslutningskonsert och så mycket mer. Men det har varit värt det! Nu vet jag vad jag kommer göra till hösten, jag kommer att gå musikhögskolan, trots allt, och jag hade en grym avslutningskonsert och jag känner mig sjukt stolt - en magkatarr, såhär i efterhand, till trots.

Och för tio dagar sedan hade jag den värsta dagen i mitt liv. Ni vet när det gör fysiskt ont i en att se folk lämna. Att krama någon och säga "vi ses" räcker liksom inte till. Man vill aldrig släppa taget, för de där orden är inte tillräckliga, de förklarar ju ingenting, inget av den tacksamhet eller vänskap eller syskonkärlek som funnits. Men vad ska man säga? Jag försökte så många gånger säga något som kändes rätt, men det finns liksom inga ord, för jag tror att båda vet. Båda vet vilken tacksamhet eller vänskap eller typ av kärlek som finns där. Samtidigt är det fint att trots all denna sorg som fanns i det där musikhuset den dagen så fanns vardagen - hänget i soffan och i datasalen och skämten och skratten. Och gemenskapen. Och så fanns de där taskiga men kärleksfulla kommentarerna, som när jag gråter och kramar om Peter och säger att han är världens bästa storebror och han svarar att jag är världens töntigaste lillasyster. Det känns rätt helt enkelt.

Jag kan skriva en bok om allt det jag känner, för det är så mycket och så starkt, men tro mig när jag säger att det kommer mera. Bara för att Billy är över betyder inte det att minnena ska tystas ner och glömmas bort, eller att skrivandet om det ska försvinna, nej nej - det här är bara början.

I fredags var det dags för min avslutningskonsert här på Billströmska, bara egna låtar. I fem dagar har jag varit nervös, men det gick så himla bra och jag är otroligt glad och lycklig och stolt att det gick - att jag fick ihop det, att jag hade mina fantastiska musiker med mig. Så Tack!

Mamma och pappa passade på att komma ner och titta, och tog Gerda med sig i bilen och medan de sov på Bed & Breakfast sov Gärdis här hos mig och var med på festen på kvällen - supermysigt!

Dock har jag varvat min tid den veckan med rep och packning, för på lördagen tog de med sig all min packning hema till Lindesberg. Praktiskt så de slipper hämta mig om två veckor igen (får istället åka med Judith och det är jag så himla tacksam och glad för, så vi slipper säga hejdå), men nu känns rummet tomt och inte så mycket "mitt".

På fredag ska jag ner till Malmö igen, eftersom jag inte fick godkänt teori &-gehörsprov när jag sökte musikhögskolorna kom jag därmed inte in någonstans, men malmö gör oss en andra chans och jag måste ju ta den, annars kommer jag ångra mig. Så OM jag (mot mångamånga odds) klarar provet denna gång så har jag en plats på musiklärare åk 7-9 i Malmö. Håll tummarna för mig!

På torsdag har vi konsert igen, sångkonsert och jag är sjukt opepp, och kan ungefär ingen av de fyra låtarna jag fått. men det löser vi.

Nu måste jag gå till maten, nu har ni i alla fall fått en kort uppdatering om livet på Tjörn.

I flera veckor har det legat ett tjockt lager av ostruktur i mitt liv och jag har inte riktigt hittat rätt väg ut. Men igår fick jag väldigt mycket kreativa och viktiga saker gjorda och många spärrar inom låtskrivandet/konsertplaneringen släppte och idag repade jag för första gången med bandet - det känns fantastiskt! För första gången någonsin gällande den här avslutningskonserten känns det verkligen som att den kan komma att genomföras med helt okej godkänt betyg. Känns gött. 

Solen fortsätter att stråla på Tjörn och mina planer för helgen är, om jag får säga det själv, enastående!

Imorgon - maskerad och musiklinjen har fått tema årtionden.

Lördag - Göteborg på dagen och träffa Sofia och Joel, på kvällen - fira valborg med klassen med pizza på klipporna i Skärhamn.

Söndag - rep och ytterligare planering av konserten.

Jag kan ju bara säga att det här kommer bli en f a n t a s t i s k helg!

Tjoho!

Idag var det dags för Mischa att flytta tillbaka till Örebro Katthem, hon kom till oss för tre år sedan efter att ha levt sitt liv med 64 andra katter i en lägenhet hos en gammal man - ingen mat, och ingen kattlåda att gå på.

Jag har aldrig sett en sådan rädd katt, men hon repade sig, hon åt mat tills hon spydde, men hon fick fortsätta med det för att hon skulle förstå att det alltid skulle finnas mat att äta. Och från att vara en katt man inte kunde röra om ens för en sekund har hon blivit en gosig liten kisse, fast på hennes villkor vill säga.

Men så har verkligeheten ständigt gjort sig påmind, hon vill vara ute också, hon trivs inte som bara innekatt. Hon skriker och oroar sig och vill bara ut. Så beslutet togs och hon fick flytta tillbaka till katthemmet i väntan på en ny ägare som kan ge henne ett kärleksfullt hem där hon får springa ute och inne när helst hon vill.

Men det gör ont, och jag kommer sakna henne.

Men tiden här står knappast stilla - vi lämnade sökningarna lika fort som vi gick över till inspelningen, för nu är det dags för studioinspelning med klassen. Idag har jag antagligen inte så mycket och göra, men imorgon är det nog dags för mig att lägga sången på Toast to M. Men att vara ledig idag gör mig ingenting - idag värmer solen och jag tänkte passa på att njuta av den och bättra på min bränna ytterligare. 

På lördag lämnar jag Tjörneland ännu en gång - en sista gång innan vi slutar. Det är dags för påsklov och jag hoppas att jag får uppleva lite vår där hemma också (och en himla massa godis). Men innan dess ska Johanna komma hit ikväll och sova här tills imorgon - alltid lika fantastiskt när hon kommer hit, för aldrig skrattar jag så mycket som då.

Nu kallar tvättid, sen åker solbrillorna på...

Årets första separationsångestgråt - check.

Att denna dag var en lördag finns det inget i mitt liv som tydde på, folkhögskolansdag innebär tidig morgon och vanlig Billyfrukost och skolstart halv nio. Det innebar också, inte alls lika vanligt, loppis på skolan, konsert och prisutdelning till vinnaren av tävlingen "mitt bästa folkhögskoleminne". Den lycklige vinnaren är nu tiotusen kronor rikare och det är lika mycket mina minnen som hans - då vi delar samma klass.

Solen skiner idag och inte en vind har blåst nu på eftermiddagen, det har inneburit häng i solen med klassen. De här bästa dagarna på Billy är samtidigt de värsta, som när vi alla kollade på Peters vinnande filmbidrag med folkhögskoleminnen idag, separationsångesten är ett faktum med mindre än två två månader kvar här på Billy. Så mycket sorg och glädje och lycka och kärlek - på samma gång.

Men ikväll ska vi bannemig ha storfest och jag är taggad, jag var också den enda som var taggad igår - men kul hade jag för det (likör 43 med mjölk gör susen!)

Kolla in Peters vinnande bidrag på youtube, det är riktigt fint!
(jag önskar jag kunde få in klippet här i detta inlägg, men så teknisk tycks jag inte vara, ni får nöja er med denna länk:)

Det var mysigt att se solen gå upp och det är alltid härligt att köra bil när det knappt är någon trafik. Men i och med att jag och mamma ska på esteternas musikteaterprojekt ikväll känns det som att det kommer behövas lite naptime under dagen.

Det här med musikteaterprojekten, det är roligt, men det framkallar ju minnen, som ni vet. Cotton Club var ju faktiskt fantastiskt - som ni också vet.

Bara för det så måste jag ladda upp en bild från den fina gymnasietiden och mina fifteen-minutes-of-fame.

(den fick visst bli miniatyr, annars fick, ve och fasa, inte Joel plats!) klickaklickaklicka så får ni se  nåt stort. 

Mot Arvika, sökning imorgon på Ingesund. Jag har mer panik än vanligt då min röst beter sig urmysko och jag kan inte sjunga, det känns lite läskigt. Men det är upprop imorgon klockan åtta och jag har prov klockan tolv, så jag har god tid på mig att sjunga upp - känns skönt!

När jag tänker på att det söket kommer gå dåligt tänker jag bara på att jag sedan sätter mig på ett tåg till Lindesberg och därmed får träffa Syrran och resten av familjen. Och Lilo, denna fantastiska skapelse.

Hur som helst - packa är något jag borde göra nu, mer än att blogga i alla fall.

Som ni vet, ni, mina stadiga läsare (de få, men ack så värdefulla) så har jag ju lite tema-bytarperioder då och då. Och nu när ännu en vår, sakta men säkert, börjar närma sig Tjörn tyckte jag det var dags för en tribute i all dess vackraste form (ja, så gott som i alla fall).

Så när helst ni saknar våren där hemma i Bergslagen, feel free to step into to My world och finn lite västkustsk värme här på min blogg.

Nu ska vi ha partaj. Allt är som vanligt på folkis.

Ha en fin helg.

Västkustskt

Västkustska

Västbästflestkustskastekustska.

- det senare är en egen komposition. Läs, tala och lär.