Jag är nog väldigt mycket som resterande människor av världens befolkning. Eller inte nog, jag är otroligt mycket som dem/er/ni (whatever!)
Jag är inget konstigare än vad du själv är och fungerar inte så mycket annorlunda mot dig. Med andra ord - vi strävar alla, i grund och botten, efter samma sak. "Samma sak" i denna benämning innefattar inte drömmar, ambitioner och framtidsplaner. Men vi människor bygger våra liv, våran stomme på det enkla ordet kärlek. Och såfort man nämner det ordet så lägger sig den seriösa stämningen över hela stan och alla blir tysta och tittar intresserat på den talande och tänker samtidigt "neej, inte igen. Suck!"
Men den här gången tänkte jag bespara er det allra djupaste, mest prata om mig själv för det är trots allt det vi människor är bäst på!

Ordet kärlek är ett ganska svårt att definiera. Men om jag var svenska ordens Linné så skulle jag beskriva det som ömhet, stark, ärlig vänskap. En vänskap där man vågar vara sig själv, visa sina brister och sina fel och veta att man duger ändå. Men trygghet är nog det ordet jag tycker passar allra bäst!
Trygghet till vänner är himla viktigt för mig. Man ska kunna lita på sina vänner, att de ska finnas där när man behöver det som mest (och kanske förtjänar det som minst?) - för det är väl ändå vänskap? Och tryggheten att man duger och att de inte sviker...

Eftersom jag, som tidigare nämt, fungerar lika - i grund och botten, som varenda människa som lever på denna jord förstår jag inte varför folk ska behandla mig annorlunda? Jag fungerar som Du gör, kräver samma sak som Du och ändå behandlar Du mig som en främling... till exempel. Jag är inte värd en särbehandling om man vill utrycka sig så. Jag är värd precis samma treatment som du!
Jag råkar inte vara annorlunda och blir precis som vilken man/kvinna/flicka/pojke som helst otroligt osäker om man en dag inte längre räknas. Om man kommer en dag och man inte längre får känslan av välkomnande. Och vem vill vara en stalker liksom? Vem ger inte upp i en sådan situation?

Ärlighet! Är också ett ord jag skulle vilja lägga till under kategorin kärlek/vänskap. Utan ärlighet är det inte ett riktigt vänskapsförhållande. Sanningen är inte alltid den trevligaste att höra och ta till sig. Men ibland är ord bättre än handlingar (eller ska man säga outförda sådana).

I flera års tid levde jag ett liv jag själv inte valt. Det var rätt komplicerat och de gånger jag berättat om det har folk tyckt allt bara varit en enda röra och inte alls förstått min situaton. Jag förstår dem. Hur kan man vara mobbad av sin bästa vän och samtidigt vara just bästa vänner? Svaret är enkelt - ingen har andra vänner. Man är bara två!
Och varje helg som vi umgicks trodde jag att nu, nu blir allt äntligen bra. Nu är det slut på allt det jobbiga, och klumpen i magen började tina lite försiktigt... Men det är inte så enkelt. Och jag lovade mig då, blott nio år gammal att aldrig acceptera någon göra detsamma mot mig igen. Det är lätt att säga och lova sig själv, svårare är det dock att påverka andra människors beteenden, åsikter, tankar och handlingar.

Men det löftet jag har till mig själv tänker jag aldrig svika, och en dag kommer jag sätta ner foten...om det händer igen, vill säga.

Ärlighet, kära vänner!

Magnus Uggla är, och kommer nog alltid förbli en av mina främsta idoler. Jag kan egentligen inte säga att han som artist är så mycket att komma med, till en början. Men han är så jävla mycket Svensson, så ärlig, rakt fram och säger det han vill ha sagt och gör det inte till någon stor grej att han är kändis.
Jag läste hans blogg nyss och bara man läser den så blir man imponerad av hans ärlighet. Trots vetskapen att miljontals människor skulle kunna läsa den där bloggen är han så enormt ärlig, så enkel i sitt skrivande. Han är sig själv - rakt igen. Det är i och för sig ingenting jag kan veta säkert men man får en sådan känsla, en känsla av trygghet i han själv, liksom...

Ett exempel från hans blogg:

"Underbar och älskar av alla

... och av mig faktiskt. Eller älskad, gillad i alla fall.
Idag är det premiär på Martina Haags film. Såg den i förrgår och blev glatt överraskad. Den var bitvis bra.
Förutom att Martina pratade bebis-språk i två timmar.
Försöker hon verka yngre, eller?"

Magnus Uggla är en artist som använt sitt kändisskap till mer än bara musiken. Han har yttrat sig om samhällsfrågot och alltid stått för sin åsikt. Tänk om alla vore som han.

"Kändishälsning.

Stötte just ihop med Peter Magnusson från Hey Baberiba. Jag hälsade på honom fast vi inte känner varandra.
Jobbigt!"



http://www.magnusuggla.nu/

Jag vill skriva er någonting som berör, som får er att tänka efter, något ni tar till er. Jag vill skriva något ni känner igen er i, som ni kan relatera till er själva. Jag vill kunna öppna bloggen och bara skriva... Skriva det som precis just Du känner och det som precis just Du behöver höra, just i denna stund. Jag vill tajma era liv, era åsikter, tankar, funderingar. Era glädjestunder, era jobbiga situationer som vi alla går igenom.
Men det går inte. Hur mycket jag än försöker att så fort jag får tid över tänka ut vad Jag känner idag. Vad Jag vill ge Er idag så kommer ingenting, ingenting som går att beskriva i alla fall.

I'm back to basic. Skolan, livet, vardagen. Det går runt, runt, runt. Om och om igen. Och vad finns det då att berätta? Det enda som ändrar sig är humör, känslor och andra små detaljer. Och de där känslorna som är det som faktiskt spelar roll går inte att beskriva. För i ena sekunden är jag lycklig att vara tillbaka och det bara är som vanligt och det är en trygghet, man vet hur dagen ser ut. Man går till skolan, kommer hem, pappa kommer hem, mamma likaså. Man sitter vid datorn, äter, sitter vid datorn igen, duschar och sitter vid tv:n eller är åter vid datorn. Man lever i en cirkel, ond eller god är upp till var och en.
Och i nästa stund hatar jag allt som har med rutiner att göra. Vill bara göra något wild and crazy. Sätta mig på nästa tåg och inte veta alls vart jag ska ta vägen, bara dra, leva livet. Jag blir illamående av bara tanken att behöva stanna kvar här en dag till!

Men jag vet att det inte funkar så. Jag kan inte bara dra, för jag är ingen spontan människa som kan göra sådana saker. Jag är inte typen som kan dra och tänka "det löser sig, mat fixar sig alltid, bostad likaså". Jag vill ha allt planerat. Allt! Helst ska jag bära med mig karta dit jag ska, telefonnummer till eventuella boenden, men helst ska även det vara fixat före avresa, utgifter ska vara uträknade och pengar måste räcka! Jag kan inte bara dra...

Att bara dra skulle få mig att uppleva nya saker, se något nytt i mig själv. För jag har aldrig åkt utomlands själv, med bara kompisar, eller ens åkt på semester i Sverige utan mamma eller pappa. Men om det blev av vet jag att jag skulle få någonting nytt att skriva om... för stunden. För då skulle det finnas någonting nytt inom mig, något som jag tyckte om, som jag skulle älska att fördjupa mig i, ta mig in i mig själv och hämta inspiration från en annan Sanna, inte bara vanliga Sanna, utan någonting nytt, något spännande jag inte visste om mig själv.

Man behöver inspiration för att skriva. Och vad får man för inspiration av att springa mellan lektioner? Räkna matte eller läsa en engelsk novell? Men det är klart... det blir ju vad man gör det till.
Och jag ska fan se till att jag gör något av det. För beröra är det jag vill...

Vad skulle vi göra om våran bästa vän bara försvann, lämnade den här världen helt utan att någon visste om det, mer än varelsen som planerat våra liv?

Efter att min gamla barndomsvän fick lov att lämna den här världen på grund av att några personer ansåg sig vara i behov av att bli roade genom att se någon annan människa lida genom slag och sparkar, vilket sen ledde till hans död bestämde jag mig för att jag skulle ta vara på livet! Man vet aldrig när det är över.

Jag älskar kärlek, all sorts kärlek. Bara en kram är så mycket kärlek för mig! Och jag älskar att ge men och behöver att få likaså, precis som alla.
Ibland har jag mina ryck när jag åker tåg, bil, buss, båt eller annat transportmedel och är så rädd för att något ska hända. Vad jag ska lämna efter mig.
Har jag varit tydlig nog? När jag en dag lämnar den här världen vill jag lämna efter mig något som speglar mig, att folk tänker tillbaka på mig och tänker "Sanna sa alltid...".
Jag vill att människorna i min omgivning ska tänka tillbaka på mig och veta exakt vad de betytt för mig i mitt liv, jag vill att de ska veta att jag aldrig hade kunnat leva utan dem, utan dem hade jag inte varit jag, inte Sanna.

Det där löftet jag en gång gav har jag inte hållit. Inte många gånger alls.
Jag tänker att det finns tid, att det kan jag ta sen, det kan jag berätta sen. Tänk om sen aldrig kommer? Jag vet att det låter så otroligt deprimerande och jag känner mig som dem där människorna i USA med skyltar som säger att "The end is near" men det är inte det jag vill säga. Det jag vill säga är att vi måste ta vara på livet.
Man kanske går hemifrån i ett gräl med mamma och pappa och aldrig återvänder - då skiljdes man som ovänner.

Alla människor är olika, alla är inte som jag som hela tiden vill ha bevis på att man är tillräcklig för andra och omtyckt. Det är också något man måste acceptera, något jag måste lära mig acceptera! Alla har inte behovet att visa hur mycket man tycker om människor, vissa kan inte.
Och det är inte det viktigaste egentligen. Det viktigaste är att ta vara på livets tid. Inte bara sitta hemma och göra ingenting. Utan snarare att leva livet, bara göra saker.
Det ska i alla fall jag försöka göra, och förbättra mig på. För vilken besvikelse att se tillbaka på sitt liv och konstatera att allt man sett här i världen är lilla byn man växt upp i och det enda man känner till är hur kassapparaten fungerar på ICA och hur man tvättar och lagar mat. Livet är en fest

Enjoy.

Now it hurts.
Jag vill veta så mycket nu, men vad ska jag fråga, hur ska jag fråga, när ska jag fråga? Och kommer det bara ställa till det, och vill jag veta svaret? - Klart jag vill för det är bara det enda som rullat runt i mitt huvud hela dagen: "hur är det nu då? Jag vill veta, veta allting - even though it's gonna hurt".

Åh, jag vill att allt ska vara bra, allt ska vara perfekt. Kräver jag för mycket? Kanske, kanske inte. Men jag vet ingenting och allt är en röra och när jag väl tagit modet till mig finns det inte kvar. Ingen att fråga, det är som att det inte är meningen att jag ska fråga. Jag skulle bara bli sårad.
Men jag vill veta genom rätt person, inte genom rykten och jag vill bara vara... med rätt person. För det är saknad jag känner just nu, saknad av dofter och lycka och tillit. För jag har ingen tillit just nu och jag blir desperat och jag blir jobbig och jag fumlar och säger fel saker vid fel tidpunkt och allt bara... faller. Allt bara blir fel och det enda som kommer är gråten. Joo, det är så.
Och vart jag än vänder och vrider på mig så kommer det ingen vacker prins ridande på en vacker vit häst. Och det kommer ingen som säger att "Allt är bra nu Sanna. Kom med mig, för här är jag. Din, bara din".
Vart fan håller han hus, den där ridande prinsen som lovat att rädda oss från allt ont så många gånger!?
Det är inte meningen att det ska vara såhär, eller hur? Eller lär man sig något av desperation och sårbara hjärtan också?

Jag vill ha ett svar, jag kräver ett svar!
Men vem kan begära svar på en fråga inte ställd, osagt, som inte finns. Vem?

Den självklaraste saken i världen tycker vi, många av oss, några av oss. Vänner!
För om inte Det är det bästa som finns, vad ska då föreställa att vara det?

Jag ska bli personlig.
Den här sommaren var förutspådd av mig att bli den absolut bästa i mitt liv, den har varit bra. Estland liksom! Bara man skriver det så ryser man ju för så bra var det!
Men om den här sommaren har varit den bästa i mitt liv? Nej, det kan jag inte säga. Men det är klart, att jämföra en sommar i åldern 17 mot en i åldern 10 är inte rättvist. När jag var tio år lekte livet och ordet olycklig fanns inte en på kartan...

Men den här sommaren:
Vissa dagar har varit... hemska faktiskt. Man ville aldrig lämna den där sängen och man var fylld av besvikelse, på livet, på alla andra. Varför? Jodu, den som visste.
Andra morgnar har man vaknat och bara ångrat allt man gjort och inte förstått varför man sa som man gjorde, som om det här verkligen skulla göra saker och ting bättre?!
Man har vaknat och stutsat upp ur sängen för allt bara varit så fantastiskt... normalt och bra.

Och dem där dagarna, då benen vägde bly och hela kroppen vägrade gå upp för trappen för att äta frukost, för att fortsätta ännu en dag i det där jävla livet och göra det ännu jävligare. (Jo, så illa var det). Då på något konstigt vis, precis när jag behövde det som mest, ringde telefonen och displayen visade "nu väntar ett samtal som kommer göra din dag". Den där displayen är minnsann inte så tokig för ack så rätt den hade.

Jag kunde vakna en dag och livet lekte, sen plötsligt så ja, ni vet vad jag menar. Då tar man fram telefonen skickar iväg ett sms eller bara ringer ett samtal och så vips, så är man där igen - tillbaka på topp. När man sitter där i telefonen och så deprimerande talar om alla ens problem hör man ju hur dumt och invecklat man faktiskt tänker. I hate to tell you but that's how we work. Kvinnor alltså, tjejer, flickor - you name it.

Det är ganska otroligt att de där varelserna som går under kategorin "vänner" alltid får en på bra humör och lyckas få en att gå vidare. Utan dom skulle jag nog fortfarande sitta och sörja över kärleken jag hade när jag var fem år.

Vänner är nog världens bästa uppfinning, delar förstaplatsen med kramar, förståss.

Jag måste säga att trots alliansstyre i Sverige, och en feg muminpappa till statsminister (personlinga påhopp mot Fredrik Renifeldt) så är jag en stolt svensk. Jag måste säga att vi kommit en bra bit påväg gällande människors rättigheter. Även då jag många gånger kan bli extremt arg när apatiska barn utvisas från landet eller liknande. Har man hjälpt invandrare in i landet är det fel att helt plötsligt skicka ut dom ur landet, utan att bry sig om att dem i deras land inte alls är trygga och förmodligen inte kommer få leva klart sitt liv!

Men det var trots allt inte det jag tänkte skriva om idag.
Jag har alltid haft ett stort engagemang i homosexuellas rättigheter. Eller engagemang kanske att ta i då jag inte gjort speciellt mycket mer än att tyckt och tänkt och disskuterat med föräldrar och kompisar. Under de senaste ja, vad ska man säga - 50 åren har vi inte alls följt bibelns alla texter och ord om hur livet ska levas. Den kristna tron har fallit drastiskt i Sverige, vi är några tappra själar kvar som inte fallit. Trots det så hålls många giftemål fortfarande i kyrkan, vilket jag tycker är en fin tradition där välsignelse ges, och även då man inte tror att man kanske får Guds välsignelse kan det kanske kännas bra att bara få äktenskapet välsignat.

På 50 år har vi levt våra egna liv, levt som vi viljat och gjort vad vi viljat när som helst. Och de senaste kanske bara tio åren har homsexualiteten blivit allt "vanligare" sägs det, jag själv tror att det blivit ett mer öppet samhälle där folk vågar kliva ut ur garderoben. Men det finns några som inte alls kan förstå det där med homosexualitet. Att det är äckligt, fel och främst av allt - mot bibelns alla privilegier. Men när jag läser alla tusen insändare som folk skriver om hur fel det är med kärlek mellan två människor av samma kön och hur det strider mot hela bibelns koncept undrar jag: Hur många gånger har Du läst bibeln, kära skrivare? Vet du ens att bibeln är uppbyggt av x antal böcker och ingen av dessa böcker är egentligen skrivna av Gud himself!

Det jag tycker är själva stommen för bibeln (förrutom skapelsen som förtåss gör hela bibeln) är evangelierna. Matteus, Markus, Lukas och Johannes skrev ner sin syn på Jesus och Gud. Det finns fler, men de är för osäkra för att tryckas i bibeln. Men ett som används ofta är ändå Tomasevangeliet. I vilket fall så är dessa böcker skrivna ur dessa människors olika synvinklar och synpunkter. Det finns inget rätt eller fel.
Eller har du, kära skrivare någonsin varit på ett bröllop och hört kärlekens lov eller ens läst alla Korintiebrev som Petrus en gång skrev? Har du någonsin tänkt på att hela Korintiebreverna handlar om kärlek - kärlek mellan två själar. Man och Kvinna, Man och Man, Kvinna och Kvinna. Det står på något ställe i bibeln att man och kvinna ska bli man och hustru, att det är så Gud har skapat människan. Jag brukar haka upp mig på det där "det är så Gud har skapat människan". Är det nu så att Gud har skapat oss människor så är det väl ändå hans förstjänst att det finns både heterosexuella människor som det finns homosexuella och bisexuella.
Om man lever efter bibeln så ska man älska alla människor som dem är, man ska acceptera folks tro, tycke, tanke och framförallt deras personligheter. Homosexuell är ingenting man blir, det är ingenting man väljer. Det är någonting man är. Och man kan inte vara någon annan än den man faktiskt är!

I våras stod det klart att homosexuella äntligen (ÄNTLIGEN!) ska få gifta sig och inte bara ingå "partnerskap" som det så löjligt heter. De ska äntligen få gå fram, tillsammans, till altaret och bli gifta - ingå Äktenskap om man nu vill kategorisera det så.

Det är så många jag känner som tror att om en tjej är homosexuell är blir hon kär i varje tjej hon ser, och de skulle tycka det kändes lite läskigt om dens tjejkompis (till exempel) skulle säga  att hon var homosexuell. Som om det betyder att hon skulle bli kär i just hennes kompis! Visst händer det med. Men det är väl precis samma sak om att tjejer och killar kan vara kompisar. Det funkar alldeles utmärkt och i vissa fall händer det att den ena blir kär i den andra och den andra i den ena eller att den andra inte känner något sådant alls. Men det går ju ändå! Bara man försöker.

Som jag nämnde så har det alltid varit ett stort intresse och engagemang från min sida gällande homosexualitet. Men inte förren jag lärde känna Helene, min underbara häftiga kompis som står för sin läggning började engagemanget på riktigt. Varför ska inte alla kunna stå för sin läggning utan att skämmas? Ska inte alla få vara lyckliga och leva som de själva vill? Om det nu stör er så himla mycket att se två killar eller två tjejer som älskar varandra kan du börja med att sätta dig in i deras situation, tänka vad dom gått igenom för att komma ut i ett, ändå så konservativt samhälle (även då, som tidigare nämnt - kommit långt i utvecklingen). Försök att  förstå den där rädslan av att inte längre vara älskad när man väl bestämt sig för att berätta vem man verkligen är för sina föräldrar och familj.

Om det fortfarande stör dig? Mind your own buisness! Vad rör det just dig om de älskar varandra, vad glad för andras kärlek istället för att störa dig på den.
För kärlek är det finaste som finns.

Det talas så om ärlighet. Att "ärlighet varar längst" ska ju stämma rätt så bra, sägs det. Jag får nog lov att hålla med om det. Hellre än ärlig vän som säger vad den tycker och tänker än en som inte står för sitt tycke och istället för att säga sin åsikt nickar instämmande. Jag vill ha människor omkring mig som svarar ärligt på frågor om min tröja är snygg eller om byxorna sitter snyggt eller bara om nya frisyren är lika hemsk som jag tycker. Det är surt att höra det ibland, men det känns så skönt. För betyder inte det egentligen att det är en nära vän, som vet hur jag fungerar, att han/hon vågar säga vad den tycker utan att vara rädd för att jag ska bli arg?!

Ärlighet har blivit viktigare för mig ju mer jag vuxit med mig själv. Jag själv försöker vara ärlig, det är svårt, det vore lögn att säga något annat. Men jag är mycket för det där att leva som man lär, då kan jag i alla fall göra ordentliga försök!
I vissa fall passar det inte att säga det man verkligen tycker, och man måste lära sig att acceptera andra människors tankar och åsikter. Men med det sagt betyder det inte att man inte får argumentera, men inte bli arg på andra folks åsikter. Även det har jag svårt med, jag har en vilja inom mig som jag inte kan kontrollera, jag vill att alla ska tycka som jag, men hur kul vore det egentligen? But I'm working on it.
För det är också en sån där grej, man föds inte perfekt, man kan aldrig bli perfekt, men man kan växa som människa och bli näst intill perfekt. Man kan vara så perfekt som det går. Alla har sina brister men har man kommit så långt så man sett dem själv och till och med kanske börjat jobba med det så har man kommit långt! Att själv inse sina brister och fel är stort, för mig i alla fall. För alla vill vi ju vara bra människor och omtyckta.

En vän sa en gång "jag vill att vi ska kunna vara ärliga mot varandra". Det lät bra, det kändes bra. Jag var ärlig, så gott det gick för som sagt går allt inte att berätta eller tala om.
Rätta mig om jag har fel men ska inte även denna person vara ärlig tillbaka? Är det inte det minsta man kan begära. För att glömma denna vän så ska jag tala om något annat.

- Att leva i en lögn. Det betyder inte att man ljuger om sitt liv eller familj eller annat. För mig betyder det att man gömmer undan en stor del av sig själv, man ljuger om det - bara för att inte göra sina vänner besvikna eller arga. Oftast om vänner blir besvikna eller arga betyder det väl att de bryr sig? Så är det för mig, det beror ju förståss på vad det gäller. Men om jag döljer något för mina vänner i rädslan att de ska bli besvikna är det ett tecken på att jag vet att det jag döljer är fel, det jag håller på med är fel! Och i dessa fall blir vännerna arga och besvikna av rädsla, kanske. Av omtanke eller av kärlek.
Det är svårt att se kärlek i ilska men vad är det annars? Om man inte bryr sig om en person varför blir man då arg på den för att den döljer något? Om man inte bryr sig skulle man rycka på axlarna och säga "det är lugnt, du behöver inte berätta allt för mig". Klart man inte måste - men så länge man döljer en bit av sig själv tycker jag att det känns fel. Jag känner mig lurad, dum, blåögd. Men är det jag som gjort fel då jag inte märkt? Att jag trott bara det bästa? Nej, det är inte mig själv jag ska skylla.

Jag näst intill begär ärlighet. Jo, faktiskt. Jag vill veta vad som tycks om mig i mina vänners huvud. Behöver du tid från mig? Är jag för... ja vad? Tell me, so I can be a better person! För det är det som det hela går ut på i längden, att vi hjälper varandra att växa som människor, för alla ska vi växa. Så istället för att vara "snäll" och inte säga vad du tycker, var då riktigt snäll och hjälp mig att växa som människa, för det är trots allt det jag lever för!

I believe I'm a futuregirl... Eller något.
Jag funderar så mycket på vad som ska hända sen, ordet sen känns så skrämmande i denna benämning.
Om en och en halv vecka börjar jag mitt andra år på gymnasiet, sen återstår bara ett år och sen då? Jo, då ska man veta vad man vill göra med sitt liv, helst ska man även ha ett stadigt jobb sedan länge så man kan försörja sig när skolan tagit slut.

Jag vet vad jag vill med mitt liv, jag vet exakt. Jag ska äga den där scenen, jag ska skapa min egen musik som får betydelse för andra människor, som får dom att rysa. Texter man känner igen sig i, som man bara lyssnar på - om och om igen. Jag ska yttra mig om saker. Politik och mänskilga rättigheter - jag ska göra något! Jag ska bli något!

Jag får frågan, precis som alla andra i min ålder, vad jag ska bli när jag blir stor.
"Jag ska bli sångerska", säger jag.
Den frågande ler lite och säger
"Men på riktigt då?"
Öhm, ursäkta. Jag vet inte riktigt om du uppfattade mitt svar - sångerska!
Jag vet att det är en svår branch, believe me. Men jag är väl medveten om det, varje dag cirkulerar planer i mitt huvud om hur jag ska få en plats på stjärnhimlen.
Jag vet att jag inte kan ha en doktorsexamen eller juristexamen eller något annat att luta mig tillbaka mot för det är så lätt att ge upp då. Man måste bara stå på sig, veta vad man vill.

Längs vägen mot målet kommer man få höra så mycket negativt, så mycket skit om en själv och ens musik. Det är det negativa som lyfts fram, inte det positiva. Ingen tidning i världen skulle ha en löpsedel som talade om att jag, Sanna Larsson, hade världens största fanclub... till exempel. Det som skulle lyftas fram var små obefintliga detaljer som ingen annan människa tänker på men som tidngarna förstorar upp till en höna av en fjäder.
Och jag vet att det gäller att vara stark och veta sin plats, att ha sina riktiga vänner man kan lita på nära till hands - för det kommer vara jobbigt så många gånger. Men som jag sa så är det värt det.

Och jag är så trött på människor som inte tar andra människors drömmar och ambitioner på allvar. Istället för att se "realistiskt" på saker och ting - be suportive for Gods sake! Alla behöver vi drömmar, vissa slår in men långt ifrån alla. Men någras slår faktiskt in, och vad vet Du om det är just Din systers/brors/väns dröm som går i uppfyllelse eller inte? Man kan inte bara ha sin egen tro på sig själv, man kräver andras tro likaså. Man behöver den där stöttande, pushande rösten bakom en hela tiden, hela vägen, ända fram till målet och ännu lite till!

Och drömma får man! Jag har uppfattat det som att det är så många som inte ens törs, det är liksom ingen idé tycker vissa. Men det är just det som det är! Keep on dreaming och gör det bästa du kan för att det ska slå igenom! Man får kanske vara beredd på ett bakslag, absolut. Men ta inte saker och ting för personligt utan bara...go for it! Och glöm inte att alltid ha båda fötterna på jorden oavsett framtida händelser. För utan det gamla man en gång var, vore man idag ingenting!
Remember!

Ett ständigt omtalat ämne i vårat samhälle är pengar. Inte så konstigt med tanke på att man, sorligt nog, inte klarar sig utan dom. Andra ämnen som människor i vår västerländska kultur etsat sig fast vid är lycka. Och lycka det får man (tydligen) genom att vara rik och i vissa fall - good looking.
Detta ämne "Rik innebär lycka" samtalas det mycket om. Så pass mycket så att jag ärligt talat börjat tröttna på det. Men trots det så tänkte jag ta upp ämnet en kväll som denna. Här, för mig själv. I mitt instängda, gröna datarum. Bara jag, mina tankar, ett tangentbord och en skärm, för jag anser faktiskt att jag har något att komma med.

Jag fick en gång ett ordspråk av en vän som löd: "Lycka är att kunna le genom tårar man gråter". Jag bestämde mig för att ge detta ordspråk vidare till min mamma, trots att jag då inte förstod alls vad som menades. Vadå le genom tårar man gråter? Men eftersom jag alltid haft en liten förkärlek för små kärlekfulla dikter tyckte jag om den.
När jag idag tar mig en titt på det ordspråket ser jag något helt annat. Det finns det självklara men ack så fina budskapet att trots alla motgångar här i livet, alla gånger vänner sårar en, hjärtat brister eller man bara är trött på livet ska man inte glömma det man faktiskt har! Vännerna som faktiskt älskar en djupt, jag menar - varför skulle de inte älska en människa så underbar som faktiskt jag och du råkar vara?

Jag ser även möjligheter. Jag skulle inte vilja beskriva mig själv som en jätte positiv människa. Glad, men inte positiv. Jag har stunder då jag ger upp hoppet om allt. Vänner, kärleken till och med musiken som jag lever för! I stunder då andra har lätt för att hålla hoppet uppe faller jag pladaskt ner till marken med allt hopp som bortblåst. Medan jag i andra situationer vet och känner att det faktiskt kommer bli bra!

Många gånger har jag klagat över mitt liv. Men vad är det att fördöma? En alldeles vanlig tonårstjej med alldeles vanliga tonårsproblem.
Jag har gått igenom mycket, precis som de flesta andra har. I flera år led jag (ärligt talat) äver mina acnebesvär som jag skämdes, och fortfarande gör, över. Jag tänkte "bara mina finnar försvinner så kommer jag bli lycklig. Jag ska umgås med vännerna jämt och bara njuta av livet. När mina finnar svinner Då blir jag lycklig". Numera är de nästintill borta, med hjälp av olika slags medikamenter.
I ett år gick jag runt och liknade mest Quasimodo med min korsett mot min skolios. Allt för att försöka få min ryggrad att hålla sig på plats och inte bli mer sned! Jobbigt var det, dag ut och dag in. Och jag tänkte: "Bara jag blir av med min korsett så blir allt bra. Jag ska ut och gå och slipper alla dessa fula kläder. Så fort jag blir av med den så kommer jag bli lycklig."

Idag har jag varit utan min korsett i två, snart tre år. Idag lider jag mest över hur jag ser ut. Jag är inte så smal som jag önskar, faktiskt lite för tjock enligt tabeller och jag försöker att gå ned i vikt men det är otroligt svårt. Men idag tänker jag "När jag gått ner alla de där kilona och ser ut som jag vill - då. Då äntligen kommer jag att bli lycklig!"
Men innerst inne tror jag inte att jag kan definera ordet LYCKLIG. Om jag inte är lycklig, vad är jag då med mitt liv? Inte missnöjd i alla fall. Och något är jag ju så visst borde jag vara lycklig.

Och åter till ämnet money = happyness.
För huur många gånger går jag inte där i stan bland alla affärer och tänker: "Tusan vilken snygg tröja. Om jag bara hade råd med den. Men 700 för en tröja är väl lite väl överdrivet. Åh, tänk om jag bara hade hur mycket pengar som helst. Då kunde jag köpa vad jag ville, när jag ville - HUR jag ville. DÅ skulle jag vara lycklig!"
Är lycka att kunna köpa saker när man vill, hur man vill? Är inte lycka att uppleva små,små lyckostunder då man unnar sig den där tröjan för 700 kronor?! Är inte lycka att få det där lilla, egentligen, obetydliga armbandet av en vän istället för att köpa det själv?!
Jag tror vi alla fått den där frågan "vad skulle du göra om du blev miljonär?". För några år sedan svarade jag: "åka utomlands, köpa motorcykel till pappa, bil till mamma och mina systrar och shoppa hur mycket kläder som helst."
Idag svarar jag, helt ärligt, att jag skulle lägga undan lite pengar till mig själv och framtiden. Sen skulle jag ner till Afrika, bygga en skola, utbilda personal - göra något för andra människor. För att få se andra människors lycka är att själv bli lycklig.

Jag tror inte att jag skulle bli så mycket lyckligare av att kunna köpa vad jag ville då det inte skulle göra så stor skillnad i min budget. Det jag skulle bli lycklig av är en heldag med underbara vänner, bara så enkelt som att ta båten ut på sjön. Sola, bada, prata om allt mellan himmel och jord. Det må låta som en klisché att säga att rikedom inte är lycka. Men för min del är det precis så det är.
Pengar bringar lycka om man använder det på rätt sätt. Man kan köpa bilar till sin familj, en hund, hästar, hus - vad som helst. Men det vi människor faktiskt behöver, det vi lever på är värme, umgänge och kärlek. Först när vi har det - kan vi anse oss själva lyckliga!

Kär. Det är något man inte ska bli, det är en slags oskriven lag. Att vara kär ställer bara till en massa besvär.
Man blir oavsiktigt spegelberoende för att fixa sminket, frisyren allt - jag menar, ifall han skulle dyka upp mot alla odds.
Man går runt och fnittrar och ler fånigt åt ingenting.
När tillfälle ges att träffa den underbara varelsen existerar bara en sak - att få träffa just honom/henne.
Under samtal med denna gud/gudinna är det totalt omöjligt för ens vänner att få kontakt med en vilket gör de smått irriterade.

Och jag vet att jag hatar när folk befinner sig i det stadiet när man är sådär barnsligt kär, man vill bara spy av bara tanken på alla smått rodnande vänner som talar i timmar om den där pojken/flickan som får det att gå kalla kårar genom kroppen och får fjärilrarna att bygga bo djupt inuti magen. Allt detta får man höra när sedan frågan dyker upp: "Har inte du hittat 'den rätta än då'? " följt av ett hemlighetsfyllt leende.
"öhm. hehe, vad heter det. öhm... Näää..."
"Nehe okej, vad synd." (ett ledsamt leende) "Det kommer"
Jo men tjeeeena kompis, klart det kommer. Men just nu, är det faktiskt så att jag råkar vara ensammast på jorden och skulle uppskatta om du bara knep igen kakhålet för en sekund eller två!!!

Jo faktiskt. Men alla oskrivna lagar till trots så har man fallit dit. Japp, inget man kunde kontrollera, vips var man bara där. Man sågs på stan och ja, fjärilarna kom fort i år, so to speak.
Och nu, sedan länge, är man en utav dom där "hej-jag-går-runt-och-småler-åt-allt-människorna", den konstant rodnande småbarnskära tjejen som är totalt såld. Och jag är en av dom som ringer bästa vännen och gråter i desperation och skriker " Han tycker inte oooom miiiig!" Snyft. Medan jag nästa dag skiner som en sol och under hela samtalet pratar om "vilken underbar konversation vi hade här om kvällen och ja - veet du? Han skrev faktiskt puss på msn! Fattar du? Han.. ja, han ääälskar mig. Åh, jag är så lycklig!" för att sedan säga "Nog pratat om mig. Hur går det för dig med kärleken då?".

Det vore lögn att säga att jag inte försöker komma ifrån den där gruppen människor med fjärilar i magen och röda kinder.
Men med dig, är allt så annorlunda. Det liksom bara går inte att låta bli att faktiskt älska dig.

Det är liksom bara att gilla läget i väntan på bättre tider, så att säga.

Sista dagen på bullret idag. Och jag ska jobba - hela dagen, hela natten, halva morgonen. Jag spyr av bara tanken eftersom jag inte känner mig helt frisk. Meeen vad gör man inte, ett löfte är ett löfte.

Jag tänkte rapportera från gårdagens vistelse på stan under kvällen. Otroligt mycket folk, otroligt mycket fyllefolk. Men ack, så trevligt.
I can only speak for myself, vill jag börja med att poängtera. Det innebär att jag berättar om min kväll.
Jag började med att dejta mina lovely classmates Frida och Erika. Frida hade stort band så hon tog av sig det och sa: "Såhär gör vi. Du sätter på dig bandet, går in med Erika. Inne på omrdet tar du av dig bandet, ger till Erika som kommer ut med det till mig. Kom nu, nu ska du in." Det vore otroligt roligt, det hade varit så otroligt roligt, rättare sagt. Men jag skulle träffa Sofia om en kvart och skulle gå bortot om fem minuter. Men jag skulle ringa om jag ångrade mig, vilket jag inte gjorde - ringde alltså.
Men jag hade en trevlig kväll ändå. Det kommer bli så tomt imorgon, när allt folk är borta med vinden, bara sådär. Men det har snart gått ett år igen. Och då ska jag bannemig ha min biljett!!

Nu har jag inte tid anymore. Duschen väntar och sedermera även arbetet.
Huvaligen!

Så var det dags igen, ett år gick så fort. Men jag tänkte bespara er snacket om att tiden går så fort nuför tiden för många känner nog precis som jag att det fan i mig inte dröjer länge förrens jag sitter där på hemmet och har blöja och en tjurig, tuggummituggande sommarjobbande brud matar mig med slev efter slev fölt utav en djup suck.
Okej, riktigt så illa är det inte - som tur är.

Hur som helst, till saken. Bullret har nämligen startad, det tog sin början idag. Augustibuller.
Jag måste säga att jag är imponerad av Lindesberg. Jo, faktiskt. Några få själar är det som varje år skickar in sin åsikt om bullret och tycker det är för hög musik, alldeles för mycket skräp, för mycket bajs i skogen eller bara för mycket för de stackars människorna att stå ut med. Men i övrigt är det inte alls mycket gnat och tjat om bullret. De flesta verkar ha kommit till insikt att det faktiskt är kul med lite evenemang, även i lilla Lindesberg. Det är faktiskt så att många går in på festivalen och använder sig av legitimationen som visar 50+ och använder det generösa erbjudandet som givits.
Men bullret är liksom något speciellt. Även då jag själv var otroligt negativ till bullret för några år sedan, då jag skulle kunna vara en av de där surgubbarna/tanterna som skriver jobbiga insändare i tidningen i en månad efter bullrets slut, så har jag ändå sett allting från början (precis som resterande Lindesbergare). Sett när det fanns en liten pluttscen på kyrkberget och festivalen var gratis - fram tills nu - en av Sveriges mest besökta festivaler. Och trots att man en gång i tiden var livrädd för folket med det lilafärgade håret och tuppkam så är det en glädje att se dem drälla in i stan med tåg och extra insatta bussar.
Det roliga är att de inte alls är farliga, utan precis vanliga personer. Och jag förbannar mig själv för mina dolda fördommar. För går man där på vägen och möter ett gäng tuppkammade människor så visst hälsar de flesta. Man blir så glad, ja faktiskt. Det är som ett tack för att festivalen får hålla till här, på något vis.

Trots att jag detta år står utan buller biljett (på eget förvåg) kan man inte låta bli att gå en tripp ner till stan och bara vara med, dela på gemenskapen.

Jag känner att börjar bli alldeles för kärleksfull för att det här ska kunna fortgå.
Så det är dags att sätta punkt vid det här laget.
Punkt.