Jag känner mig understimulerad! Ni må veta att när jag känner mig understimulerad då är jag tusan mig understimulerad.

Jag har, ända sedan min föräldrar åkte hem ifrån tisdagen förra veckan, mestadels suttit hemma och städat, spelat sims, suttit vid facebook och återgått till att spela the sims igen. Och det beror mest på att jag då, vid mammas och pappas resstart, bar på en hosta så enorm att jag inte kunde göra minsta ansträgning utan att hosta sönder mig.
Nu till det jobbiga - min hosta har praktiskt taget gått över, min kropp är frisk (min hals är dock inte frisk men det kan vi ta en annan gång) och jag är frisk. Men fortfarande, av någon otroligt dum och jobbig anledning, så ligger den där hostan kvar och trycker. På kvällarna kryper den fram, lagom till jag ska blunda och vänta mig att sömnen ska infinna sig. Men den har även fått för sig att jag, min understimulans till trots, inte ska få göra större ansträngningar än att göra just det jag gjort i en veckas tid - spela the sims och sitta vid facebook. För när jag beger mig utanför dörren för att ta mig en promenad, då attackeras jag av en vidrig form av hosta. Den gör mig galen.

För att lämna de dåliga... delarna av mitt liv. Jag ska, i sällskap av My, packa mig en väska och ta med mitt gladaste somrigaste humör ner till Öland. Vi ska nämligen hälsa på vår älskade Amanda nästa vecka. Underbart ska det bli! Jag har inte träffat henne sen min student och då hinns det ju inte pratas så mycket, och telefonsamtal, jo visst, men det är ju inte alls detsamma som att ses och kramas och förstå varandras kroppspråk. Jag tycker om den kvinnan, eller båda två utav dem för den delen. Det ska bli underbara dagar.

Jag har förövrigt gjort ett konstaterande; man äter extremt mycket när man är ensam hemma. Nu när mamma och pappa intagit ordna-mat-rollen igen går jag konstant hungrig och undrar om vi inte ska äta snart (en timme efter middagen). Det är ungefär samma känsla som när man varit på läger (ni som varit på läger vet att man äter konstant). Den där tomhetskänslan efter mat och matsånger och.... mat. Men det kanske var tur att de inte var borta en längre tid, mitt mat beteende började bli lite av en vana.

Hur som helst. Ännu lite uppdatering från fröken La.
Hur lever livet med dig? Jag är säker på att jag saknar dig.

Bless you.

Äntligen! Klockan är 00.16 och jag tar mig tid, efter två veckor, att ladda upp Englandsbilderna på facebook. Bra gjort Sanna!
Och vilken nostalgitripp sen! Underbara fantastiska England. Nu blir jag sådär; "jag-saknar-allt-och-alla-och-livet-som-påväg-bortflyttande-nittonåring-suger". But I'll live.

Förresten så har jag möblerat om på mitt rum idag, jag kan väl inte påstå att jag är supernöjd och ibland önskar jag att jag inte älskade mitt elpiano så mycket så det inte behövde ta upp en massa plats i mitt rum, men allt för kärleken. Min syster kom hem under ommöblerandets stund och sa "möblerar du om, igen?! Du möblerade ju just om", "nehe, det var ju typ två månader sen", sa jag.... ja det var ju verkligen inte nyss.

Ni förstår, jag har, av någon outgrunderlig anledning, ständigt ett behov att förnya min omgivning (men glöm inte bort min konservativa sida, ack så stark ibland). När jag har haft en viss möblering i mitt rum en viss tid och städat x antal gånger så känns inte rummet helt rent längre, hur mycket jag än städar. Det ger liksom "samma-gamla-visa"-känslor och då tröttnar jag på att hålla rent. (fast å andra sidan så är ett nymöblerat rum ingen garanti för att rummet ska hållas rent. Ni som inte brukar vistas i min närhet så ofta ska veta att jag mer sällan än ofta har städat på mitt rum - och det är ingen som helst överdrift).

Imorgon är det parkfest! Jag ser verkligen fram emot det. Jag, Frida, Bella och Anka vad jag vet än så länge. Hoppas på lite fler vänner väl på plats. Helene, Timmy och Joel dissade alla tre, synd för jag saknar dem alla. Men nästa gång hoppas jag!

Nu ska jag ladda upp bilderna och stupa i säng. Städning imorgon innan Frida kommer hit. Vi ska förfesta här innan Parkisen. Mmm, min explorer, min pappa skäms över mig och mitt spritval. Haha.


Dont' drink and drive, people.

And by drive, I don't mean a car.
HAHA

Nu tänker jag ta tag i saken och ge er lite av min tid. Och jag må erkänna att det ligger lite bitterhet i rösten, för jag har ingen lust med datorn längre, kanske för att den inte längre erbjuder någonting som lockar, utan bara något gammalt.

Jag tänkte delge er lite av mitt sommarlov. Eller mitt jobb-sommarlov. Vi börjar i england. Vi for dit med konfirmationen den 30 Juni och återvände hem igen den 7 Juli. Jag var taggad på jobbet och England ja, men jag tänkte; det kommer aldrig bli som Estland 2007 och nej, det blev det inte heller. Men England blev inte dåligt, snarare tvärtom. Det blev så himla bra men inte på något vis som jag tänkt mig, och det kanske var bäst så.

Härliga konfirmander, härliga assistenter, volontärer och ledare, ett härligt land, härlig stad och ett härligt hotell. Att bo på hotell var ju supermysigt (jag hade eget rum och det fanns ju badkar!!! min lycka var total), men det går ju inte att undgå att gruppen blir mer splittrad på hotell. Alla har sina egna rum att krypa in i och det är andra gäster som ska visas hänsyn till, inte alls som på en lägergård. Där finns det gräsmatta utanför dörren, stora uppehållsrum och just det - en hel lägergård bara för oss. Men jag tycker ändå att det funkade fint med hotell.

Vi lekte mycket och skrattade och skämtade mycket. Jag är mycket tacksam för alla nya lekar vi fått lära oss, främst tack vare Fredrik som kom in som ledare från ett helt annat ställe och en helt annan församling. Det är kul med nya människor som ger en annan synvinkel på saker och ting, sen att vi och Maja delade exakt samma (dåliga) humor är bara ett stort plus.

Det var dop i England. Hanna och Matilda döptes, jag fick äran att bli Matildas fadder. Det är stort. Jo, ni anar stolthet i rösten.

Egentligen så vet jag inte vad jag ska skriva om England mer... För det är som vanligt - det går aldrig att återberätta det fair enough. Det blir alltid att låta aningen tråkigt och internt, så för er utomstående läsare blir det bara massa babbel och ni kanske rent utav redan slutat läst...

Men tiden gick fort i vilket fall och det blev dags för konfirmation. Det är alltid vemodigt det där, att säga hejdå och veta att vi faktiskt inte kommer ses. Ja, jag vet att så är fallet, jag är trots att fyra år äldre än dessa sköna konfirmander och ska trots allt ta mitt pick och pack och flytta till Göteborg i höst (som ni vet). Det är så typiskt också att man sista dagarna blir som allra närmast och har som allra roligast, men det kanske även det är bäst så - man hinner aldrig tröttna på varandra, man minns allting som det fina det var.

Ja, jobbet tog slut men inte slitet. Revyn skulle genomföras. "Säj'et igen, Sven" sattes upp två gånger för sisådär 200 personer på vardera ställe - grymt bra! Det var riktigt riktigt riktigt roligt och jag känner det varje gång - jag älskar att stå på scenen!!!! Det är där jag finner min styrka, inspiration och livsglädje. Det är även där jag finner mig själv.
Att jag var sjuk med hosta och halsont bekymrade mig enormt, men med en enorm övertalningsförmåga två dagar innan premiären begav jag mig till doktorn och begärde att få kortison utskrivet åt mig för halsen. Det kanske bör tilläggas att kortison inte skrivs ut i vanlig ordning, mest till artister som Carola och andra stora kända personer. Stjärstatus på mig va....
Halsen höll, men lät sådär. Som tur var var det rätt sorts förkylning så sången gick bättre än talet.

I lördags efter sista föreställning gick vi ut och tog några glas, Jag, Lina, Jesper och Chrille. Trevligt som vanligt. Sen blev det efterfest i replokalen med hemkomst runt tre. Jag sov halva söndagen och minst lika mycket av måndagen. Det var värt det. Förövrigt kommer jag sakna Jesper och Chrille till hösten, två förbannat bra lärare som man haft mycket roligt med. Men de finns kvar, precis som allting annat.

För tillfället är jag ensam hemma, mamma och pappa har lånat farmors husbil och gett sig av mot Skåne för att åka runt där några dagar, hur länge vet jag ej. Jag städar, spelar sims och gör ingenting om vart annat. Det är skönt att bo själv, skönt att de tog med sig hunden också så jag bara har katterna att tänka på. Inte för att jag inte tycker om hunden, men han gnäller så frukstansvärt mycket när mamma och pappa inte är hemma, så han har det nog bäst med de.

På lördag är det parkfest. Det ska bli så himla roligt! Jag hoppas Timmy och Joel hänger på, det blir lite andra folk från Es06 också, inte så många dock. Jag älskar parkfesterna! Det är verkligen hemvändarfester, man träffar folk man inte träffat på flera år. Dessvärre missar jag den sista, den sista som alltid brukar dra mest folk och bäst band. Men jag flyttar då... Kan ni tänka er va? Jag ska flytta. Jag dömmer om Billströmska varje natt. Har gjort sen sommarjobbet med kyrkan tog slut. Jag ska börja packa snart, om en vecka eller så. Det känns kul men läskigt samtidigt... Ah shit alltså. Jag kommer nog uppdatera i längre fram i mitt flyttänkande, så oroa er inte.

Dags att sova nu, liten uppdatering fick ni i alla fall!
Världen kärlek.


P.s. Es06, jag saknar er som fan. Vi är esteter.... Minns ni Cotton Club?! hahaha

... Ja, då ska jag släppa in er igen. Då ska jag låta er läsa mina tankar, se mina ögon glittra och höra mitt hjärta slå. Tills dess, innan jag äntligen tar sommarlov, ska en revy genomföras. En revy som i dagsläget, sådär två dagar innan premiären, känns aningen svajig. Där vi står idag stod vi minst en månad innan cotton club premiären. Å andra sidan hade jag inte tio låtar (och några därtill) att lära mig tills dess...
Vi jobbar dagarna i ända, halsen har börjat värka och rösten har börjat tyna - men nu har jag införskaffat mig lite kortison för halsen, och vi hoppas att det ska hjälpa...

När sommarlovet äntligen anlänt ska jag delge er konfirmandtiden, englandsresan, smurfskämten, tallträ vs furuskämten och alla underbara konfirmander, sagostunder, lekpass och alla andra underbara minnen jag fått med min fantastiska konfagrupp. Jag minns dem alla, jag älskar dem alla. Jag saknar dem, tänker på dem och minns tillbaka.

Matilda, Ellen, Jacob, Fredrik, Maja, Emelie... ja några av er som satt ett extra spår i mitt hjärta. Tack för skratten, skämten och minnerna.

Världens kärlek till er och be en bön för mig och mina kära revykamrater.
 Amen!