För dig.
Det känns så underbart att komma bort från allting, inga tankar som stör, inga hinder för att ha roligt finns. Man skrattar åt det man vill och har kul med de man vill.
Och nu är det lov igen, och jag vill inte men jag känner någonting häftigt nu.
På onsdag åker jag med Sanna till Stockholm, för att göra ingenting. bara gå runt, se oss omrking och bara njuta av storstadens liv. Bara sitta på ett café och snappa upp hela storstadens magi, för det är verkligen något magiskt med Stockholm, alla människor är så annorlunda där mot hemma. Trafiken är verkligen annorlunda, hela storstadslivet är så olikt vårat eget.
Inte nog med att jag känner sådant lugn av bara tanken på Stockholm närmar det sig den stora kvällen. På Conventum, i Örebro. En man, en gitarr, ett band. Lars Winnerbäck ska ta mig med storm, mig och så många andra. Och man läser recensioner - fyra plus av fem och glädjen sprudlar när man ser låtlistan. När man känner all den kärlek som fanns där en gång, för ett år sen, sommaren 2006 - Brunnsparken, Örebro. Lasse var ett med publiken. Lasse var ett med oss, med mig, med varenda en som var där. Och den där känslan... sätt den på repeat, tack. And it's about to happen.
Jag vet att den kvällen kommer bli magisk, jag kommer inte bli besviken. Jag bara väntar på att tiden ska gå, att klockorna ska fortsätta ticka och att kalendern ska visa 5 december. Men snart är vi där. Snart är vi där och möts igen, Lasse och vi, snart är vi ett, Lasse och vi. Snart sätts känslan på repeat. Snart blir det magiskt, mellan Lasse och oss.
Truly, madly, deeply.
Och frågan är hur mycket man ska kämpa för att få tillbaka de där människorna? För det värsta som finns är att bara stå på sidan om och vänta på att tiden ska gå så man tillslut kan återgå till det som en gång var. Den där tiden då man bara levde och var nöjd med vardagen. När man hade det men mest av allt behövde.
Och nu har jag inte det längre, en del av det jag mest av allt behöver. Tid är nog rätt ord. Men jag är den där som bara står på sidan av, som inte kan styra över den viktigaste delen av mitt liv. Jag är den som står bredvid och hoppas och försöker, men i slutänden är det inte min åsikt som spelar roll, i slutänden är det den viktigaste delen av mitt liv som ska avgöra. Och jag kan inte göra något åt det beslutet, I just have to live with that.
And I truly madly deeply do know how regret feels. När man bara vill ta tillbaka de senaste månaderna och göra om allting, för då skulle allting vara så annorlunda. Och jag vet hur tomheten efter människor i hjärtat känns. När de finns där i mitt men jag är inte en självklarhet i deras. Och jag vet hur sorgen känns som bildas genom dumma handlingar, ord och osagda sådana. Det fanns så mycket att säga vid rätt tillfälle, men tillfället togs aldrig. Det fanns stunder då tillfällena inte alls skulle tas men då de gjorde det. Man ångrar, sörjer och känner tomheten. Det är så livet ser ut i sådana här stunder - i väntan på att den viktigaste delen i ens liv ska komma tillbaka och själva livet ska få en mening igen.
Parties weren't ment to last
Vi behöver alla dalar lika mycket som topparna på livets rollercoster.
Man behöver de där dagarna av ångest, tårar, brustna hjärtan och sårade känslor då sängen är den enda riktiga vännen i livet. Man behöver dagarna av skrik, gap, smällande i dörrar och stampet i golvet av ren ilska lika mycket som de dagar då man hopplar sig fram överallt, eller rättare sagt man går på moln, man skulle kunna springa tre varv runt jorden utan stopp för ingenting känns omöjligt och livet är verkligen det bästa man vet. Man behöver det lika mycket som de där dagarna som man aldrig tänker på att man har ibland, de där dagarna som inte räknas. Som varken är ris eller ros, bu eller bä eller hiss eller diss. De där dagarna man ler ibland, skrattar ibland, känner tomhet ibland. De dagarna man tar sig igenom helt som vanligt. Som är liksom "inget speciellt". Man kommer hem, känner inget speciellt, har inget speciellt att prata om eller helt enkelt - inget speciellt.
Ibland får jag mina "lyckorus" som jag tycker om att kalla det. Ibland helt utan anledning dessutom. Då allt känns sådär otroligt lätt och enkelt och jag förstår inte alls hur jag nånsin kunnat klaga på livet som är så underbart? Och titta på allting, titta så underbart allting är. Titta där, och där och däär! Allt är sååå fantastiskt.
Jag tänker också; såhär ska jag ha det föralltid. I all evighet.
But life is just a party
and parties weren't ment to last.
Så sant, så sant. Och nästa dag består av en sån där obetydlig dag som bara kommer och går.
Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att livet vore så tråkigt utan de dagarna - ändå. Och trots att jag hatar de där dagarna då jag står och skriker och stampar som ett argt bi och ingen människa i världen förstår mig vet jag att jag aldrig skulle uppskatta livet utan dem. På samma sätt som det krävs lidande för att det ska finnas medlidande, behövs ilskan och sorgen för att lyckan ska få ut sin rätt...
http://glod.se/t/FarbrorEinar____11655.aspx
There are certain people you just keep coming back to
Alla vet vi hur det känns när hjärtat brister. Den där tomheten inom en, that undescribeble aching feeling. Det gör ont på ställen du inte ens visste att du hade inom dig. Vad gör man åt den, denna ständigt återkommande sjukdom? Det finns inget botemedel, det är bara en del av livet. But some have more of that...
I och för sig sa Grynet en gång "det finns en medicin mot allt och det är chokladbollar" och ja, det går ju inte att förneka. En kväll med massa choklad och en typisk chick flick och gråt till det så känns allting genast mycket bättre. Men det spelar ingen roll hur mycket man gör, för när väl natten smyger sig på finns det bara en själv och en massa tankar.
Och jag behöver inte säga så mycket mer, eftersom vi alla vet vad jag talar om. Om inte annat förstår man precis när man läser det här citatet.
"It turned out that he wasn't in love with me like I thought. What I'm trying to say is that I understand feeling as small and insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places that you didn't know you had inside of you. And it doesn't matter how many new haircuts you get or gyms you join or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends. You still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long or that may be, you go somewhere new. And you meet people who make you feel worthwhile again. A little pieces of your soul will finally come back and all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, they will eventually begin to fade..."
Now, what's that for something to admit.
...
Men det är ju så självklart, det är ju så uppenbart och så ... förbaskat jävla sant. Tillbaka igen, på botten. efter att ha varit lycklig i sisdådär två dygn och 11 och en halv timme. Så länge varade det. Fanfanfan.
Nu vill jag gå och dränka mina sorger. Hit med spriten!
(fanns den i min närvare, vore den slut redan nu)
You got me shoking. Now that's a typical syndrome when hearts get broken.
Eftersom det var lite dåligt på fest och sprithållet har jag nu totalt förätit mig på godis och med goda vänners sällskap fått annat on my mind - för ett tag. Men sen så, som vi alla vet kan man inte skratta och bara tänka på annat i all evighet, för mig varade det några timmar - fyra helt fantastiska timmar och allt kändes så bra och tanken på allt det otroligt jobbiga bara var borta. Sen, efter fyra helt fantastiska timmar går det inte längre. Då tar umgänget slut och sömnen infaller, eller ska infalla och då finns det inget mer att göra. Vad ska man sysselsätta sig med mitt i natten som inte får en att tänka, bara glömma och låtsas som ingenting? So I guess I just have to face it.
Men jag hatar att inte kunna föräta mig på sorg och brustet hjärta på samma sätt som man kan föräta sig på choklad och godis. Och jag hatar att ligga sömnlös några nätter för att man tusen gånger går igenom vad det var som varit så fel. Vad är det för fel på mig? Hello - I'm right infront of you - always has. What is the problem?
citat:
"Jag antar att det var lite omvälvande att inse att bara för att någon älskar en måste man inte älska den tillbaka. Och man kan inte heller säga till den personen att den gör fel i att älska en".
Det var inte alls det citatet jag skulle ha, men det blev det för att det andra... får vänta till en annan gång. Nu är jag trött... det här tar på krafterna. Och ja, jag söker sympati, men inte av dig, dig, dig eller..dig. Jag söker sympati av han däruppe. Hjälp mig nu då.
sometimes the hardest thing and the right thing are the same
Unspoken?
Jag fungerar väl som de flesta andra. När man inte vet vad man betyder, när man känner att människor i ens omgivning är osäkra blir jag jobbig, efterhängsen men kanske framförallt tjatig, extremt jobbig och bara allmänt dum. Ibland undrar jag om jag sagt för mycket redan, om det är försent att gå tillbaka till det vanliga. Är det försent att återgå till bästa-vänner-stadiet? Jag vill det, om vi bara pratar först, för jag tror att det behövs. Eller rättare sagt - jag vet.
Det händer saker med mig nu, jag funderar mycket på vad som känns och inte känns och vad jag tycker om saker och ting. Och jag behöver den där bästa-kompis-tiden tillbaka nu. Jag behöver den och jag behöver dig. Jag vet att jag är dålig på att visa det nu, jag är bara så dum mot dig, men du betyder fortfarande mycket. Och trots att jag har hört saker nu, and I'm quite sure they're all true så kommer jag alltid tycka om dig, du är fortfarande en bästa vän - i hjärtat. Men om vi nu gör så att båda försöker, tror du inte att det blir bra då? För ingen av oss tycker ju att det är bra.
Det är så fegt av mig att skriva det här, God I know. Men jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag vill ha det sådär bra igen. För visst var det bra förrut? Det var grymt bra!
Det kanske bara behöver ta sin tid, tror du inte? Egentligen kanske vi skulle vara helt ifrån varandra för att tiden skulle få verka. Men jag är som jag är och jag vet inte om jag skulle klara av det. Men det kanske vore värt det, för jag saknar dig. Jag har aldrig saknat någon såhär, inte när personen varit i min närhet, men nu finns du i min närhet men ändå saknar jag dig... And I don't know what to do about it besides everything I just suggested. För jag tycker ju om dig.
Living my rebellious life
Det måste nog vara något konstigt med mig nowdays. Det känns så himla bra, på något konstigt sätt, att vara såhär... rebellisk. För jag tror ingen förväntar sig det. Folk tror att jag ska göra det dem vill att jag ska göra, i alla fall i vissa fall och det här är ett visst fall. Men nu gör jag som jag vill, för jag lever mitt liv, jag gör vad jag vill, har kul om jag vill utan vissa människor! Och det känns så bra, det känns faktskt kul att smyga omkring och låtsas som ingenting.
Jag lever mitt liv, inte ditt, hennes, hans, erat eller någon annans. Jag gör det jag vill göra. Och det känns underbart!
För jag börjar bli trött på att andra människor lägger sig i, att andra människor ska bry sig och säga åt mig vad jag ska göra eller inte göra. Jag har vänner, de är en del av mitt liv, de gör mitt liv värdefullt. Men det betyder inte att de har rätten att styra över mig och mitt liv. Och nu när jag gör det jag vill, känns det så himla bra. Men jag vet att jag tar en risk, en stor risk dessutom. Men vet ni vad, kära människor? Jag orkar inte bry mig, varför ska andra personer bli besvikna och arga på mig för att jag gör det jag vill göra, säger det jag vill säga och lever som jag vill göra när jag gör det för min skull! Inte för någon annans, vilket folk har en förmåga att tro. Men from now on, får folk tro vad de vill, jag ska försöka att bry mig så lite det går och så pass mycket man bör. För nu vill jag leva mitt "rebelliska" liv och göra det jag känner för. That's freedom, and we all deserves freedom.
Dagen efter
Hur som helst. Spelande och sjungade i Nora stod på schemat. Och det kändes bara så bra från första stund jag öppnade ögonen, "Idag ska jag få stå på scenen. Idag ska jag få sjunga, för andra människor. Idag ska jag ta en ännu steg upp på stegen mot stjärnorna. Today is the day". Jo, så fjantigt tänkte jag faktiskt. Och ja det förgyllde min dag och lycklig var jag!
Inte nog med att hela stämningen var helt mysig och bra så gick det jag fasade mest för så otroligt, sjukt bra och jag bara älskade varenda sekund av att sjunga den där låten. Sen gick ju vissa saker mindre bra men vet ni vad, kära vänner? Det gjorde absolut ingenting, det var liksom allting, själva alltet som faktiskt spelade roll. Det behövde inte vara bäst - vi hade ju faktiskt inte haft så mycket tid att öva tillsammans. Det som räknades, för mig, var bara att få göra det jag älskar mest med musiken - att få ge av mig själv och visa att "fan, det här kan jag!".
Det kommer alltid vara folk som är negativa, och jag kan väl tycka i mitt inre att går man estet-musik gör man väl det av den simpla anledningen att man tycker om musik? Är det då inte roligt att vara ute och spela lite, göra det man tycker om? Är det inte roligare att komma ut och göra något annarlunda, eller hade vissa hellre föredragit att suttit i skolan i skolbänken och gjort det gamla vanliga? Och är man trött på en låt - who cares liksom?! Är det inte det musiklivet går ut på? Tänk om man är där en dag, man ska ut på turné. Man har tjugo låtar per stopp varav 15 stopp. Då ska man köra alla de där 20 låtarna på alla 15 stoppen och tror ni inte att man tröttnar på låtarna? You bet! Inte nog med att man ska spela de där låtarna 300 gånger så krävs det repetion efter repetion, det krävs kanske lite soundcheck och jag kan lova er, fast jag (ännu) inte upplevt det - man tröttnar. Men får publiken se det? Åhnej, för publiken ska tro på varenda ord du säger. Publiken ska se att du älskar den där låten, varenda ton du tar älskar du! Så det är lika bra att vänja sig, folks.
Och jag kan bli trött på folks negativitet, men jag vet också att jag är negativ i andra stunder när det finns människor omkring som älskar att göra just det. Men på något konstigt sätt, när jag stod där uppe, var det det som peppade mig. Jag ville inte ha tråkigt, och för att jag skulle ha kul, måste man liksom älska det man gör. Och åh, det finns inte ord för lyckan. Det är bara så att det finns saker här i livet som bara är det bästa man vet och ge inte upp de sakerna! Jag kommer inte ge upp det!
Ibland kan jag fundera på vad jag skulle göra utan musiken och jag vet inte. Om jag inte får jobb inom musiken, vad ska jag jobba med då? För jag vet inte, det finns bara en sak, en dröm, en dröm som ska uppfyllas. Det är det här som jag kallar livet. Den här obeskrivliga känslan som bara får en att må så bra. Och man vill väl inte ge upp om livet, eller?
Vi var ensammast i världen , den världen rymde inga fler. Vi letade upp dom mörka molnen , vi var där blixten hitta ner. En dag vaknar du och märker att vi är var och en för sig, att alla dom som du fördömde aldrig tävlade mot dig
impossibility
Så ja, som kompensation för att vi var där och gjorde det vi mest av allt behövde fick vi en dag ledigt. Jag har hunnit gått upp tidigt (okejdå, tio men i alla fall), gått en lång, lång härlig höstpromenad med mig själv, hunden och musiken och bara njutit och fantiserat om vad som skulle kunna hända och inte hända och allt som går att filosofera om. Underbart!
Sen har jag hunnit varit lite duktig och plockat i och ur diskmaskinen och fixat lite övrigt i köket. Jag håller på att tvätta plus att jag har övat på låtarna inför morgondagen! Ändå har jag mycket kvar som ska göras. Jag ska tvätta lite till, måste plugga hamletpjäsen som vi inte ens hinner öva (panikpanik!), jag måste öva ännu mera på min sololåt tills imorrn för fortfarande går det åt skogen, ikväll ska jag gå med hunden igen för mamma och pappa får besök, sen måste jag ner till gymmet och träna för nu måste jag verkligen komma igång igen. Jag måste göra så mycket, känns det som.
Det vore skönt att ha tio armar och tre olika hjärnor och kunna delas i fyra delar, jäklar vad mycket man skulle få gjort då.
Undrar om man alltid har haft så mycket "måsten" eller om det är vi, "moderna" människor som skapat allt det? Vad dumt i så fall, det är ju vi själva som ska leva i stressen med allt som ska göras, alla hit och dit faranden och måsten. Och så är det ändå vi som klagar! Konstigt.
Något som är ännu konstigare är att jag har så mycket att göra men ändå är jag helt ointresserad av det och känner mig uttråkad och vill att någonting ska hända så jag får lite inspiration att skriva om. Eller bara få en musikalisk snilleblixt så jag kan skriva en melodi till min perfekta (?) sångtext som bara ligger däruppe på pianot och bara vill blii någonting nu. För den säger det, typ.
Nej nu måste jag ta tag i tvättandet.
Ta min hand, det brinner en eld
Jag älskar musik som berör mig, som får mig att tänka till, ta till mig budskapet. Jag älskar låtar med texter som skulle kunna handla om mig. Det får mig liksom på bättre humör. Jag kan tycka att det är lite konstigt att att blir glad av att lyssna på en sorglig text (förrutom heaven 11 september specialen då, för den är lite utöver det vanliga), det mest normala vore väl ändå att lyssna på något glatt så man blir på gott humör. Men är det inte extremt jobbigt att lyssna på folks lyckliga liv när man själv bara vill gömma sig och isolera sig från omvärlden som aldrig förstår. Lars Winnerbäck har en förmåga att skriva sånt jag själv skulle kunna skrivit om mitt liv, eller om mina känslor. Och jag älskar det, jag älskar att känna igen mig i saker. Då är man inte lika ensam längre.
Planen med hela det här inlägget var att ge ett exempel på nåt bra han skrivit som jag känt igen mig i, men ett av alla miljoner textsnuttar jag har sparade, nedskrivna är en omöjlighet. Så jag väljer dem som passar allra bäst in på mitt liv just nu. Det är poesi, mina vänner. Av den finaste, dyrbaraste sort, om jag får säga min åsikt.
"Jag kanske talar till mig själv när jag säger
att man borde stanna upp ibland och se,
för man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv
och bara springa runt och låtsas att man ler"
"Det är så lätt att kasta kärlek, där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå"
"tack för skymningens sånger
tack för nattens alla lögner
tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan"
"jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går"
"det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör"
Förstår ni vad jag menar? Det är så himla perfekt, så vackert. Jag finner inte ord!
Jag längtar till den 5 december. Det kommer bli en kväll fylld av lycka då Lasse står på scen i Örebro. Jag kommer älska varenda sekund och jag kommer njuta, jag kommer dyrka det! Längtan!!
Gud vilket meningslöst inlägg, tänker ni. Läs mellan raderna, säger jag.
Tomhet.
Det känns så himla främmande allting, mer än vanligt. Jag känner det som att står vid ett stup och tar jag ett steg till faller jag, bara det att jag inte ser något och inte har den blekaste aning om vart jag befinner mig, att det jag har framför mig är ett fallande stup!
Men jag vet i mitt undermedvetna att det finns en bro över någonstans, det gäller bara att hitta den i mörkret...
Jag känner mig hjälplös. Mot mig själv. För jag bara lever, fysiskt sett. Jag känner mig som en levande zombie, jag går runt och gör det jag ska - för att jag måste. Men jag orkar inget mer än det jag måste. Jag går till skolan men så fort dörren stängs bakom mig faller allt bara, all ork är som bortblåst. Jag vill bara lägga mig ner och somna, för jag orkar inte göra någonting. Jag orkar inte plugga, inte träna, inte umgås, inte ringa folk, inte prata med mamma och pappa - jag orkar ingenting. Jag har inte lust till någonting.
Och jag vet vad som krävs för att jag ska få tillbaka min ork, jag vet att jag måste stå på mig, säga vad fasen jag känner för det jag känner är inte okej. Det får inte vara såhär, inte bara för att jag inte vill ha det så - det bara får inte!
Jag känner mig så hjälplös för jag vet att trots att det är mina känslor som står på spel, mitt humör, min livsglöd så är jag bara en liten, ynka åskådare. Jag står och ser på, som en i publikhavet på en fotbollsmatch som vill att just mitt lag ska vinna men jag kan inte göra något, för jag är ingen fotbollsspelare. Jag är bara en i mängden.
Folk tror så himla mycket, att de är så bra på att dölja vad de egentligen tycker. Jag är trött på att folk bara tycker om mitt liv. Sen när blev jag eran ägodel? Sen när blev jag..den jag är nu. Jag har förståelse, bara det att ingen ser, eller vill se. Jag klandrar ingen. Men tvinga mig inte att välja. Ingen har bett mig - bokstavligen, men blickar säger mer än tusen ord och jag hatar det! Jag vill inte välja! Jag vill ha alla. Er alla!
Och folk är så egoistiska. Jag säger inte att jag inte är det men jag menar, varför ska allting handla om er? Varför kan det inte bara handla om att jag tycker om någon, varför måste orsaken till allting vara er när det egentligen handlar om att lära känna någon ny, någon man tycker är trevlig, som tycker att jag är trevlig! Varför får jag inte bara leva mitt liv?!
Jag vill inte säga det, men det kanske är dags nu.
Ni var en del av mitt liv, and god damn I loved every second. Och jag vet inte om det är jag eller ni eller bara jag som förstorar men vad har hänt? Varför är alla så konstiga, varför får jag inte bara vara jag? Jag är såhär, okej? Jag är en människa som tycker om att träffa nya människor, som tycker om att se något nytt, för alla människor är olika, har olika personligheter. Förlåt mig, men jag är inte som er, som bara är med alla "gamla vanliga". Och förlåt för att jag skriver det här här, och förlåt för att jag är så jävla feg att jag inte vågar ta tag i saker och ting.
Men var det inte jag som var "jobbig"? Jag vill inte vara jobbig. Jag vill vara jag. Den där tjejen ni pratade om, som ni sa var så himla bra, som ni sa att ni tyckte om att umgås med. Nu är jag bara någon annan.
Jag vill vara den som räknas igen. Jag vill att det ska vara vi. Fan vad jag vill mycket. Jag kräver ingenting, egentligen. Inte mer än att det ska vara som vanligt, att allt bara ska flyta på.
Ni fick mig att leva, och jag pratade så om er, jag nämnde er för alla och jag var så glad, så lyckligt lottad att jag hade er för ni var verkligen de bästa.
And you still are! Tro inget annat, men är det bara jag som känner skillnaden? Är det bara jag som inte kan sova om nätterna. Troligen. För jag tror inte ni tänker som jag, har samma problem som jag. Ni behöver inte oroa er för att vara "jobbiga" eller inte duga, inte räcka till som man en gång gjorde. För ni har ju alltid varandra, och en mer eller mindre - vad spelar det för roll?
För mig spelar det roll! För då blir det plötsligt två mindre. Två mindre på två av det bästa jag vet.
And I don't wanna loose you.
Var är bron?
