Jag är nog väldigt mycket som resterande människor av världens befolkning. Eller inte nog, jag är otroligt mycket som dem/er/ni (whatever!)
Jag är inget konstigare än vad du själv är och fungerar inte så mycket annorlunda mot dig. Med andra ord - vi strävar alla, i grund och botten, efter samma sak. "Samma sak" i denna benämning innefattar inte drömmar, ambitioner och framtidsplaner. Men vi människor bygger våra liv, våran stomme på det enkla ordet kärlek. Och såfort man nämner det ordet så lägger sig den seriösa stämningen över hela stan och alla blir tysta och tittar intresserat på den talande och tänker samtidigt "neej, inte igen. Suck!"
Men den här gången tänkte jag bespara er det allra djupaste, mest prata om mig själv för det är trots allt det vi människor är bäst på!

Ordet kärlek är ett ganska svårt att definiera. Men om jag var svenska ordens Linné så skulle jag beskriva det som ömhet, stark, ärlig vänskap. En vänskap där man vågar vara sig själv, visa sina brister och sina fel och veta att man duger ändå. Men trygghet är nog det ordet jag tycker passar allra bäst!
Trygghet till vänner är himla viktigt för mig. Man ska kunna lita på sina vänner, att de ska finnas där när man behöver det som mest (och kanske förtjänar det som minst?) - för det är väl ändå vänskap? Och tryggheten att man duger och att de inte sviker...

Eftersom jag, som tidigare nämt, fungerar lika - i grund och botten, som varenda människa som lever på denna jord förstår jag inte varför folk ska behandla mig annorlunda? Jag fungerar som Du gör, kräver samma sak som Du och ändå behandlar Du mig som en främling... till exempel. Jag är inte värd en särbehandling om man vill utrycka sig så. Jag är värd precis samma treatment som du!
Jag råkar inte vara annorlunda och blir precis som vilken man/kvinna/flicka/pojke som helst otroligt osäker om man en dag inte längre räknas. Om man kommer en dag och man inte längre får känslan av välkomnande. Och vem vill vara en stalker liksom? Vem ger inte upp i en sådan situation?

Ärlighet! Är också ett ord jag skulle vilja lägga till under kategorin kärlek/vänskap. Utan ärlighet är det inte ett riktigt vänskapsförhållande. Sanningen är inte alltid den trevligaste att höra och ta till sig. Men ibland är ord bättre än handlingar (eller ska man säga outförda sådana).

I flera års tid levde jag ett liv jag själv inte valt. Det var rätt komplicerat och de gånger jag berättat om det har folk tyckt allt bara varit en enda röra och inte alls förstått min situaton. Jag förstår dem. Hur kan man vara mobbad av sin bästa vän och samtidigt vara just bästa vänner? Svaret är enkelt - ingen har andra vänner. Man är bara två!
Och varje helg som vi umgicks trodde jag att nu, nu blir allt äntligen bra. Nu är det slut på allt det jobbiga, och klumpen i magen började tina lite försiktigt... Men det är inte så enkelt. Och jag lovade mig då, blott nio år gammal att aldrig acceptera någon göra detsamma mot mig igen. Det är lätt att säga och lova sig själv, svårare är det dock att påverka andra människors beteenden, åsikter, tankar och handlingar.

Men det löftet jag har till mig själv tänker jag aldrig svika, och en dag kommer jag sätta ner foten...om det händer igen, vill säga.

Ärlighet, kära vänner!