Now it hurts.
Jag vill veta så mycket nu, men vad ska jag fråga, hur ska jag fråga, när ska jag fråga? Och kommer det bara ställa till det, och vill jag veta svaret? - Klart jag vill för det är bara det enda som rullat runt i mitt huvud hela dagen: "hur är det nu då? Jag vill veta, veta allting - even though it's gonna hurt".

Åh, jag vill att allt ska vara bra, allt ska vara perfekt. Kräver jag för mycket? Kanske, kanske inte. Men jag vet ingenting och allt är en röra och när jag väl tagit modet till mig finns det inte kvar. Ingen att fråga, det är som att det inte är meningen att jag ska fråga. Jag skulle bara bli sårad.
Men jag vill veta genom rätt person, inte genom rykten och jag vill bara vara... med rätt person. För det är saknad jag känner just nu, saknad av dofter och lycka och tillit. För jag har ingen tillit just nu och jag blir desperat och jag blir jobbig och jag fumlar och säger fel saker vid fel tidpunkt och allt bara... faller. Allt bara blir fel och det enda som kommer är gråten. Joo, det är så.
Och vart jag än vänder och vrider på mig så kommer det ingen vacker prins ridande på en vacker vit häst. Och det kommer ingen som säger att "Allt är bra nu Sanna. Kom med mig, för här är jag. Din, bara din".
Vart fan håller han hus, den där ridande prinsen som lovat att rädda oss från allt ont så många gånger!?
Det är inte meningen att det ska vara såhär, eller hur? Eller lär man sig något av desperation och sårbara hjärtan också?

Jag vill ha ett svar, jag kräver ett svar!
Men vem kan begära svar på en fråga inte ställd, osagt, som inte finns. Vem?