Jag känner mig understimulerad! Ni må veta att när jag känner mig understimulerad då är jag tusan mig understimulerad.

Jag har, ända sedan min föräldrar åkte hem ifrån tisdagen förra veckan, mestadels suttit hemma och städat, spelat sims, suttit vid facebook och återgått till att spela the sims igen. Och det beror mest på att jag då, vid mammas och pappas resstart, bar på en hosta så enorm att jag inte kunde göra minsta ansträgning utan att hosta sönder mig.
Nu till det jobbiga - min hosta har praktiskt taget gått över, min kropp är frisk (min hals är dock inte frisk men det kan vi ta en annan gång) och jag är frisk. Men fortfarande, av någon otroligt dum och jobbig anledning, så ligger den där hostan kvar och trycker. På kvällarna kryper den fram, lagom till jag ska blunda och vänta mig att sömnen ska infinna sig. Men den har även fått för sig att jag, min understimulans till trots, inte ska få göra större ansträngningar än att göra just det jag gjort i en veckas tid - spela the sims och sitta vid facebook. För när jag beger mig utanför dörren för att ta mig en promenad, då attackeras jag av en vidrig form av hosta. Den gör mig galen.

För att lämna de dåliga... delarna av mitt liv. Jag ska, i sällskap av My, packa mig en väska och ta med mitt gladaste somrigaste humör ner till Öland. Vi ska nämligen hälsa på vår älskade Amanda nästa vecka. Underbart ska det bli! Jag har inte träffat henne sen min student och då hinns det ju inte pratas så mycket, och telefonsamtal, jo visst, men det är ju inte alls detsamma som att ses och kramas och förstå varandras kroppspråk. Jag tycker om den kvinnan, eller båda två utav dem för den delen. Det ska bli underbara dagar.

Jag har förövrigt gjort ett konstaterande; man äter extremt mycket när man är ensam hemma. Nu när mamma och pappa intagit ordna-mat-rollen igen går jag konstant hungrig och undrar om vi inte ska äta snart (en timme efter middagen). Det är ungefär samma känsla som när man varit på läger (ni som varit på läger vet att man äter konstant). Den där tomhetskänslan efter mat och matsånger och.... mat. Men det kanske var tur att de inte var borta en längre tid, mitt mat beteende började bli lite av en vana.

Hur som helst. Ännu lite uppdatering från fröken La.
Hur lever livet med dig? Jag är säker på att jag saknar dig.

Bless you.