Det regnade idag. Det kändes som ett sommarregn, asfalten luktade sådär somrigt och luften kändes så där ny och fräsch, på ett välbehövligt sätt, som på sommaren.

Lite kvällstid har fördrivits på café Lyktans nattcafé med trevligt sällskap, därefter försökte vi komma in på Fenix för att se Jespers och Davids spelning, trots tjugoettårs gräns. Det försöket misslyckades. Men vi gick i alla fall och köpte Kerstin Special som avnjöts på lodisbänkarna i flugparken. Det i kombination med lukten av våt asfalt fick allting att kännas så vårigt.

Jag bara önskar att den där stenen i bröstet som tynger mig kunde försvinna så jag fick känna av alla härliga sprudlande vårkänslor som annars brukar infinna sig vid sådana här tillfällen. Men det kommer väl, precis som allting annat.
Fast än jag skriver det och fast än jag vet är det alltid lika svårt att inse det när man mår såhär och livet inte är på topp.
Jag är helt slut. Hjärnan går på högvarv dygnet runt, dag som natt och hjärtat har nog aldrig slagit så snabbt av lycka som nu och aldrig hoppat över så många slag i ren förtvivlan som nu. Har ni varit med om det? När allting är underbart men ändå så jobbigt. Man är lycklig men ändå så olycklig, för egentligen så vet man ingenting. Jag kan inte läsa tankar, kan inte utläsa kryptiska meningar eller "pikar" eller "tecken" för den delen. Jag förstår inte, för jag vill inte förstå. Jag förstår inte förrän jag får höra det i klarspråk. Svart på vitt.

Trots mitt leende på läpparna som inte alls är falskt på något vis, för jag är glad i goda vänner sällskap, så är jag så oerhört ur balans. Jag skulle kunna gråta nu, och skratta. Jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och sparka och slå i golvet, skrika och bete mig som alla andra normala treåringar, och jag skulle kunna hoppa högt och jubla som vilken lycklig människa som helst. Och det gör mig så förvirrad när jag inte vet vart jag har mig själv. När jag inte vet det - vem ska då veta? Hur ska jag då veta vart jag har alla andra?
Min hjärna är en röra just nu, mitt hjärta är en röra just nu och det ger mig huvudvärk och magvärk och sådana där himla bra idéer att sova mig genom morgondagen och resten av veckan. Skita i allt vad skola heter, och vänner och familj. Ligga under mitt täcke, äta lite soppa och bara få vara ensam.

Jag har inte varit ensam på evigheter. Allt som allt har jag nog varit helt ensam hemma i huset två timmar sedan jul. Och jag är en människa som behöver tid för mig själv. Men jag är själv när jag sitter här i vårt datarum eller instängd på mitt rum, men vetskapen att det när som helst kan öppnas en dörr eller att jag faktiskt inte kan gå runt i huset och sjunga hur högt jag vill eller för den delen gråta hur högt jag vill ger mig lite smått panik. Jag skulle så gärna vilja skjutsa iväg min familj och alla djuren någon stans, om så bara för en dag, för att tillbringa den stirrandes in i väggen utan att tänka på körkort, skola, vänner eller alla andra sysslor som ska göras. Jag skulle så gärna vilja det, så gärna behöva det.