På torsdag ska jag hålla mitt nationella tal i Svenska, jag har förberett noll, fram till nyss. Engagemang och påverkan är temat, inte alls särskilt svårt. Det svåra är att knyta an till någon av texterna och bilderna i häftet som inte alls är särskilt talinspirerande när man läser dem.

Jag älskar att hålla tal, kanske för att jag har allas ögon på mig då och att jag verkligen står i centrum. Men också för att jag vet att jag blivit bra på det, till skillnad mot skriva som jag aldrig gör nu för tiden, mer än blogg och lite sådant men det gills ju inte. Därför känner jag en rätt stor prestationsångest inför detta - det måste verkligen bli bra, särskilt eftersom jag skrivit det här också.
Hur som helst så tror jag nog ändå att jag fallit för någonting, jag ska bara få ihop det, få det att tillhöra temat, texten och bilden och så kanske MVG:t sitter som en smäck.

Imorgon är det musikcafé, vårat sista. Jag är nervös för två saker: gråta för att det är vårat sista och gråta för att jag ser syrran för första gången på ett halvår. Men jag lovar, kära vänner, att jag ska göra mitt bästa för att inte förstöra stämningen.  Men jag längtar så himla mycket efter syster nu, synd att hon bara är hemma sisådär två veckor - alldeles för kort tid.

Men kören imorgon är inställd, och sånglektionerna likaså. Det är trist, vad ska man nu hitta på?...Skulle man kunna fråga sig. Om det inte var så att man hade ett projektarbete som skulle göras och en engelskabok som ska läsas ut, ett engelska tal som ska göras på onsdag och så självklart det nationella talet (fast det hopppas jag ju bli klar med ikväll). Men det här ska nog gå. Eller...
(Högen av plugg har börjat växa igen, högen av panik likaså, högen av kommande sökningar, låtval och konserter även det. Ingen panik, nää vadå?!)


Ta dig i kragen kvinna. It's time to move on
(min mamma öööser beröm över mig för min nya låt. Det är ett gott tecken)