Jag har ju lite svårigheter att gå vidare här i livet gällande vissa saker. Cotton Club är en sådan sak. Ni som befinner er i min närhet relativt ofta har tröttnat på mitt tjat för längesen. Men idag är en stor dag, så idag struntar jag fullständigt i era suckar och trötta kommentarer. För i dag är det ett år sedan, på pricken, prämiären av Cotton Club var.
Och jag minns, kära vänner, jag minns stämningen, pirret och känslorna. Om jag blundar känner jag skorna på fötterna och klänninge på. Håret med sin härliga 30-tals lock i luggen och lukten av hårgele i kilosvis i mitt hår. Jag känner klackandet på golvet, och småpratet innan uppvärmning - innan det var dags.

Jag tror att jag de här kommande dagarna kommer leva lite i mitt Cotton Club-skal. Lyssna på Cab Calloway (the hi-di-ho-man) och tänka igenom sångerna, texterna och replikerna.
Jag ska tänka på vårat lilla hörn där bakom scenen. Så många jag verkligen lärde känna där bak, i vårat lilla hörn. Alla var inte där, det var några andra, lite mer exlusiva. Ha! Nejdå. Min vi hade kul.

Men främst ska jag nog tänka på spitfire efter sista föreställningen. Vissa fick ju stanna längre än andra! (det är faktiskt kul nu, såhär ett år efter - skadeglädje) Men vi som var där hade riktigt kul, dem där bilderna från kvällen är också guld värda, riktigt roliga bilder som talar väldigt mycket för sig själva. Dock slår inte självaste spitfirebesöket förfesten i omklädningsrummen med hela gänget. Det var bäst!

Åh, nostalgi på besök hos Sanna nu. Dags att sluta skriva och behålla resterande ord och känslor för mig själv, annars kan detta blir för långt.
 
"Vi är esteter" 
(finns det nån bättre än Staffan eller?)

Bless.