Jag tror att vi människor har ett behov att vara del i någonting större än oss själva, vare sig det är ett fotbollslag, en tro och en församling eller en familj...

De senaste tretton åren i mitt liv har jag mättat det behovet, jag har under tretton år alltid haft en klass att återvända till. När jag för tre år sedan slutade nian trodde jag att allting var över där, vi skulle aldrig mera ses. På något vänster trodde jag att världen, Lindesberg och Lindeskolan var så stort att vi aldrig någonsin skulle återse varandra. Jag hade fel! Jag kan ärligt säga att från min gamla klass är det inte någon jag direkt umgås med, men eftersom jag ändå är inne på det ärliga spåret kan jag även säga att det inte heller är någonting jag sörjer. Inte för att de är dåliga människor jag inte tycker om - inte alls, det är bara det att tiden sa sitt, vi växte ifrån varandra, skaffade nya liv med nya intressen - en helt ny värld, helt enkelt.

Men nu har ännu en sådan där dag passerat, en dag fylld av gråt, separationsångest och sorg, men självklart en dag fylld av glädje och stolthet att jag faktiskt tagit mig igenom skolåren.

Studenten anlände som i ett knäpp och den hade knappt anlänt förrän den var över, både på gott och ont kan jag tro. Men jag kan inte låta bli att förundras över att den dagen som hittills varit den största i mitt liv, som man sett fram emot, såväl fasat inför, tog slut precis lika snabbt som en helt vanlig dag i ens liv. Det kändes som att den där världsberömda livspausknappen hade varit ett bra redskap en dag som i fredags.

Men vi hade en underbar dag! Champagnefrukost hos Petra med skriv i mössor, sång och mysstämning. Fotografering på skolan för att sedan, för sista gången, sitta samlad klass i bilden. Andrea höll tal, det vackraste och mest påhittigaste talet i mitt liv. Hon hade skrivit små framtidsartiklar om var och en av oss i klassen, allt mitt i prick, allting stämde och det skulle faktiskt kunna vara helt sant! Jag grät, det gjorde så ont i mig att lämna henne, Ingeborg och alla andra lärare. Ja, min kärlek för Lindeskolans estetiska program vet ni har en stor plats i mitt hjärta och den har liksom borrats sig fast där, jag antar att jag verkligen är en Lindeskolan estetelev ända in själen och ut igen.

Aulan behöver jag ju inte ens nämna. Vilken stämning, vilken känsla - en mäktig sådan, att helt plötsligt vara en del av detta vitmössade hav och vara en del av skrikandet och glädjen. Att jag sedan inte kunde hålla tårarna tillbaka när rektorn ropade att det var Es06's tur att springa ut är förstås ingenting som förvånar. Det var med sorg jag lämnade alla musikelever och lärare kvar där på scenen, men det var samtidigt med otroligt mycket spänning jag såg ljuset lysa upp aulafoajén och veta att där ute väntar min familj, och mitt framtida liv...

Förfest hos mig med klassen innan hotellet, så underbart och en fantastisk kväll. Den näst sista låten för kvällen var "Forever young" och då kunde vi inte hålla tårarna tillbaka. Alla från våran klass gick inte på balen så helt plösligt slog det oss att vi var tvungna att redan då säga hejdå. Jag tror ingen annan än vi förstod de blöta, stora tårarna som bokstavligen strömmade ner för våra kinder. Det är inget annat än ren och skär kärlek.

På lördagen väntades bal och aldrig har jag väl känt mig så vacker! Även det var en underbar kväll, jag tror till och med att den slår självaste studentkvällen. Jesper, Chrille, Andreas och Micke stod för musiken och det var den bästa kvällen med liveband i mitt liv. Alla dansade, alla skrattade och hade kul. Det kändes som ett bra avslut. Självklart skulle även de avsluta med lugna, känsloframkallande låtar, då stod vi där i ring och grät och kramades.  Det var sorg av värsta sorten.

Jag förstår att det låter konstigt att kunna förknippa studenten och bal med sorg, och för er som inte förstår?; jag tror inte att det spelar någon roll att jag försöker förklara, för jag kan inte, och om jag ändå kunde, skulle ni ändå inte förstå. Det är konstigt att en klass kan betyda så mycket, att man tillåter sig själv släppa in dessa människor in på livet, först i egoistiskt syfte förståss - för ens egen trivsel, sedan växer detta till vänskap, till roliga stunder, till minnen, till skratt, till tårar, till evigheten. Så att veta att vi faktiskt inte skulle ses efter helgen, och inte efter sommaren heller, är så osannorlikt, så fel.

Vi är Es06, vi är en klass, vi är del av någonting större än oss själva. Vi kommer alltid vara Es06, alltid vara vår klass och vi kommer alltid ha varit del i någonting större än oss själva. Det är glädje, det är sorg. Det är hopp, det är drömmar. Det är liv och det är död. Det är vänskap, det är kärlek.

"Forever thine, forever mine, forever ours"

Ni kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, jag kommer alltid minnas er, Es06.
Forever young, I wanna be forever young.

Vi ses igen...