Han är borta, han är död. Han finns inte längre bland oss, men vilar föralltid i våra hjärtan.

Att Michael Jackson ska vara död är för mig ofattbart, fel och så fruktansvärt sorgligt. Snart skulle han fylla 51 år. I praktiskt taget hela sitt liv har han levt i strålkastarljuset, ständigt varit aktuell, både på gott och ont som vi alla vet. Jag citerar ur gårdagens aftonbladet; "Vi kommer alla alltid minnas var de befann sig när de fick beskeded om Michael Jacksons död". Själv låg jag i min säng, nyväckt av mamma som sa "Det var nog tur att du inte fick tag i biljetter till Michael Jacksons konsert ändå.... Han dog i natt". Inom loppet av den millisekunden det tog för min hjärna att förstå de där orden var jag klarvaken. Mamma begav sig till jobbet, kvar var jag med ögonen fyllda av tårar.

Vad jag kämpade för att få tag på en biljett, jag kämpade och jag kunde tänka mig att betal vad.som.helst utan minsta överdrift, men min kära mamma höll ett vaknade öga över mig och läste noga när jag stolt visade upp henne ännu en, troligen fejk, hemsida som erbjöd biljetter till rimligt pris. Jag var så besviken, jag ville ta mig dit ändå, ta ett flyg till London bara för att stå utanför arenan och höra hans enorma röst. Bara för att för ett par timmar vara lite närmare honom. Närmre än jag någonsin skulle vara igen...

Men det blev ingen konsert alls, inte en enda av alla de femtio det sålts biljetter till. Istället har en legend lyft och lämnat den här platsen, kanske för att äntligen finna frid.

I denna sorg jag konstigt nog känner så finns också ett enormt stort klart ljus inom mig, som ett lugn. Jag hade mer än gärna sett Michael göra sin comeback, eller rättare sagt; göra ett fint, bra och respektfullt avslut på sin karriär, för det tror jag verkligen det skulle blivit. Men jag tror och känner någonstans att det här nog ändå var det bästa. Nu minns vi honom och hans musik och vi prisar den, höjer den till skyarna - precis vad den är värd. Vi får minnas hans tidigare år innan alla domstolsbesök och anklagelser. Vi får minnas de gånger man sett framträdanden med honom på tv och sett glädjens i hans ögon när han får göra det han älskade. Jag minns honom som ett ljus i mörkret, som en man fylld av tillit med sin musik. Man kunde alltid finna tröst i en låt, vare sig det var Dirty Diana, Ben, I want you back eller Heal the world så har hans musik alltid gett mig någonting, alltid fått mig att må bättre.

Michael Jackson finns inte längre bland oss, men hans musik är föralltid odödlig.

Det återstår nu bara tre ord;
Rest In Peace
King of Pop