Jag vet att jag verkligen borde sova nu, klockan är 00.40 och det är måndagkväll, imorgon ringer klockan halv sju, fast i och för sig snoozar jag en timme...
Det är någonting med sömnlösa nätter alltså. Dem självvalda sådana. Det är något speciellt, det blir lite mer intimare då. Lite mer som att man delar någonting större än på dagen. Att säga att vi satt hela dagen och pratade ger inte lika samma mysfaktor som att säga att man satt uppe hela natten och pratade. Men det är väl logiskt kanske...

Alla sådana här frivilliga sömnlösa nätter straffar sig ju alltid dagen efter, men ibland kan det vara värt det - ibland inte. Men ändå är det mysfaktorn som spelar roll.

Men nej. 00.45. Det kanske är dags ändå.

Bless you