Jag antar att nu när jag spenderat hela dagen med att göra så fint här på bloggen så kanske det är på tiden att uppdatera den lite också.

...

Nu har jag suttit här. Länge. Försöker hitta ett bra, roligt, glatt ämne att skriva om (för en gångs skull?).
Men idag snurrar bara en sak i min hjärna. Bara en person tar upp en plats inom mig idag, en person som får mig att se tillbaka, minnas, le och gråta. Allt på samma gång.

En person som jag inte kände så länge, men som är en av de bästa personerna jag haft i mitt liv. Inte bara det faktum att han var min första kärlek, min första framtida man/prins/räddare i nöden, utan var faktiskt just det - i alla fall de sista två, min prins och min räddare i nöden.

Den sommaren vi tillbringade tillsammans, med muffinsbak, äggröror och palt var den bästa. Kanske för att vi var barn och inga bekymmer i världen fanns. Kanske för att de nätterna jag sov över hos honom var dem mysigaste, dem gångerna vi låg i hans säng och tittade upp i taket och inte sa ett ord var dem mest välbehövliga tystnaderna någonsin.

Jag minns särskilt en dag, nej faktiskt två. Vi börjar men den ena:
Det var vår, nästan den första varma härliga dagen. Vi höll på och flyttade in i lägenheten bredvid hans familj och vi var ute och lekte i lekparken. Och min arga klasskompis som var dum mot mig bodde på samma område. Vi var fullt upptagna med att gunga "banan" och "blöja", det var skönt i solen. Så kom han gående mot oss och började bråka för han ville ha gungan. Han slog mig. Tomas slog tillbaka. Tog mig därifrån, hem till mamma och pappa.

Och jag minns också en dag när min familj skulle åka bort, men jag ville stanna hos Tomas, vilket jag gjorde. Vi hade nyss skaffat oss hund och han stannade där han också. Mamma hade strängt sagt till oss att Fonzie inte fick äta någonting som började på F (ben som började på F med andra ord. Men det förstod ju inte jag). Så vi satt på deras altan och åt fil då Tomas sträcker fram skålen till Fonzie. Och jag blev rädd och sa " Du får inte ge honom någonting som börjar på F! Det är farligt!". Medan jag hämtade Tomas mamma började Tomas gråta, när hon kom ut lugnade hon oss och sa att det minnsann bara gällde ben. Fil var ju inte farligt! 
Tomas var lagom sur på mig då. Stackaren. 

Det finns många minnen med honom! Men jag kan inte ta upp alla här för vissa är för personliga för att skriva här eller för svårförklarade för att någon ska förstå. Och vissa vill jag bara inte dela med mig, inte för att dem är privata eller personliga utan för att dem bara bör stanna mellan oss. För att det är skönt att ha någonting eget, bara för honom och mig. 

Men jag minns den sista gången vi sågs. Det var längesen. Snart tio år sen nu (det var nyss fem)!
Han var och hälsade på i skolan, han hade flyttat till Kumla redan. Vi sågs på skolgården. Jag var inte beredd att se honom där. Han var tolv och jag var nio och han sa Hej och jag sa hej men fortsatte gå, då han ropade efter mig. Men jag hörde inte. Helena fick säga till mig "han ropar ju på dig". Jag vände mig om och han frågade om jag mådde bra och jag nickade. Frågade varken tillbaka eller fortsatte konversationen han försöke starta. Jag vände mig om, började gå. 
"Sanna!.... Vi ses" och jag vände mig om, nickade och fortsatte gå.... 

Ibland blir jag förbannad för att jag var nio år och inte tillräckligt förståndig och framåt för att prata - fast jag ville! Men ibland så tänker jag att det var ett bra slut, så det kanske var meningen...

 Jag kan tycka att, hur hemskt det är låter, så har vi människor en förmåga att försköna saker, göra dem bättre, få allting att låta så mycket bättre än vad dem faktiskt är. Men Tomas var inte perfekt. Han hade någonting som kanske var en av anledningarna till att hans liv slutade som det gjorde. Han var världens goaste och raraste kille, tills han... skulle slåss. Som så många andra, inget märkvärdigt. Men det var också så det slutade.
Precis som vilken människa som helst så hade han sidor jag inte tyckte om och som kanske inte tilltalade andra. Men han var människa, gjorde fel, gjorde rätt. Och jag vet att i början efter att han dog så vägrade jag se allting av det. För han var ju död! Han var ju felfri! Eller?
Jag tror att vi fungerar så, de flesta av oss. Men så kommer det en dag då man inser att jag blir inte lyckligare, han blir inte lyckligare för att jag upphöjer honom till skyarna och beskriver honom som någonting han inte var. Han var ett problembarn, absolut. Men han hade ett hjärta av guld som förgyllde min barndom en aning, och det är jag honom evigt tacksam för.