Det är jobbigt nu. Att bland vårens alla härligt gröna löv, solens härliga strålar och vädrets sköna vindar inte kunna le. Att känna sig ensam.
Jag skulle känna mig ensam i ett rum med tusen människor. Det är inte ensamheten i sig som är mest ensam. Mest av allt är det telefonen, som förrut plingade så härligt och så glatt titt som tätt, men som nu ligger helt tyst och död bredvid mig. Fortfarande är den med mig överallt, i hopp om att allt ska komma åter. Men jag har heller ingen lust att jaga nya smskompisar. Jag trivs i tystnadens ekande mörker. Det är bäst såhär.
Ensamheten är ett säkert tecken för övergivenhet. Lämnad ensam kvar. 
Jag blir arg för att tiden går, men att livet står stilla. Att alla lever vidare och jag står ensam kvar utan allt som jag en gång trodde var framtiden.

Jag saknar att kunna njuta av mitt favoritprogram. Att kunna sitta som klistrad med tårar rinnandes ner för kinderna och njuta av varje sekund av programmet. Jag är trött på att sitta på nålar och vänta på att mobiltelefonen ska plinga till och med tårar rinnandes ner för kinderna av ren ensamhet.
Jag saknar att vara involverad. Jag kan sitta i telefonen i timmar, men det enda som krävs är några Mm:anden och Ja:anden för att visa att jag lyssnar... fast jag inte gör det.

Och jag vill bara ligga under mitt täcke och bara stänga ute världen. Inte prata med någon, bara få vara ledsen. För oavsett vad folk säger så har jag rätt att vara ledsen. Men jag känner mig dum. Snart arton år och hela livet framför mig. Men jag är hellre glad nu än om tjugofem år.
Ibland är det skönt att komma bort från allt, tänka på annat och skratta. Men det varar inte för evigt, för så fort natten smyger sig på och sömnen ska infinna sig är man ensam igen. Jag och mina tankar. Dumma, dumma jag. Dumma, dumma dig. Dumma, dumma er som låter era liv gå medan jag står ensam kvar. Att ni gör detsamma mot mig som jag mot er. Jag har levt på så många gånger, levt i min lycka och inte sett, inte velat sett att folk mått som jag mår nu. När ensamheten tar över och lägger sig som ett tjockt lager runt om mig. Du kan stå en meter ifrån mig men ändå är du en evighet bort.
Ensamheten tar över, låter ingen komma inpå livet. Låter tiden gå men livet står stilla. Det blir morgon, det blir kväll, men jag mår likadant som igår, som i förrgår, förrförrgår....
Tiden går, men livet står stilla.