Shit. Det har redan gått sex dagar sen nyår. Eller egentligen sju enligt klockan eftersom klockan visar elva minuter över midnatt just i detta nu. Så om man ska vara helt korrekt ska man väl säga att skolan börjar imorgon redan, fast jag föredrar att säga i övermorgon.

Jag har ingenting alls emot att börja skolan igen, snarare tvärt om, i alla fall ibland. Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till skolan efter ett lov, även efter de där korta loven som bara varar en vecka. Man vaknar alltid mycket snabbare av väckarklockan, klarar alltid att gå upp just i samma stund den ringer, man hinner tvätta håret, göra sig i ordning en halvtimme längre (för det är så länge jag snoozar). Jag vet egentligen inte om det bara är jag eller om alla känner av den där lite spännande känslan inom en varje gång man ska till skolan efter ett lov, ibland även efter en helg. Eller kom kanske de flesta över det på mellanstadiet? I don't know, jag vet bara att för mig är allt detsamma, då som nu.
Det kanske beror på att man tröttnat på lovet då, att man saknar vardagen igen, att lovet har blivit vardag och vardag är ju alltid tråkigt, men som jag sa - vad vet jag?

Jag brukar känna nästan som nervositet när jag vaknar första skoldagen efter lov, eller kanske spänning. Även då det alltid är samma gamla härliga människor så vet man aldrig riktigt hur det ska vara. Kommer det vara som förrut? Kommer det vara bättre? Sämre? och nu tänker jag främst efter sommarloven, eftersom det är då alla förändras som mest. Alla har upplevt så himla mycket under de där två månaderna, vissa har varit på semester, eller på Ölan eller Gotland halva lovet. Andra har bara vart hemma och inte gjort någonting medan andra varit hemma men haft den bästa sommaren någonsin.

Det som skrämmer mig är att det börjar ta slut nu, allting. Alla lov, allt slammer i matsalen, skratt i korridorer och flummiga klasskompisar. Visst jag har ett år kvar, men sen är allt över. Och som några kanske redan vet så har jag alltid tyckt om skolan mer eller mindre och jag har alltid sett det som en trygghet och snart är det över - and that freaks me out a bit.
Snart är mitt näst sista jullov över, egentligen inte det allra sista men det sista riktiga, om ni förstår vad jag menar.

På senare tid har jag pratat lite med mamma och pappa om folkhögskolor, givetvis vet inte dem någonting om sådant - speciellt inte med inriktning musik men jag har i alla fall bestämt mig för allt flytta efter studenten. Leva ett riktigt studentliv i studentkorridor med studentfester och allt vad livet som student innebär.
Gud, vad många människor man kommer tappa under det året, vad många människor man kommer träffa och vad många människor som bara kommer vara där, trots att man aldrig, aldrig ses längre. Jag är nervös för det - det erkänner jag. Jag vet att många av mina vänner jag har nu kommer försvinna, jag kan ärligt säga att jag skulle kunna peka ut vilka - men jag slipper helst. Jag skulle aldrig klara av det, en sån skit sak att peka ut att den personen, och den, den, den och den kommer jag tappa kontakten med. Även då jag tror att de är väl medvetna om det as well, men vad är det att fortsätta bygga en vänskap på om båda går runt och vet att den andra vet att man kommer tappa kontakten. Jag skulle nog omedvetet släppa taget om den personen redan nu, för att inte komma den närmare när vi ändå snart ska skiljas. Konstigt det där, att saker skrämmer en trots att man mer eller mindre alltid har vetat att that's life.

Men jag måste slå ett slag för mänskligheten att trots all denna vetskap om vänner som kommer gå förlorade och vänner som kommer finnas där för alltid gör vi oss, trogna flockdjur som vi faktiskt är, nya vänner hela tiden. Och det är väl jäkligt modigt, am I right? Man träffar en människa som man tycker om, man blir vänner men man vet aldrig vart den vänskapen kommer leda, eller så är det just det som lockar - vad vet jag?

Ja, uppenbarligen är det mycket jag inte vet här i livet men också jävligt mycket som jag vet och det är enligt mig lite av tjusningen med livet.
Jag såg förresten stjärnorna på slottet idag, om ni någonsin har sett det. Arja Saijoma är väl den mest livsälskande människa jag sett och det gjorde mig glad idag. För det är det man borde göra - njuta av livet och älska det, det finns för lite av sånt i vår värld. Men det kanske det blir ändring på en vacker dag, men vad vet jag?...