Det är onsdag eftermiddag, nästan kväll, i Sanna Larssons liv. En onsdag full av sol, inte bara vädret menat utan - allt. Livet är bara en skinande sol idag, och när livet är så, så kan man inte göra annat än tacka och ta emot.
Dagen har präglats av ett aprilväder som heter duga, precis som resterande vecka såhär långt. Men tack och lov gick planen om en promenad runt lilla sjön inte i kras som befarat. Solen kom fram återigen och bestämde sig för att stanna, och det lyste upp hela dagen!

Idag till exempel, under den sköna promenaden prämiärades det minnsann. Första dagen på året utan jacka - den ni! Det är stort! Som om inte det vore nog såg jag att det börjar slå ut löv på träden, bara det är ju ett under i sig.
Alla dessa vårtecken, att de kan få en så lycklig som jag är just nu. Ni vet den där härliga känslan man har på våren (eller jag får den alltid på våren), att jag bara vill göra något spontant, inte veta vad som ska hända idag när jag vaknar på morgonen. Då man bara vill lägga sig på en filt på gräsmattan eller vid vattnet och äta glass eller bara vara. Det är vårkänslor, i alla fall för mig!
Vissa kallar årsskiftet för en tid till förändring, men för mig har det alltid varit våren. Det är på våren man vill och har orken att börja om, när solen börjar värma och dagarna blir längre. Det är då man känner att man skulle klara av att springa fem varv runt jorden, inte på vintern när det är tio minus ute!
Konstigt nog, är det alltid på våren jag saknar Gusselby som mest, där jag lekte med alla, där alla kände varandra. När alla barnen spelade fotboll eller lekte kurragömma på Marielund, men det är också på våren jag kan ta dem minnena och verkligen njuta av dem, inte deppa ihop över det "jobbiga statsliv" jag nu lever.
Våren är helt enkelt underbar, och jag tänker fortsätta min kampanj för våren. Now. and. forever. Typ.

Ciao Bello