Älskade, älskade du!
I över tretton år fanns Fonzie med mig.
I stekande hetta fick jag dra honom ner till ån för att få honom att bada, i snöstorm fick han dra mig framåt för att nå snöhögen där han äntligen fick rulla sig tills hela han var täckt av snö. I regnrusk kunde vi båda mer än gärna stanna hemma, och nöja oss med att gå ett varv runt trädgården - för att vi var tvugna.
Från en liten obusig valp, ovanligt lat för sin ålder, till en hurtig medelåldershund som faktiskt kunde tänka sig att springa efter en boll med långa mellanrum, och slutligen till en gammal gubbe, med bruna snälla ögon. Han var vår egen Ferdinand, trivdes bättre med att sova i sin lilla korg än att busa som de andra hundarna. Han gjorde aldrig någon något ont.
Och idag fick han somna in, för alltid. Nu får han sova djupt och gott - där han trivs som bäst.
Vi ses i Nangijala <3
I stekande hetta fick jag dra honom ner till ån för att få honom att bada, i snöstorm fick han dra mig framåt för att nå snöhögen där han äntligen fick rulla sig tills hela han var täckt av snö. I regnrusk kunde vi båda mer än gärna stanna hemma, och nöja oss med att gå ett varv runt trädgården - för att vi var tvugna.
Från en liten obusig valp, ovanligt lat för sin ålder, till en hurtig medelåldershund som faktiskt kunde tänka sig att springa efter en boll med långa mellanrum, och slutligen till en gammal gubbe, med bruna snälla ögon. Han var vår egen Ferdinand, trivdes bättre med att sova i sin lilla korg än att busa som de andra hundarna. Han gjorde aldrig någon något ont.
Och idag fick han somna in, för alltid. Nu får han sova djupt och gott - där han trivs som bäst.
Vi ses i Nangijala <3
Livsstatus.
Tiden rinner i väg som vanligt på folkis och det finns alltid något att hitta på.
Idag hade klassen utflykt på schemat, vi hängde lie i Säbygården, en fin liten gård här på Tjörn, och gjorde väldigt abstrakta (men säkert lärorika) saker. Sedan skulle vi till en ö, som hätte Säby-ön (tror jag i alla fall) och det tog oss 40 minuter enkel väg att promenera. Det kändes mer som att gå fina vägar genom kohagar på öland än väskusten, hela vägen längst med havet, det var otroligt vackert, soligt och varmt. När vi kom fram fikade vi, igår fick vi nämligen uppdraget att varje ensemble skulle baka någonting till dagens utflykt så fyra olika sorters kakor fanns det och det var väldigt gott. Vi besteg lite klippot och njöt av solen. En fin dag med musiklinjen.
Vi förbereder i övrigt för våran stora höstkonsert som äger rum 18 september, då även traditionen erbjuder reunionfest för alla Billströmmingar från musiklinjen året innan, så det blir väldigt mycket folk här och det blir roligt när våra förra årets tvåor äntligen får träffa de nya ettorna.
Annars så känns det mest som när man började på dagis här - sjukdomarna sprids med andra ord. Mer eller mindre alla har hesa röster och snuviga näsor - inte jag dock, än så länge. Men jag ska inhandla c-vitamin så jag (förhoppnignsvis) håller mig frisk.
Jag trivs förstås på mitt Alaskarum, men när jag går upp för Arkenstrappa och känner doften av the ark slår mitt hjärta ett litet äntligen-hemma-slag, men det går över så småningom när jag bott in mig mer här på Alaska.
Ja, det var det jag hade att bjuda på för stunden, så nu vet ni lite mer hur jag har det på bästkusten och Billy.
På återseende.
Tyftare 2010-2011
Alaska är numera mitt nya hem. Fint rum med eget badrum innehållande dusch och toalett. Det känns superbra, jag fick rummet jag önskade och allting känns perfekt.
Klassen verkar jättebra också, väldigt fina ettor tycks det vara och vi har redan börjat prata om första konserten den artonde september - den ser jag verkligen fram emot.
Idag åkte vi Tjörn runt och till skillnad mot förra årets en och en halv timme långa tur gjorde vi några extra stopp i dag och var borta sisådär tre timmar. Men det var mysigt, men mindre tid åt övning blev det förstås.
Jag är sådär härligt inspirerad att öva nu och ha roligt. Det känns som en rätt skön inställning inför året.
Det värsta och det som stör mig mest är spindlarna. Det är höst och det sitter tre stycken på väggen när man kommer in i huset där jag bor. Jag har börjat oroa mig och har lite svårt att sova och kollar alla hörn och så när jag går in i badrummet till exempel. Jag hoppas att det går över för jag mår rätt kasst av det. Jag kan tänka mig att det blir värre eftersom jag vet att det är höst nu och jag vet att de rör sig mycket på hösten. Men det blir jobbigt om det fortsätter, då tar jag nog några timmar till hos "spindelmannen" hemma i Linde på höstlovet (men det är ju några veckor kvar tills dess...)
Jag ska lägga upp bilder på mitt rum på facebook så snart jag orkar/har tid, så stay tuned så får ni se min nya lya.
Förresten är ni hjärtligt välkomna på besök, särskilt om någon av er tänkt dra iväg till ja, vad ska vi säga, exempelvis Indien inom en snar framtid. Alaska 114 står öppet för er.
Klassen verkar jättebra också, väldigt fina ettor tycks det vara och vi har redan börjat prata om första konserten den artonde september - den ser jag verkligen fram emot.
Idag åkte vi Tjörn runt och till skillnad mot förra årets en och en halv timme långa tur gjorde vi några extra stopp i dag och var borta sisådär tre timmar. Men det var mysigt, men mindre tid åt övning blev det förstås.
Jag är sådär härligt inspirerad att öva nu och ha roligt. Det känns som en rätt skön inställning inför året.
Det värsta och det som stör mig mest är spindlarna. Det är höst och det sitter tre stycken på väggen när man kommer in i huset där jag bor. Jag har börjat oroa mig och har lite svårt att sova och kollar alla hörn och så när jag går in i badrummet till exempel. Jag hoppas att det går över för jag mår rätt kasst av det. Jag kan tänka mig att det blir värre eftersom jag vet att det är höst nu och jag vet att de rör sig mycket på hösten. Men det blir jobbigt om det fortsätter, då tar jag nog några timmar till hos "spindelmannen" hemma i Linde på höstlovet (men det är ju några veckor kvar tills dess...)
Jag ska lägga upp bilder på mitt rum på facebook så snart jag orkar/har tid, så stay tuned så får ni se min nya lya.
Förresten är ni hjärtligt välkomna på besök, särskilt om någon av er tänkt dra iväg till ja, vad ska vi säga, exempelvis Indien inom en snar framtid. Alaska 114 står öppet för er.
Butterflies
Det pirrar i min mage, jättemycket.
Det känns som det bör när första skoldagen närmar sig. Förväntan.
Jag är spänd på att träffa min nya klass och jag längtar efter de jag redan känner från förra året.
Jag tror inte jag kommer kunna sova inatt, faktiskt. Jag tror det kommer pirra. (Det faktum att jag ska övningsköra ner imorgon är nog en bidragande faktor till pirret i magen).
Allting är så spännande, men det är skönt att jag kan skolan, att jag valde att gå kvar och inte söka något nytt. Jag vet att jag har en trygg plats som väntar på mig.
Jag ser fram emot Billyfrukosten igen, med allt vad den har att erbjuda.
Hundratals fjärilar. Tur att jag gillar fjärilar.
Det känns som det bör när första skoldagen närmar sig. Förväntan.
Jag är spänd på att träffa min nya klass och jag längtar efter de jag redan känner från förra året.
Jag tror inte jag kommer kunna sova inatt, faktiskt. Jag tror det kommer pirra. (Det faktum att jag ska övningsköra ner imorgon är nog en bidragande faktor till pirret i magen).
Allting är så spännande, men det är skönt att jag kan skolan, att jag valde att gå kvar och inte söka något nytt. Jag vet att jag har en trygg plats som väntar på mig.
Jag ser fram emot Billyfrukosten igen, med allt vad den har att erbjuda.
Hundratals fjärilar. Tur att jag gillar fjärilar.
Billy
Det är natt, och det är natten till måndag.
Jag har haft Jenny och Gerda på besök under kvällen och det var underbart. På alla sätt.
Jag har fina vänner.
Imorgon kommer Cornelia och hälsar på mig i Linde, hon är numera Musikhögskolestudent och därmed Örebroare från och med idag. Det är fint att bo så nära henne helt plötsligt, fastän vi bara bor så nära några dagar under det kommande året - men å andra sidan är chansen större att vi har möjlighet att ses här än i exempelvis Göteborg.
--
Det mesta av allt är packat nu. Jag har ovanligt lite packning och det gör mig lite orolig att jag glömt något stort och viktigt, men jag tror ändå jag fått med det mesta - jag har ju under sommaren skrivit flyttlista så, som sagt, det mesta ska nog finnas med.
Näst sista natten. Snart får jag känna doften av västkusten, Tjörn och Billströmska igen. Snart får jag återse min fina klass (i alla fall några av dem) och snart får jag sitta i Stora salen och sjunga, och njuta av akustiken och utsikten från det stora fönstret över hartippen. Snart.
Jag tror det kallas kärlek.
Jag har haft Jenny och Gerda på besök under kvällen och det var underbart. På alla sätt.
Jag har fina vänner.
Imorgon kommer Cornelia och hälsar på mig i Linde, hon är numera Musikhögskolestudent och därmed Örebroare från och med idag. Det är fint att bo så nära henne helt plötsligt, fastän vi bara bor så nära några dagar under det kommande året - men å andra sidan är chansen större att vi har möjlighet att ses här än i exempelvis Göteborg.
--
Det mesta av allt är packat nu. Jag har ovanligt lite packning och det gör mig lite orolig att jag glömt något stort och viktigt, men jag tror ändå jag fått med det mesta - jag har ju under sommaren skrivit flyttlista så, som sagt, det mesta ska nog finnas med.
Näst sista natten. Snart får jag känna doften av västkusten, Tjörn och Billströmska igen. Snart får jag återse min fina klass (i alla fall några av dem) och snart får jag sitta i Stora salen och sjunga, och njuta av akustiken och utsikten från det stora fönstret över hartippen. Snart.
Jag tror det kallas kärlek.
Box-era
Så återstår snart bara fyra dagar. Det gick fort nu på slutet, kanske för att jag haft någonting att göra och tänka på den senaste tiden.
Jag har knappt börjat packa och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, det är mycket som inte kan packas förrän tidigast söndag eller måndag, saker som jag kan klara mig utan de sista dagarna men som nu fortfarande fyller en funktion.
Jag längtar nu. Jag känner lukten av Billy så väl - och jag saknar det. Jag är motiverad att börja plugga igen, och det är bra med tanke på att jag absolut inte pluggat under lovet. Tre pianoläxor och jag har endast påbörjat en halv. Låtar skulle plankas och sångmaterial skulle samlas ihop och bilda arbetsmaterial för hösten. Det har gått sådär med det. Men det känns lugnt ändå, jag antar att det är fler än jag som behöver vila från musiken ibland, och jag antar att det är fler än jag som inte orkar göra sina sommarläxor (trots att sommarlovet är tre månader långt?).
Jag drömmer om skolan, om nya klassen, om rummen. Jag hoppas vi får de rum vi önskat, och att jag inte behöver dela rum efter jul, faktiskt, det skulle bli jobbigt - och inte bara för mig, jag är inte världens lättaste att leva med.
Packningen väntar, what do bring, what not to bring?
I år kanske det räcker om jag tar med halva garderoben...eller?
Jag har knappt börjat packa och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, det är mycket som inte kan packas förrän tidigast söndag eller måndag, saker som jag kan klara mig utan de sista dagarna men som nu fortfarande fyller en funktion.
Jag längtar nu. Jag känner lukten av Billy så väl - och jag saknar det. Jag är motiverad att börja plugga igen, och det är bra med tanke på att jag absolut inte pluggat under lovet. Tre pianoläxor och jag har endast påbörjat en halv. Låtar skulle plankas och sångmaterial skulle samlas ihop och bilda arbetsmaterial för hösten. Det har gått sådär med det. Men det känns lugnt ändå, jag antar att det är fler än jag som behöver vila från musiken ibland, och jag antar att det är fler än jag som inte orkar göra sina sommarläxor (trots att sommarlovet är tre månader långt?).
Jag drömmer om skolan, om nya klassen, om rummen. Jag hoppas vi får de rum vi önskat, och att jag inte behöver dela rum efter jul, faktiskt, det skulle bli jobbigt - och inte bara för mig, jag är inte världens lättaste att leva med.
Packningen väntar, what do bring, what not to bring?
I år kanske det räcker om jag tar med halva garderoben...eller?
Our Time Is Running Out
Helt plötsligt känns det som att tiden bara rinner ifrån mig - vad fan hände?
Men det brukar i och för sig vara så i mitt liv. Att jag skjuter upp allting tills, i detta fall, jag inser att det är en och en halv vecka kvar innan jag flyttar och tänker att "jag har inte hunnit träffa den och jag borde träffa den innan jag åker och jag måste göra det här och det där och just ja, så måste jag ringa dit - innan jag åker!". Allt i sin ordning med andra ord.
Å andra sidan ser det mycket ut i kalendern men i verkligheten är det någon timme där och någon där, så att hinna med att packa (vilket måste göras snart) är nog inga problem. Förhoppningsvis får jag ihop en träff med mina Kopparbergare jag inte träffat på hela sommaren. Varför bor vi så långt ifrån varandra? Varför lever vi helt olika liv och aldrig kan hitta en dag som passar för alla?
Hur som helst. Jag kan inte sova, jag rensar min dator och längtar lite tills imorgon. TimpyLimpaaan-reunion! Jag brukar inte göra smileysar här men; :D:D:D ...there you go.
Det är allt jag har att bjuda er fina läsare på en natt som denna.
Godnatt, vore bra nu.
Muse by the way, "Our time is running out" - lyssna på den och rycks med av den sjukt grymma musiken.
Men det brukar i och för sig vara så i mitt liv. Att jag skjuter upp allting tills, i detta fall, jag inser att det är en och en halv vecka kvar innan jag flyttar och tänker att "jag har inte hunnit träffa den och jag borde träffa den innan jag åker och jag måste göra det här och det där och just ja, så måste jag ringa dit - innan jag åker!". Allt i sin ordning med andra ord.
Å andra sidan ser det mycket ut i kalendern men i verkligheten är det någon timme där och någon där, så att hinna med att packa (vilket måste göras snart) är nog inga problem. Förhoppningsvis får jag ihop en träff med mina Kopparbergare jag inte träffat på hela sommaren. Varför bor vi så långt ifrån varandra? Varför lever vi helt olika liv och aldrig kan hitta en dag som passar för alla?
Hur som helst. Jag kan inte sova, jag rensar min dator och längtar lite tills imorgon. TimpyLimpaaan-reunion! Jag brukar inte göra smileysar här men; :D:D:D ...there you go.
Det är allt jag har att bjuda er fina läsare på en natt som denna.
Godnatt, vore bra nu.
Muse by the way, "Our time is running out" - lyssna på den och rycks med av den sjukt grymma musiken.
People Always Leave
För sex år sedan förlorade världen en ung man under de mest orättvisa omständigheter. En familj förlorade en son, en bror och vänner en vän, och jag en gammal sådan, men fina minnen kvarstår.
Det har inte gått en dag sedan dess jag tänkt på ödet och rättvisan, inte en enda dag.
Jag tror inte att det finns någonting som kan kännas mer ensamt än sorg, och det kan vara svårt att finna livslusten igen, och för vissa finns den aldrig åter. Men jag klarade det, jag skrev en hel del. Det finns ett grönt block noga undanstoppat i mitt rum, ett block med ord bara till honom. Saker som kanske inte ens berör oss och våran vänskap men som jag visste att han kunde läsa från hans plats, och det hjälpte mig.
När människor vi älskar, bryr oss om eller vi kanske inte bryr sig om, eller vi i alla fall inte visste att vi brydde sig om, lämnar oss finner jag inget annat passande ord än orättvisa. Och efter att jag ställt mig frågan varför tusentals gången per dag en hel sommar och lite mer därtill, fann jag inget svar alls. Inte ett ljud, inte ett enda litet tecken från ovan som för ett svar. Ingenting.
Eller?
För någonstans i allt det där jättemörka, som säkert inte ens var hälften som mörkt som för de som känt honom de senare fem åren av hans liv, fann jag någonting som kändes rätt. Det enda som kunde vara rätt. Och disskusionen har jag fört med många vidare det stämmer eller inte i livet och vissa håller med och andra inte. Och jag vet inte själv om det är så att jag faktiskt tror det eller att jag vill tro för att underlätta, för allting känns så mycket lättare med en förklaring och ett svar.
Jag har numera en stark tro på ödet - och Gud likaså, och himlen och vilsna andar som inte riktigt hittat till andra sidan ännu. Det som under alla år gett mig mest styrka och hopp är just ödet, och jag kan inte se att det finns ett öde eller en mening utan någon skapare av alltihop, jag antar det är där mannen med skägget kommer in i min bild.
Men så en dag, när jag kunde känna en liten uns av livslust och lekfullhet i mig själv igen, så fanns det inget annat svar som kändes mer rätt än att ibland, hur ont det än gör och hur fel det än känns, finns vi människor här av en anledning, och vissa har uppfyllt sin to-do-list tidigare än andra...
När jag tillslut fann detta svar i mig själv blev det mörkare än innan för ett tag, för om det finns ett öde, betyder det då att det inte spelar någon roll? Att vad jag än bestämmer mig för att göra med mitt liv kanske jag ändå bara har en viss tid kvar, bara för att?! Det har jag inget svar på. Det kommer jag aldrig att få heller, så länge jag lever.
Det här med ödet kan göra oss upprörda, precis som det gör med mig nu i samma stund som jag skriver det här. För hur kan jag egentligen ha rätt att säga att en älskad människa hade ett öde som sa att han inte var värd att stanna här längre?! Jag antar att jag inte har det.
Men inte en dag går utan att jag tänker på det här och när jag hör hur människor tas bort från de som älskar dem så känns det så orättvist, så ofattbart jädra t a s k i g t och vad är det egentligen för ord att ta till? Som att det räcker, men jag finner inget bättre i stunden.
Men den där fina människan som togs ifrån oss för sex år sedan (och så många många fler därtill) gav någonting till mig, kanske till dig? Och så många andra. Han kanske gjorde dig fly förbannad eller kär och galen, lycklig, glad, obekväm. Han kanske fick dig att känna dig dum eller älskad eller konstig. Eller så var han bara ingenting för dig, men även ingenting är någonting.
Men alla gör vi avtryck i varandras liv, och hans har ännu inte bleknat i mitt och jag tror att det kommer dröja många år innan det kommer försvinna - om det ens gör det någongång. Och på ett eller annat sätt kan jag idag le och tänka på våra minnen och den tiden vi spenderade tillsammans under en tid i mitt då sjuåriga liv och tänka att det var ödet.
Countdown?
Jo, visst fick förra parkfesten mig att stå ut ytterligare ett tag i stan, men nu känner jag nog att det där "taget" har passerat.
Jag har helt klart vänt på dygnet, och har ovanligt svårt att vända tillbaka det. Jag ställer klockan varje morgon på halv elva (och det är ju faktiskt inte särskilt tidigt) men ändå sover jag över ringningen eller klarar inte av att lyfta mina 100-kilo tunga ögonlock. Eller så sitter problemet helt enkelt på min icke existerande självdiciplin.
Jag är en nattmänniska, det är på kvällen jag finner min inspiration till framtida låtar och det är då jag skriver som mest i min inspirationsbok. Det är på kvällarna jag får lust att städa mitt rum och att gå hurtiga promenader. Dagarna, i alla fall under ett relativt händelselöst sommarlov som detta, känns tråkiga och ibland även meningslösa. Så jag får helt enkelt skylla mig själv, när jag hellre stannar uppe halva nätterna och klinkar lite på mitt piano eller kollar ett grymt avsnitt av One Tree Hill (som verkligen varit den här sommarens lifesaver).
Och jag är en sån som när tråkigheten tar över har jag för tråkigt för att orka ta tag i och göra någonting. Som jag kanske nämnt tidigare.
Men snart är även detta tre månader långa sommarlov slut, men innan dess får jag äntligen träffa Timmy igen, efter över ett år! Och så får jag Mölndal/Lindome besök i form av Erik, och det blir väldigt roligt! Sen väntar en dagstripp med mamma till Falun och morbror. Sen återstår visst bara en helg och sen... I don't even have to say it.
Jag har helt klart vänt på dygnet, och har ovanligt svårt att vända tillbaka det. Jag ställer klockan varje morgon på halv elva (och det är ju faktiskt inte särskilt tidigt) men ändå sover jag över ringningen eller klarar inte av att lyfta mina 100-kilo tunga ögonlock. Eller så sitter problemet helt enkelt på min icke existerande självdiciplin.
Jag är en nattmänniska, det är på kvällen jag finner min inspiration till framtida låtar och det är då jag skriver som mest i min inspirationsbok. Det är på kvällarna jag får lust att städa mitt rum och att gå hurtiga promenader. Dagarna, i alla fall under ett relativt händelselöst sommarlov som detta, känns tråkiga och ibland även meningslösa. Så jag får helt enkelt skylla mig själv, när jag hellre stannar uppe halva nätterna och klinkar lite på mitt piano eller kollar ett grymt avsnitt av One Tree Hill (som verkligen varit den här sommarens lifesaver).
Och jag är en sån som när tråkigheten tar över har jag för tråkigt för att orka ta tag i och göra någonting. Som jag kanske nämnt tidigare.
Men snart är även detta tre månader långa sommarlov slut, men innan dess får jag äntligen träffa Timmy igen, efter över ett år! Och så får jag Mölndal/Lindome besök i form av Erik, och det blir väldigt roligt! Sen väntar en dagstripp med mamma till Falun och morbror. Sen återstår visst bara en helg och sen... I don't even have to say it.
Just A Smalltown Girl
Jag gillar Lindesberg. Jag gillar att kunna gå på stan och vara säker på att möta minst en människa att hälsa på eller prata med. Jag gillar Lindesberg, för jag känner mig hemma här.
Men jag har den senaste tiden inte alls gillat den här staden. Den har varit dötrist och jag har bara viljat kunna ta en promenad genom staden utan att behöva känna någon, utan behöva bli igenkänd.
Ibland saknar jag att vara anonym, för i en liten stad (eller på en folkhögskola för den delen) blir man aldrig riktigt anonym. Jag har aldrig känt ett sådant behov förrut att få gå någonstans, med musik i mina öron och huvudet på annat håll, men jag känner inte riktigt att jag kan det här, för att när man vet att man alltid möter någon man känner till kan man, eller jag (jag säger man alldeles för ofta.. Man säger man när jag känns för nära, right?) inte slappna av and let things go, så att säga. Jag känner att jag konstant måste vara beredd med en sökande blick att vara trevlig och tillgänglig för ett vad-gör-du-nu-för-tiden-snack eller bara ett artigt hej. Ibland saknar jag att kunna gå med fötter som sköter sig själva utan en blick som söker, en blick som inte ser.
Men igår älskade jag Lindesberg, mer än på länge. Parkfesterna lyser alltid upp somrarna, och jag älskar alla möten som sker där. Människor jag inte sett på ett år eller längre finns där, jag vet när jag vaknar på morgonen att ikväll kommer vi ses. Och jag är otroligt dålig på att höra av mig, men jag vet att många förstår, men det är fint att ändå kunna ses, att fortfarande känna ren glädje och fyllas av energi av en människa jag inte sett på ett år. Om så bara för en minut, en kram, ett välkänt men borttappat leende som ändå lyser upp min kväll. Det finns inget bättre ord än tack. Och nu Linda, när jag vet att du håller dig uppdaterad (tack!) skickar jag en hälsning här i syber space..
Jag gillar parkfesternas koncept, där nyblivna 18åringar möter tio år äldre kusiner och kanske 30 år äldre mostrar och morbröder och kanske i vissa fall mor och farföräldrar. Jag gillar att parkfesten håller för alla, att ett band håller för den publiken, att alla dansar med alla - och att det ibland kan kännas som att inte åldrar längre spelar någon roll. Det enda som spelar roll är en lyckad kväll, med bra musik och härlig stämning.
Så tack Lindesberg, för att du gav mig en välbehövlig push, för att du vann mig igen när jag behövde det som mest. Jag tror jag står ut ett tag till.
Men jag har den senaste tiden inte alls gillat den här staden. Den har varit dötrist och jag har bara viljat kunna ta en promenad genom staden utan att behöva känna någon, utan behöva bli igenkänd.
Ibland saknar jag att vara anonym, för i en liten stad (eller på en folkhögskola för den delen) blir man aldrig riktigt anonym. Jag har aldrig känt ett sådant behov förrut att få gå någonstans, med musik i mina öron och huvudet på annat håll, men jag känner inte riktigt att jag kan det här, för att när man vet att man alltid möter någon man känner till kan man, eller jag (jag säger man alldeles för ofta.. Man säger man när jag känns för nära, right?) inte slappna av and let things go, så att säga. Jag känner att jag konstant måste vara beredd med en sökande blick att vara trevlig och tillgänglig för ett vad-gör-du-nu-för-tiden-snack eller bara ett artigt hej. Ibland saknar jag att kunna gå med fötter som sköter sig själva utan en blick som söker, en blick som inte ser.
Men igår älskade jag Lindesberg, mer än på länge. Parkfesterna lyser alltid upp somrarna, och jag älskar alla möten som sker där. Människor jag inte sett på ett år eller längre finns där, jag vet när jag vaknar på morgonen att ikväll kommer vi ses. Och jag är otroligt dålig på att höra av mig, men jag vet att många förstår, men det är fint att ändå kunna ses, att fortfarande känna ren glädje och fyllas av energi av en människa jag inte sett på ett år. Om så bara för en minut, en kram, ett välkänt men borttappat leende som ändå lyser upp min kväll. Det finns inget bättre ord än tack. Och nu Linda, när jag vet att du håller dig uppdaterad (tack!) skickar jag en hälsning här i syber space..
Jag gillar parkfesternas koncept, där nyblivna 18åringar möter tio år äldre kusiner och kanske 30 år äldre mostrar och morbröder och kanske i vissa fall mor och farföräldrar. Jag gillar att parkfesten håller för alla, att ett band håller för den publiken, att alla dansar med alla - och att det ibland kan kännas som att inte åldrar längre spelar någon roll. Det enda som spelar roll är en lyckad kväll, med bra musik och härlig stämning.
Så tack Lindesberg, för att du gav mig en välbehövlig push, för att du vann mig igen när jag behövde det som mest. Jag tror jag står ut ett tag till.
Och du som trodde det skulle bli vi
Och i din port har ingenting ändrats utom just på din, bredvid ditt namn står ett namn till
Jag har någon slags spärr inom mig. När en, för mig okänd, artist blivit stor och skaffat sig fans i varenda hem sätter jag ner foten och totalvägrar lyssna, för jag vill inte lyssna på något som alla redan lyssnar på. Men så ibland (eller ganska ofta) tar nyfikenheten över och jag lyssnar och finner vackra låtar med vackra artister - och detta har nu hänt. Ännnu en gång.
Jag och Oskar Linnros har just bekantat oss med varandra och jag kan tycka att vissa låtar kräver en del bearbetning från min sida för att jag ska falla för dem, medan hiten Ack Syndbyberg redan hittat en trygg plats i mitt hjärta. Men Från och med Du är nog den låten som sätter mitt hjärta i gungning mest av alla låtar just nu (och inte bara mitt, tydligen). Men för mig beror det inte på den härligt svängiga musiken som till en början påminner mig om Movitz's äppelknyckarjazz och ger fina minnen från vår avslutningskonsert för ett år sedan. Det beror inte heller på Oskar Linnros härligt halvporriga Mmm'n lite här och var i låten och inte heller den halvtöntiga kören i bakgrunden för den delen, nej, ingenting av det.
När jag hör låten väntar jag bara på en sak, en mening - 2 minuter och 47 sekunder in i låten. Den mening du just läste, den där som beror varje gång. Då jag för några sekunder, för första gången, kan höra ren och skär smärta någonstans i Oskar Linnros röst, överskuggat av fin och lyckad "så fin sång som möjligt för att beröra" (jag känner igen det där, när man kämpar med att sjunga det bästa man gjort bara för att få se en liten tår i ett enda öga i publiken, och det är enklast så, att lägga tanken på sången och bara se vikten i att ge något till de som lyssnar istället för att tänka på det som gör ont).
Den meningen känns äkta, annars finner jag mest Oskar Linnros som en riktig party och humörshöjare, men där har du mig Oskar, som i en liten ask. I 20 sekunder är det bara du och jag för en stund, din smärta och min.
Det är fint.
Jag har någon slags spärr inom mig. När en, för mig okänd, artist blivit stor och skaffat sig fans i varenda hem sätter jag ner foten och totalvägrar lyssna, för jag vill inte lyssna på något som alla redan lyssnar på. Men så ibland (eller ganska ofta) tar nyfikenheten över och jag lyssnar och finner vackra låtar med vackra artister - och detta har nu hänt. Ännnu en gång.
Jag och Oskar Linnros har just bekantat oss med varandra och jag kan tycka att vissa låtar kräver en del bearbetning från min sida för att jag ska falla för dem, medan hiten Ack Syndbyberg redan hittat en trygg plats i mitt hjärta. Men Från och med Du är nog den låten som sätter mitt hjärta i gungning mest av alla låtar just nu (och inte bara mitt, tydligen). Men för mig beror det inte på den härligt svängiga musiken som till en början påminner mig om Movitz's äppelknyckarjazz och ger fina minnen från vår avslutningskonsert för ett år sedan. Det beror inte heller på Oskar Linnros härligt halvporriga Mmm'n lite här och var i låten och inte heller den halvtöntiga kören i bakgrunden för den delen, nej, ingenting av det.
När jag hör låten väntar jag bara på en sak, en mening - 2 minuter och 47 sekunder in i låten. Den mening du just läste, den där som beror varje gång. Då jag för några sekunder, för första gången, kan höra ren och skär smärta någonstans i Oskar Linnros röst, överskuggat av fin och lyckad "så fin sång som möjligt för att beröra" (jag känner igen det där, när man kämpar med att sjunga det bästa man gjort bara för att få se en liten tår i ett enda öga i publiken, och det är enklast så, att lägga tanken på sången och bara se vikten i att ge något till de som lyssnar istället för att tänka på det som gör ont).
Den meningen känns äkta, annars finner jag mest Oskar Linnros som en riktig party och humörshöjare, men där har du mig Oskar, som i en liten ask. I 20 sekunder är det bara du och jag för en stund, din smärta och min.
Det är fint.
Cracked Gum?
Mina växande visdomständer is really getting on my nerves - bokstavligen.
Om det inte vore för dagens besök på Cloettafabriken i Ljungsbro vore jag alldeles nedbruten av denna smärta.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.
Om det inte vore för dagens besök på Cloettafabriken i Ljungsbro vore jag alldeles nedbruten av denna smärta.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.
Läran om Sommarlovsapati
Jag undrar om det är ett verkligt fenomen, eller händer det bara mig det här med sommarlovsapati? Jag tänkte att jag borde växt ifrån det nu, och i början av sommaren kändes det som det. Men chi fick jag, för jag hade tydligen fel.
Och min lilla ångest över att jag inte får någonting gjort har jag redan tagit upp här, men jag besitter just nu helt andra tankar om saken.
Det fascinerar mig, detta fenomen, och jag finner det (trots allt det jobbiga det innebär) rätt så intressant...
OM det nu är så att det drabbar fler människor än mig så måste det väl betyda någonting, eller? Att inte göra någonting alls, ger en lust att göra ingenting alls, men kanske främst ingen ork att göra någonting alls. Och det är ju väldigt fascinerande det där - att vila gör en trött. Det är lika häftigt som när jag inser att jag är trött när jag sovit för länge, hur går det ihop egentligen?
Och OM det nu gäller även dig, och en vän till dig och en vän till mig och en bror till dig och en syster till mig så måste det väl finnas någon biologisk förklaring, och att detta måste betyda att vi ska göra saker. Och ja, det kanske inte är några breaking news för det är ju ganska så... naturligt att vi gör saker. Men ibland kan jag tänka att det är vi "moderna" människor som byggt upp alla "måsten" och "borden", men i själva verket kanske det hela till viss del är meningen, rent biologiskt? Och det sätter ju saker och ting i nya perspektiv, eller?
En fredagskväll som denna, i mitt sommarlovsapatiska tillstånd så finner jag det hela väldigt intressant och jag känner kanske en aning storhet i mig själv när jag nu kanske kommit på någon stor biologisk upptäckt (som säkert redan har den ultimata förklaringen redan), men jag tar åt mig äran för stunden och återgår till mitt funderande. Jag lovar att informera er om ytterligare studier förekommer.
Och min lilla ångest över att jag inte får någonting gjort har jag redan tagit upp här, men jag besitter just nu helt andra tankar om saken.
Det fascinerar mig, detta fenomen, och jag finner det (trots allt det jobbiga det innebär) rätt så intressant...
OM det nu är så att det drabbar fler människor än mig så måste det väl betyda någonting, eller? Att inte göra någonting alls, ger en lust att göra ingenting alls, men kanske främst ingen ork att göra någonting alls. Och det är ju väldigt fascinerande det där - att vila gör en trött. Det är lika häftigt som när jag inser att jag är trött när jag sovit för länge, hur går det ihop egentligen?
Och OM det nu gäller även dig, och en vän till dig och en vän till mig och en bror till dig och en syster till mig så måste det väl finnas någon biologisk förklaring, och att detta måste betyda att vi ska göra saker. Och ja, det kanske inte är några breaking news för det är ju ganska så... naturligt att vi gör saker. Men ibland kan jag tänka att det är vi "moderna" människor som byggt upp alla "måsten" och "borden", men i själva verket kanske det hela till viss del är meningen, rent biologiskt? Och det sätter ju saker och ting i nya perspektiv, eller?
En fredagskväll som denna, i mitt sommarlovsapatiska tillstånd så finner jag det hela väldigt intressant och jag känner kanske en aning storhet i mig själv när jag nu kanske kommit på någon stor biologisk upptäckt (som säkert redan har den ultimata förklaringen redan), men jag tar åt mig äran för stunden och återgår till mitt funderande. Jag lovar att informera er om ytterligare studier förekommer.
Mellan två utbildningar
Jag antar att det krävs arbetslöshet för att stanna uppe till halv ett varje natt och starta varje morgon med att stänga av väckarklockan som ringer klockan tio och sova vidare till klockan elva. Och att frukosten sedan tar en timme i sig är nog ytterliggare en följd av brist på någonting att göra (för egentligen är jag ju inte arbetslös, jag är mellan två utbildningar)
Men jag har påbörjat en låt, bara pianot (och cello) än så länge. Men jag gillar det, och det ska nog kunna bli något vackert och aningen nytt för mig. Jag hoppas det blir av, att inspirationen infinner sig. Kanske även lite inspiration till att göra lite sångläxa, eller pianoläxa... Eller göra någonting över huvud taget. Det vore fint.
Men jag har påbörjat en låt, bara pianot (och cello) än så länge. Men jag gillar det, och det ska nog kunna bli något vackert och aningen nytt för mig. Jag hoppas det blir av, att inspirationen infinner sig. Kanske även lite inspiration till att göra lite sångläxa, eller pianoläxa... Eller göra någonting över huvud taget. Det vore fint.
FF
Jag antar att jag aldrig riktigt kan nöja mig, för nu har jag gjort det igen. Bloggen har ny design och det känns sådär "nytt och spännande" som när jag just skaffat mig bloggen. (Tänk förövrigt vad fort tiden går).
Mamma och pappa har farit till Riga i tre dagar, så jag har huset för mig själv - med en syster förstås.
Det är så tyst och lugnt, men kanske framför allt skönt!
Det var längesen jag var ensam en längre stund, och jag värderar varenda minut.
I övrigt funderar jag över min ekonomi som är rätt så instabil för stunden. Ingen inkomst på hela sommaren börjar synas vid det här laget. Nu har jag förstås fått ett litet sångjobb - jag ska sjunga på Joels systerbarns dop, det ska bli fint att göra det! Roligt att sjunga också, det var alldeles för längesen.
I övrigt vill jag ju förstås till Götet igen, men jag tror inte jag har råd. Plus att jag har ingen "anledning" att åka ner mer än att umgås, och det brukar väl ta tre dagar, och jag vill bara tala om för er lyckligt ovetande att det är väldigt d y r t att åka tåg. Plus att jag ju börjar skolan snart.
Men allt var så bra sist, allting var så perfekt. Men snart är det Billystart. Jag längtar!
Mamma och pappa har farit till Riga i tre dagar, så jag har huset för mig själv - med en syster förstås.
Det är så tyst och lugnt, men kanske framför allt skönt!
Det var längesen jag var ensam en längre stund, och jag värderar varenda minut.
I övrigt funderar jag över min ekonomi som är rätt så instabil för stunden. Ingen inkomst på hela sommaren börjar synas vid det här laget. Nu har jag förstås fått ett litet sångjobb - jag ska sjunga på Joels systerbarns dop, det ska bli fint att göra det! Roligt att sjunga också, det var alldeles för längesen.
I övrigt vill jag ju förstås till Götet igen, men jag tror inte jag har råd. Plus att jag har ingen "anledning" att åka ner mer än att umgås, och det brukar väl ta tre dagar, och jag vill bara tala om för er lyckligt ovetande att det är väldigt d y r t att åka tåg. Plus att jag ju börjar skolan snart.
Men allt var så bra sist, allting var så perfekt. Men snart är det Billystart. Jag längtar!
En lång historia med fint umgänge
Jag tror inte jag överraksar någon av er när jag säger att min Göteborgsvistelse var BRA!
I måndags kväll, när jag kom till Göteborg mötte Erik upp mig på stationen, så åt vi god mat på Fröken Olsson, och hängde sen i trädgårdsföreningen resten av kvällen. Det var en fin dag.
Jag kom till Cornelia strax efter nio, och vi spenderade den kvällen (precis som de andra) framför tvn och sex and the city!
På tisdagen var det dags för Liseberg! Jag har aldrig klarat av att vara på Liseberg i sex timmar, men i tisdags gick det utan problem. Till saken hör att vi fick gratis inträde av Becky och även åkbiljetter, och på Liseberg tycks de ha någon "deal" att inte ta varandras åkbiljetter om man jobbar på Liseberg, så Becky gick först i kön till karusellerna och visade att hon jobbade där så vi fick behålla våra åkbiljetter. Jag förbrukade tre stycken åkbiljetter den dagen!! Jag åkte verkligen allt jag ville åka, plus lite till.
Innan jag åkte ner var jag helt säker på att jag skulle åka uppsvinget* men när jag väl kom till Liseberg blev jag jättenervös och hoppade över det första Uppsvingsåket. Sen tog jag mod till mig - eller tvingade mig själv att göra det. Jag tänkte att eftersom jag gjort det en gång så kan jag lika gärna göra det igen, men det var inte utan nerver jag satte mig i gungan. Men jag gjorde det, och eftersom det inte var någon kö till gungan kunde vi åka en gång till på direkten, sen kände jag att det ändå fick duga.
Men uppskjutet och höjdskräcken var två andra attraktioner som jag gillade starkt - och balder förstås. Kanonen var lite mer av en nära-döden-upplevelse fast med väldigt mycket lycka, men ett åk fick räcka.
Så var ju tanken att jag skulle åka hem på onsdagen, men så skulle visst Jens och Davis ha spelning på fredagen, så Cornelia erbjöd mig sovplats i tre nätter till, så jag stannade kvar helt enkelt!
Så på onsdagen låg vi vid badet hela dagen och torsdagen spenderades i Göteborg, bland annat i Haga där vi åt och fikade på Husaren, världens bästa café.
Sen kom fredagen och Cornelia jobbade. Istället hängde jag med Becky på köpcentrumet Allum i Partille och sen kom Erik till Partille och joinade oss, och jag hämtade mina grejer hos Cornelia och vi begav oss på en halvtimmes förfest hos Becky innan vi var tvugna att ta bussen till Göteborg om vi skulle hinna till spelningen.
Den följdes av utgång på Lilla Linné på Linnégatan, ett jättemysigt ställe med goda shots - tydligen. Sen gick vi till ytterligare ett ställe på andra lång och hängde där tills det var dags för fyllemat på Burger King och sedan hemgång.
Jag och Becky var hemma i partille runt halv fyra, och gick sedan upp klockan åtta igen i lördagsmorse för att jag skulle hinna med mitt tåg klockan tio från centralen.
En underbar kväll!!
Ja, det var min Göteborgsvistelse det.
Jag älskar Göteborg, och jag älskar mina vänner!
Jag hade sex underbara dagar, tack!
På återseende.
*Uppsvinget är en karusell som är som en gunga, men man sitter bara fast över magen, och inte över resten av kroppen som i typ berg och-dalbanor. Och så går gungar man över 90 grader upp i luften - och det finns ingenstans att hålla i sig!
I måndags kväll, när jag kom till Göteborg mötte Erik upp mig på stationen, så åt vi god mat på Fröken Olsson, och hängde sen i trädgårdsföreningen resten av kvällen. Det var en fin dag.
Jag kom till Cornelia strax efter nio, och vi spenderade den kvällen (precis som de andra) framför tvn och sex and the city!
På tisdagen var det dags för Liseberg! Jag har aldrig klarat av att vara på Liseberg i sex timmar, men i tisdags gick det utan problem. Till saken hör att vi fick gratis inträde av Becky och även åkbiljetter, och på Liseberg tycks de ha någon "deal" att inte ta varandras åkbiljetter om man jobbar på Liseberg, så Becky gick först i kön till karusellerna och visade att hon jobbade där så vi fick behålla våra åkbiljetter. Jag förbrukade tre stycken åkbiljetter den dagen!! Jag åkte verkligen allt jag ville åka, plus lite till.
Innan jag åkte ner var jag helt säker på att jag skulle åka uppsvinget* men när jag väl kom till Liseberg blev jag jättenervös och hoppade över det första Uppsvingsåket. Sen tog jag mod till mig - eller tvingade mig själv att göra det. Jag tänkte att eftersom jag gjort det en gång så kan jag lika gärna göra det igen, men det var inte utan nerver jag satte mig i gungan. Men jag gjorde det, och eftersom det inte var någon kö till gungan kunde vi åka en gång till på direkten, sen kände jag att det ändå fick duga.
Men uppskjutet och höjdskräcken var två andra attraktioner som jag gillade starkt - och balder förstås. Kanonen var lite mer av en nära-döden-upplevelse fast med väldigt mycket lycka, men ett åk fick räcka.
Så var ju tanken att jag skulle åka hem på onsdagen, men så skulle visst Jens och Davis ha spelning på fredagen, så Cornelia erbjöd mig sovplats i tre nätter till, så jag stannade kvar helt enkelt!
Så på onsdagen låg vi vid badet hela dagen och torsdagen spenderades i Göteborg, bland annat i Haga där vi åt och fikade på Husaren, världens bästa café.
Sen kom fredagen och Cornelia jobbade. Istället hängde jag med Becky på köpcentrumet Allum i Partille och sen kom Erik till Partille och joinade oss, och jag hämtade mina grejer hos Cornelia och vi begav oss på en halvtimmes förfest hos Becky innan vi var tvugna att ta bussen till Göteborg om vi skulle hinna till spelningen.
Den följdes av utgång på Lilla Linné på Linnégatan, ett jättemysigt ställe med goda shots - tydligen. Sen gick vi till ytterligare ett ställe på andra lång och hängde där tills det var dags för fyllemat på Burger King och sedan hemgång.
Jag och Becky var hemma i partille runt halv fyra, och gick sedan upp klockan åtta igen i lördagsmorse för att jag skulle hinna med mitt tåg klockan tio från centralen.
En underbar kväll!!
Ja, det var min Göteborgsvistelse det.
Jag älskar Göteborg, och jag älskar mina vänner!
Jag hade sex underbara dagar, tack!
På återseende.
*Uppsvinget är en karusell som är som en gunga, men man sitter bara fast över magen, och inte över resten av kroppen som i typ berg och-dalbanor. Och så går gungar man över 90 grader upp i luften - och det finns ingenstans att hålla i sig!
Gött
Jag ska till Göteborg igen!
På måndag hoppar jag på det välbekanta tåget som tar mig ner till världens bästa storstad fylld av fina vänner. Om jag återser Lindesberg igen på onsdag eller torsdag är ännu inte bestämt, jag har en ombokningsbar biljett. Jag får helt enkelt se hur många sovplatser jag kan locka till mig.
Åh, tacktacktack för att ni finns därnere, jag längtar efter er!
På måndag hoppar jag på det välbekanta tåget som tar mig ner till världens bästa storstad fylld av fina vänner. Om jag återser Lindesberg igen på onsdag eller torsdag är ännu inte bestämt, jag har en ombokningsbar biljett. Jag får helt enkelt se hur många sovplatser jag kan locka till mig.
Åh, tacktacktack för att ni finns därnere, jag längtar efter er!
Obsession
I guess I'm stuck with the twilight obsession again. Men inte mig emot.
Efter att ha sett Eclipse på bio här om dagen beslutade jag mig för att ta mig för den boken igen, och ja.. Jag slukade den lika snabbt med samma intensiva spänning som förra gången och jag har redan tagit mig an Breaking Dawn, igen.
Jag tror inte jag ska börja med att gå in på alla detaljer som gör Twilight så bra och så spännade och så fängslande. Men ja, att Edward gör det hela mer tilltalande ska jag väl inte sticka under stolen med, men det finns någonting annat också - långt från allt vad Edward heter. För Stephenie Meyer når mig (och en del andra, tydligen) på ett sätt få författare har lyckats med tidigare (hon och Marian Keyes, typ).
Och jag är bara tacksam att få fördriva lite tid och varför inte med en bra bok? Om inte annat är det skönt att få slukas in i värld långt ifrån körkortsplugg.
Förövrigt var jag på riskettan idag, en totalt meningslös kurs som inte gav mig någonting annat än tre ödslade timmar på saker jag redan förstått. Men nu är den gjord i alla fall och nu är det bara mitt eget teoriplugg och bilkörande som återstår av förberedelserna inför ett körkort.
Nej, nu kallar Breaking Dawn.
Snart ska jag ta tag i mitt låtskrivande, någonting bubblar i mig men som inte riktigt lyckats tagit sig ut ännu. jag vill skriva något storslaget.
Efter att ha sett Eclipse på bio här om dagen beslutade jag mig för att ta mig för den boken igen, och ja.. Jag slukade den lika snabbt med samma intensiva spänning som förra gången och jag har redan tagit mig an Breaking Dawn, igen.
Jag tror inte jag ska börja med att gå in på alla detaljer som gör Twilight så bra och så spännade och så fängslande. Men ja, att Edward gör det hela mer tilltalande ska jag väl inte sticka under stolen med, men det finns någonting annat också - långt från allt vad Edward heter. För Stephenie Meyer når mig (och en del andra, tydligen) på ett sätt få författare har lyckats med tidigare (hon och Marian Keyes, typ).
Och jag är bara tacksam att få fördriva lite tid och varför inte med en bra bok? Om inte annat är det skönt att få slukas in i värld långt ifrån körkortsplugg.
Förövrigt var jag på riskettan idag, en totalt meningslös kurs som inte gav mig någonting annat än tre ödslade timmar på saker jag redan förstått. Men nu är den gjord i alla fall och nu är det bara mitt eget teoriplugg och bilkörande som återstår av förberedelserna inför ett körkort.
Nej, nu kallar Breaking Dawn.
Snart ska jag ta tag i mitt låtskrivande, någonting bubblar i mig men som inte riktigt lyckats tagit sig ut ännu. jag vill skriva något storslaget.
Lovelovelove
Midsommar var helt fantastiskt underbart! Det var precis vad jag behövde och jag har nog inte varit så glad på hela lovet.
Jag åkte till Uddevalla i torsdags och blev hämtad av Johanna tio på kvällen. Tanken var att våra vänner skulle komma på fredagen och sova endast till lördagen, men Daniel, Erik och Erik stannade ytterligare en natt och det var himla trevligt.
Vi kollade på film, grillade marshmallows över stearinljusen! Vi åkte till Uddevallas strandpromenad och hängde, jag passade även på att bada lite.
På söndagen åkte vi in till Göteborg, och jag åkte vidare till Partille för att träffa Cornelia. Fina tjej!
Vi hängde ytterligare med Daniel, Erik, Erik och Becky i glassbaren, sedan åkte vi och badade i Kåsjön för att avsluta dagen med pizza på Beckys uteplats. När grabbarna lämnat oss stannade jag och Cornelia kvar och kollade på Ariel hemma hos Becky innan vi gick hem och sov.
I måndags åkte vi in till Göteborg och Cornelia tog mig med till Fröken Olsson, supermysig restaurang och café och väldigt billigt! Sen fick vi för oss att åka paddan - vilket vi gjorde, innan det var dags för mig att ta tåget till Bergslagen igen.
Det är otroligt vad Ni kan ge mig, så mycket energi och glädje, och lycka! Tack!
Eventuellt blir det Liseberg den 12 Juli (eller någon datum där omkring). Jag längtar redan och jag har bestämt att med min otroligt dåliga ekonomi denna sommar väljer jag nog ändå att prioritera eventuella besök i Göteborg framför krogen i Lindesberg (till exempel).
Jag har haft sommarens bästa helg, jag hoppas du hade detsamma.
Tack fina Billströmmingar, för att ni är bäst!
Jag åkte till Uddevalla i torsdags och blev hämtad av Johanna tio på kvällen. Tanken var att våra vänner skulle komma på fredagen och sova endast till lördagen, men Daniel, Erik och Erik stannade ytterligare en natt och det var himla trevligt.
Vi kollade på film, grillade marshmallows över stearinljusen! Vi åkte till Uddevallas strandpromenad och hängde, jag passade även på att bada lite.
På söndagen åkte vi in till Göteborg, och jag åkte vidare till Partille för att träffa Cornelia. Fina tjej!
Vi hängde ytterligare med Daniel, Erik, Erik och Becky i glassbaren, sedan åkte vi och badade i Kåsjön för att avsluta dagen med pizza på Beckys uteplats. När grabbarna lämnat oss stannade jag och Cornelia kvar och kollade på Ariel hemma hos Becky innan vi gick hem och sov.
I måndags åkte vi in till Göteborg och Cornelia tog mig med till Fröken Olsson, supermysig restaurang och café och väldigt billigt! Sen fick vi för oss att åka paddan - vilket vi gjorde, innan det var dags för mig att ta tåget till Bergslagen igen.
Det är otroligt vad Ni kan ge mig, så mycket energi och glädje, och lycka! Tack!
Eventuellt blir det Liseberg den 12 Juli (eller någon datum där omkring). Jag längtar redan och jag har bestämt att med min otroligt dåliga ekonomi denna sommar väljer jag nog ändå att prioritera eventuella besök i Göteborg framför krogen i Lindesberg (till exempel).
Jag har haft sommarens bästa helg, jag hoppas du hade detsamma.
Tack fina Billströmmingar, för att ni är bäst!
En midsommarnattsdröm
Midsommar. Jag längtar!
Det bär mig nu, tanken på midsommar och alla fina som kommer vara där.
På torsdag åker jag till Uddevalla till festvärden Johanna, på söndag till Partille och spenderar dagen och natten hos Cornelia, helt underbart ska det bli. Jag längtar, mer än ord kan beskriva.
Jag hoppas det blir bra, att det går bra. Att lyckan finns med, att jag klarar det, att det kommer kännas bra - eller inte kännas alls.
Månader går, men det finns fortfarande med mig, vad som hade kunnat vara... Världens sämsta och jobbigaste tanke, men det är det som finns inom mig hela tiden, det tycks aldrig ta slut.
Jag tycker inte om tystnaden av det heller - det som hade kunnat vara, för tankarna bara går och ovissheten smyger sig på och miljoner frågor som aldrig bör ställas hör, och ser jag mig själv ställa och det är helt enkelt inte så det ska gå till.
Men midsommar ska jag bara njuta, om allt behandlas väl, och går väl. Pray with me.
Det bär mig nu, tanken på midsommar och alla fina som kommer vara där.
På torsdag åker jag till Uddevalla till festvärden Johanna, på söndag till Partille och spenderar dagen och natten hos Cornelia, helt underbart ska det bli. Jag längtar, mer än ord kan beskriva.
Jag hoppas det blir bra, att det går bra. Att lyckan finns med, att jag klarar det, att det kommer kännas bra - eller inte kännas alls.
Månader går, men det finns fortfarande med mig, vad som hade kunnat vara... Världens sämsta och jobbigaste tanke, men det är det som finns inom mig hela tiden, det tycks aldrig ta slut.
Jag tycker inte om tystnaden av det heller - det som hade kunnat vara, för tankarna bara går och ovissheten smyger sig på och miljoner frågor som aldrig bör ställas hör, och ser jag mig själv ställa och det är helt enkelt inte så det ska gå till.
Men midsommar ska jag bara njuta, om allt behandlas väl, och går väl. Pray with me.
