Jag gillar Lindesberg. Jag gillar att kunna gå på stan och vara säker på att möta minst en människa att hälsa på eller prata med. Jag gillar Lindesberg, för jag känner mig hemma här.
Men jag har den senaste tiden inte alls gillat den här staden. Den har varit dötrist och jag har bara viljat kunna ta en promenad genom staden utan att behöva känna någon, utan behöva bli igenkänd.
Ibland saknar jag att vara anonym, för i en liten stad (eller på en folkhögskola för den delen) blir man aldrig riktigt anonym. Jag har aldrig känt ett sådant behov förrut att få gå någonstans, med musik i mina öron och huvudet på annat håll, men jag känner inte riktigt att jag kan det här, för att när man vet att man alltid möter någon man känner till kan man, eller jag (jag säger man alldeles för ofta.. Man säger man när jag känns för nära, right?) inte slappna av and let things go, så att säga. Jag känner att jag konstant måste vara beredd med en sökande blick att vara trevlig och tillgänglig för ett vad-gör-du-nu-för-tiden-snack eller bara ett artigt hej. Ibland saknar jag att kunna gå med fötter som sköter sig själva utan en blick som söker, en blick som inte ser.

Men igår älskade jag Lindesberg, mer än på länge. Parkfesterna lyser alltid upp somrarna, och jag älskar alla möten som sker där. Människor jag inte sett på ett år eller längre finns där, jag vet när jag vaknar på morgonen att ikväll kommer vi ses. Och jag är otroligt dålig på att höra av mig, men jag vet att många förstår, men det är fint att ändå kunna ses, att fortfarande känna ren glädje och fyllas av energi av en människa jag inte sett på ett år. Om så bara för en minut, en kram, ett välkänt men borttappat leende som ändå lyser upp min kväll. Det finns inget bättre ord än tack. Och nu Linda, när jag vet att du håller dig uppdaterad (tack!) skickar jag en hälsning här i syber space..

Jag gillar parkfesternas koncept, där nyblivna 18åringar möter tio år äldre kusiner och kanske 30 år äldre mostrar och morbröder och kanske i vissa fall mor och farföräldrar. Jag gillar att parkfesten håller för alla, att ett band håller för den publiken, att alla dansar med alla - och att det ibland kan kännas som att inte åldrar längre spelar någon roll. Det enda som spelar roll är en lyckad kväll, med bra musik och härlig stämning.

Så tack Lindesberg, för att du gav mig en välbehövlig push, för att du vann mig igen när jag behövde det som mest. Jag tror jag står ut ett tag till.