Jo, visst fick förra parkfesten mig att stå ut ytterligare ett tag i stan, men nu känner jag nog att det där "taget" har passerat.
Jag har helt klart vänt på dygnet, och har ovanligt svårt att vända tillbaka det. Jag ställer klockan varje morgon på halv elva (och det är ju faktiskt inte särskilt tidigt) men ändå sover jag över ringningen eller klarar inte av att lyfta mina 100-kilo tunga ögonlock. Eller så sitter problemet helt enkelt på min icke existerande självdiciplin.

Jag är en nattmänniska, det är på kvällen jag finner min inspiration till framtida låtar och det är då jag skriver som mest i min inspirationsbok. Det är på kvällarna jag får lust att städa mitt rum och att gå hurtiga promenader. Dagarna, i alla fall under ett relativt händelselöst sommarlov som detta, känns tråkiga och ibland även meningslösa. Så jag får helt enkelt skylla mig själv, när jag hellre stannar uppe halva nätterna och klinkar lite på mitt piano eller kollar ett grymt avsnitt av One Tree Hill (som verkligen varit den här sommarens lifesaver).

Och jag är en sån som när tråkigheten tar över har jag för tråkigt för att orka ta tag i och göra någonting. Som jag kanske nämnt tidigare.
Men snart är även detta tre månader långa sommarlov slut, men innan dess får jag äntligen träffa Timmy igen, efter över ett år! Och så får jag Mölndal/Lindome besök i form av Erik, och det blir väldigt roligt! Sen väntar en dagstripp med mamma till Falun och morbror. Sen återstår visst bara en helg och sen... I don't even have to say it.