I över tretton år fanns Fonzie med mig.
I stekande hetta fick jag dra honom ner till ån för att få honom att bada, i snöstorm fick han dra mig framåt för att nå snöhögen där han äntligen fick rulla sig tills hela han var täckt av snö. I regnrusk kunde vi båda mer än gärna stanna hemma, och nöja oss med att gå ett varv runt trädgården - för att vi var tvugna.
Från en liten obusig valp, ovanligt lat för sin ålder, till en hurtig medelåldershund som faktiskt kunde tänka sig att springa efter en boll med långa mellanrum, och slutligen till en gammal gubbe, med bruna snälla ögon. Han var vår egen Ferdinand, trivdes bättre med att sova i sin lilla korg än att busa som de andra hundarna. Han gjorde aldrig någon något ont.
Och idag fick han somna in, för alltid. Nu får han sova djupt och gott - där han trivs som bäst.



Vi ses i Nangijala <3