Och i din port har ingenting ändrats utom just på din, bredvid ditt namn står ett namn till

Jag har någon slags spärr inom mig. När en, för mig okänd, artist blivit stor och skaffat sig fans i varenda hem sätter jag ner foten och totalvägrar lyssna, för jag vill inte lyssna på något som alla redan lyssnar på. Men så ibland (eller ganska ofta) tar nyfikenheten över och jag lyssnar och finner vackra låtar med vackra artister - och detta har nu hänt. Ännnu en gång.

Jag och Oskar Linnros har just bekantat oss med varandra och jag kan tycka att vissa låtar kräver en del bearbetning från min sida för att jag ska falla för dem, medan hiten Ack Syndbyberg redan hittat en trygg plats i mitt hjärta. Men Från och med Du är nog den låten som sätter mitt hjärta i gungning mest av alla låtar just nu (och inte bara mitt, tydligen). Men för mig beror det inte på den härligt svängiga musiken som till en början påminner mig om Movitz's äppelknyckarjazz och ger fina minnen från vår avslutningskonsert för ett år sedan. Det beror inte heller på Oskar Linnros härligt halvporriga Mmm'n lite här och var i låten och inte heller den halvtöntiga kören i bakgrunden för den delen, nej, ingenting av det.
När jag hör låten väntar jag bara på en sak, en mening - 2 minuter och 47 sekunder in i låten. Den mening du just läste, den där som beror varje gång. Då jag för några sekunder, för första gången, kan höra ren och skär smärta någonstans i Oskar Linnros röst, överskuggat av fin och lyckad "så fin sång som möjligt för att beröra" (jag känner igen det där, när man kämpar med att sjunga det bästa man gjort bara för att få se en liten tår i ett enda öga i publiken, och det är enklast så, att lägga tanken på sången och bara se vikten i att ge något till de som lyssnar istället för att tänka på det som gör ont).
Den meningen känns äkta, annars finner jag mest Oskar Linnros som en riktig party och humörshöjare, men där har du mig Oskar, som i en liten ask. I 20 sekunder är det bara du och jag för en stund, din smärta och min.
Det är fint.