There is no happy ending.
Jag försöker få till ett körtkort, och jag kör en massa och det går framåt men så finns det ju inga körtider här i Lindesberg förrän två veckor innan jag flyttar, så nu har jag bokat tider i Örebro, vilket ju är helt okej, men jag är så himla arg för att det inte går som jag vill!! Jag hade tänkt råplugga och köra som bara den veckorna efter midsommar så det bara var att ta det där körkortet sen, men det tycks ju dröja ett bra tag... That sucks!
Det är sjukt frustrerande att inte veta vart man har sig själv, ena dagen vaknar jag och livet känns helt okej faktiskt, bördor går att bära och man ser "ljuset i den där förbaskade tunneln", medan nästa dag känns allting piss igen och man vill bara gråta och inte göra ett skit, för då känns ju allting så mycket bättre... Det bästa är att sysselsätta sig, men jag vill sysselsätta mig med människor som inte finns här (bland annat), människor som kan prata Billströmska med mig och glömma Lindesberg igen, för det är tröttsamt här. Jag saknar musiklinjen och männsikorna och livet och allting. Jag är bitter, på riktigt. Förlåt mig.
En värd semester
Men nu är jag hemma igen, och allting känns så mycket värre. Jag har just insett att jag mår dåligt av facebook, jag bara saknar allting då. Jag saknat Tyft och jag saknar att vara någon annanstans än i Lindesberg och jag saknar allting. Det är jobbigt, på så vis så att det tynger mig..
Men en sommar ska genomlidas, saker ska smältas, och glömmas bort. Jag ser fram emot det, när allting känns bra igen.
Ont
Det gör ont att känna saker, och att sakna.
Det gör ont att veta att det aldrig kommer bli detsamma igen,
fast än det en gång var helt underbart bra.
Det gör ont att bli lämnad, om det är lämnad man blir när man aldrig riktigt hade någon?
Ont gör det, fast än det är fint - för fint är det.
Men kroppen bryr sig inte att det är fint, den bryr sig om att det gör ont.
För ont gör det.
Tribute Musklinjen
Ni har gett mig den bästa tiden i mitt liv. Ett år jag aldrig trodde skulle bli så bra som det faktiskt blev där jag har skrattat med er, gråtit, tjurat och skrattat ännu mer. Jag tror inte det har gått en dag då jag faktiskt inte skrattat så det krampat i min mage - på riktigt.
Att säga hejdå var det värsta jag gjort, det gjorde så ont i mig. Det kommer ett år till, jag vet det, det kommer bli ett asbra nästa år - jag vet det också, men Ni är inte där då. Alla ni som gjort detta år är inte där då. Och det är trots allt detta år som räknas nu, det som ligger mig närmast hjärtat. Och just nu, de kommande dagarna (och kanske månaderna) kommer jag vara ledsen ibland, och det får jag vara - för att lämna en familj är det värsta som finns. Det har hänt otroligt mycket det här året, saker jag aldrig kommer glömma, saker jag fortfarande bearbetar men som en gång var vackert och fint - men things end, så är det bara. Det var hemskt att säga hejdå, jag säger det igen - för det var det.
Vi ses till midsommar, några av oss, det ser jag fram emot.
Tack fina, älskade musiklinje för allt ni gett mig, allt fint vi har gjort det här året. Tack för den bästa tiden i mitt liv. Tack! Jag tänker på er och ger er all min innersta kärlek. Tack som fan, vi är fan bäst!!
"There are no happy ending, 'cause ending up is sad"
Tyft-world
Smile like you mean it, and let yourself let go.
Say goodbye to the world you thought you lived in".
Usch.. Två dagar kvar.
Sommar!
Det blir inte så mycket övande såhär års inser jag dock. Kroppen drar sig hellre utåt till solen med klassvänner än att sitta instängd i ett instängt övningsrum. Men det känns rätt.
Imorgon har vi sångkonsert, Christian har tilldelat oss låtar som ska framföras med hjälp av våra ensembler. Det har jobbats hårt och jag ser fram emot morgondagen, det ska bli roligt (och väldigt nervöst förstås...).
Igår åkte vi till Skärhamn på kvällen, vi handlade glass och satte oss på klipporna vid havet och tittade på solnedgången. Jag hade otrolig roligt, och mysigt. Jag kommer sakna Bästkusten.
Snart kommer jag hem. Spela musik med mig, snälla?!
Skärhamn, en vacker plats!
Separa tion
Ta mig inte härifrån, frys tiden för ett slag. Låt oss bara vara i det som är nu, tillsammans. Låt det aldrig ta slut. Snälla!
Min kropp säger nej, hela jag säger nej. Mitt hjärta skriker nej.
Beauty is the beast
Just nu funderar jag mest över hur jag ska lyckas packa ner mitt rum i kartonger som ska rymmas i vår bil. Men jag antar att jag lärt mig någonting inför nästa år - det är ganska onödigt med fem par sängkläder, fyra flaskor volymspray för håret och hela min garderob, inkluderat kläder jag aldrig haft på mig hemma, men som kunde komma till användning här (vilket de såklart inte gjorde).
Jag stör mig lite på mig själv att jag har svårt att leva i nuet, att jag stressar så inför avslutningen, att jag är rädd för den kommande separationsångesten och saknaden. Men nu ska faktiskt Kreta bli av och midsommar firas förmodligen också med min Billströmskafamilj. Jag ska ta tag i det. Nu faktiskt. Dags att leva i nuet och förtränga separationsångesten (den kommer ändå göra sig påmind kommande veckor).
Men jag kommer sakna Tjörn också, det är någonting som gör mig lugn här, någon slags kärlek, kanske.
Say a little prayer
Kvällar ger en tid att tänka, oftast på saker jag förtränger om dagarna (eller i alla fall försöker), det är alltid på kvällarna som saknader infinner sig. Jag tror att kvällen är den tid i mitt liv där förändring märks som bäst. Ensamheten blir tydlig, saknaden och tankarna likaså, och man vet att någonstans - någongång fanns någonting bättre och älskvärt än ensamheten just nu. Men nu är är det bara jag, och jag inser att det inte alls var det som var tanken eller planen från början... Ibland rusar livet ifatt, och det där ödet gör sig påmind när man minst av allt behöver det.
En stilla bris i väst
Av naturliga själv omger vi oss av människor vi trivs med, människor vi bryr oss om och som bryr sig om oss tillbaka. Vi är byggda att älska, vi är byggda att förlåta - att känna sympati och att kunna gå vidare med våra liv när vi gått igenom sorg och brustna hjärtan.
Vi är flockdjur - utan alla kallprat på Ica och alla skratt -och gråtatacker med vår bästa vän skulle vi nog inte finnas till idag. Vi behöver vår omgivning. Men vi är också i behov av ensamhet lite då och då, kanske relativt ofta ibland. Vår egna lilla bubbla kan ibland vara det heligaste vi har - i alla fall för mig.
Vi är alla lika. Men dock så olika.
I min bubbla finns allt mitt innersta, det som jag kan ha för mig själv - det som jag inte vill att andra ska veta om mig, det som jag trivs bäst med att ha för mig själv. Där bevarar jag alla fina drömmar som en gång fick mig att vakna lycklig och alla minnen som fortfarande kan få mig att le.
I min bubbla kan jag vara den jag är hela tiden. Men ibland kan man drabbas av känslan av att ingen får komma den för nära, för tänk om någon ser allt det där som jag inte vill att någon ska se? Att någon ser allt det som gör mig till en aningen sämre människa? - Allt det som gör att Du kanske inte vill ha med mig att göra i alla fall.
Och så sätts allting på hold - i ren panik. Som att allt som är jag stängs av tills jag lyckats skaka bort det där som kommit mig för nära, som kommit alldeles för tätt inpå i alldeles för hög fart. Då är det bättre att släppa taget om det direkt - återigen; hellre lämna än att själv bli lämnad. Och det är dumt, för då går man där i sin aldrig så ensamma ensamhet och saknar det man en gång hade och tog för givet och undrar vad i helvete som är fel med en när man inte kan släppa någonting så bra inpå livet?!
Dagar, veckor, månader går och man inser att man tillslut måste släppa taget på riktigt - denna gång ofrivilligt. Med en sårad andra hälft och en bubbla som hade känts så mycket trevligare om ännu en människa fanns där i, om man hade haft modet att öppna sig själv och bereda plats och säga; "här, allt är ditt. Jag är jag och jag är din, med dåliga vanor och dramatik, men jag går att älska - det känns bara svårt ibland, ta allt som en gång var bara mitt och gör det till ditt".
Men det hände aldrig, och man står där ensam kvar. Med en alldeles för stor bubbla, hand i hand med ensamheten.
Det känns så svårt, när någonting nytt händer i en själv. När man inte är den man trodde och gör som man borde. Flockdjur, med krav på ensamheten.
You would probably love it, if you'd only dare
'Cause if you fight love,
You're always a looser.
Why should it be so bad to be bad?
Efter en mulen dag med delvis regn blev himlen blå och Hartippen fick den vackraste färg och ackompanjerades av att himlen stegvis övergick till rosa, luften var frisk och jag kände en stor dos av liv och pånyttfödelse fylla mina lungor. Ibland ger världen en precis det man behöver för att orka med ytterligare en dag.
Jag har underskattat The Ark, fråga mig inte varför. Dumt. Det ger någonting, Ola Salo är en man av folket och en man med otrolig musikalitet och skriver texter som en Gud. Jag har just återupptagit kontakten med "Tell me this night is over" och jag har saknat bekantskapen. Finfin text, med en fantastisk röst. Jag älskar det.
Jag känner för att leva min helg i aningen mer ensamhet än vanligt, kanske börjar folkisintimiteten göra sitt på min bubbla? Kanske behöver jag bara tänka lite för mig själv?
Jag hoppas världen bjuder på en underbar morgondag, då ska jag ta en promenad för mig själv, jag och The Ark, och njuta av världen, Tjörn klär i vår. Mitt sinne likaså.
Feeling(s)
Sol i Väst
Besked!
Song of Songs
Jag tänker dela med mig av ett tänkvärt bibelord idag.
"Stressa inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill"
Vackert.
Keep on walking
Jag har ett fint lov, idag har jag till exempel träffat Joel, long time no seen, så att säga. Jag ska träffa Frida, Cilla och hela gänget och även Sofia på lördag. Det ska bli mysigt att träffa alla, men det vore lögn om jag sa att det inte är skönt med saker att göra så att tiden ska gå. För jag saknar Tyft nu, som bara nu. Jag vill dit! Saknad, väldigt mycket.
Påsk
Våren är här... likaså påsklovet. Efter en fin vecka begav jag mig i fredags hem, men det gick inte hur smärtfritt som helst.
Jag gick med raska steg mot bussen som skulle avgå så tidigt som 10.02 från vår hållplats Haketorp. När jag hade runt femtio meter kvar så slog det mig att mobiltelefonen låg kvar i min säng, på skolan, en kilometer därifrån och bussen skulle komma om fem minuter.
Jag letade i väskan och kollade jackfickorna om och om igen, men jag visste att det var dött lopp - jag visste att jag inte packat ner mobilen. Så jag fick vända tillbaka till skolan, köpa mig en ny tågbiljett hem och ta bussen två timmar senare. Jag spenderade en timme och en halv i solen med Erik som sällskap, sen begav jag mig igen. Jag var framme fem i tolv men när bussen fortfarande inte kommit när klockan slog 12.08 blev jag nervös att den varit tidig och att jag missat även den, men som tur var inte. 12.11 svängde bussen in på busshållsplatsen och jag hann med mitt tåg hem!
Underbart.
Igår åt vi påskmiddag här hemma med lite främmande på besök och sen hängde jag ett par timmar med min syster och hennes vänner. Halv elva var jag hemma igen och i säng vid elva - jag sov som en stock inatt.
Idag tog jag en riktig vårpromenad med Gerda och vi låg i solen på strandpromenaden. Hon är fin hon.
Under eftermiddagen var vi till farmor och Ivar - fullspäckad dag. Ikväll ska jag leka med min syster och äta godis.
Jag saknar Tyft
men Lindesberg är underbart.
Helgmys på hemmaplan
Som att kroppen på något sätt vet att hemma alltid är lite bättre.
Det var längesen jag kände mig såhär avslappnad efter en helg, och då har inte ens lördagen börjat (enligt Sannatid är 10.54 fortfarande morgon). Min syster har farit mot Kreta nu på morgonen, därav mitt tidiga vaknande. Hittills har jag hunnit äta en lång frukost med NA som min frukostvän, duschat, gjort lite pedikyr och plockat alldeles för oplockade ögonbryn (intressant vetande).
Ikväll ska jag och mamma på Septem, jag ser fram emot det som bara den. Jag har bara hört goda ord om föreställningen, så det ska bli spännande.
Imorgon bär det av mot skolan igen, utvilad och redo för en veckas nya tag innan det är dags att bege sig hemåt igen för påsklov. Det är skönt att få vara hemma lite, det går så långt mellan varven annars.
Och så älskar jag trådlöst internet som fungerar. Att sitta i min (stooora) säng med laptopen i knät är det mysigaste helgmyset som finns tycker jag. Så jag ska fortsätta ägna mig åt det. Facebook och jag.
Livet på den västra sidan
Tiden bara rinner iväg och tanken på att vi snart faktiskt slutar här gör mig t o m och ledsen. Därför ska jag inte prata vidare om det nu.
På torsdagkväll lämnar jag världens bästa ö för världens bästa familj! Jag far hem till Linde för att träffa syster Emma som är på besök i Sverige innan hon åker vidare mot Kreta för sommarsäsong, och jag passar även på att se SEPTEM, estetiska programmets musik och teaterprojekt. Jag får en ganska så rejäl nostalgitripp när jag tänker på vad de går igenom nu, dagarna innan första föreställningen. Jisses vad roligt vi hade när vi gjorde Cotton Club! Ni som varit trogna läsare i några år har kanske minne av mina, sisådär, tjugofem inlägg om den tiden... Så jag behöver nog inte riktigt beskriva min kärlek för den föreställningen och människorna jag lärde känna under den tiden.
Förövrigt är jag och mina girls Johanna och Judith inne i en reseplaneringstid. Vi försöker i alla fall hitta en resa till sommaren som tar oss till Kreta (japp, till syrran!). Vi har planer på att åka den 3 Juni om vi får som vi vill. Jag hade gjort upp en budget över hur mycket pengar jag fick spendera de resterande månaderna på denna skola, men den sprack redan idag när jag (faktiskt var tvungen!) att köpa nya Converseskor... Men det kan ju faktiskt gå ändå!
Jag håller er uppdateradde om saken, jag lovar.
That's it for now.
Vi har förövrigt twilighthelg här på skolan, igår såg vi twilight och idag ska vi se new moon (som jag visst också råkade inhandla, oops) och jag är lycklig. Robert är någonting utöver det vanliga. Mums!