Jag undrar om det är ett verkligt fenomen, eller händer det bara mig det här med sommarlovsapati? Jag tänkte att jag borde växt ifrån det nu, och i början av sommaren kändes det som det. Men chi fick jag, för jag hade tydligen fel.
Och min lilla ångest över att jag inte får någonting gjort har jag redan tagit upp här, men jag besitter just nu helt andra tankar om saken.

Det fascinerar mig, detta fenomen, och jag finner det (trots allt det jobbiga det innebär) rätt så intressant...
OM det nu är så att det drabbar fler människor än mig så måste det väl betyda någonting, eller? Att inte göra någonting alls, ger en lust att göra ingenting alls, men kanske främst ingen ork att göra någonting alls. Och det är ju väldigt fascinerande det där - att vila gör en trött. Det är lika häftigt som när jag inser att jag är trött när jag sovit för länge, hur går det ihop egentligen? 
Och OM det nu gäller även dig, och en vän till dig och en vän till mig och en bror till dig och en syster till mig så måste det väl finnas någon biologisk förklaring, och att detta måste betyda att vi ska göra saker. Och ja, det kanske inte är några breaking news för det är ju ganska så... naturligt att vi gör saker. Men ibland kan jag tänka att det är vi "moderna" människor som byggt upp alla "måsten" och "borden", men i själva verket kanske det hela till viss del är meningen, rent biologiskt? Och det sätter ju saker och ting i nya perspektiv, eller?

En fredagskväll som denna, i mitt sommarlovsapatiska tillstånd så finner jag det hela väldigt intressant och jag känner kanske en aning storhet i mig själv när jag nu kanske kommit på någon stor biologisk upptäckt (som säkert redan har den ultimata förklaringen redan), men jag tar åt mig äran för stunden och återgår till mitt funderande. Jag lovar att informera er om ytterligare studier förekommer.