"Kvar i nått jag lämnat"
Dagens ensamblelektion gick åt till att spela upp diverse låtförslag till examenskonserten. Arton stycken av de sisådär tjugofem förslagen var mina. Men jag ser det som ett bevis på engagemang från min sida sett. Lider dock lite med mina kära vänner som fick spendera en evighet att lyssna på några bra men många (inte enligt mig då förstås) dåliga låtförslag. Men that's what friends are for, right?
Utöver det var lite panik över den extrema supersize spindeln som uppenbarade sig på bästa lektionstid och den kommer ge, i alla fall mig, mardrömmar inatt. Jag har aldrig sett något så stort och äckligt och min redan extremt långt förgågna spindelfobi späddes på lite extra idag tror jag.
Min mamma fick ännu en gång använda sig av sin redan väl uttjatade uppmaning "att jag minnsann borde göra något åt min extrema fobi!!" Jag är inte sjuk! svarar jag och totalvägrar att lyssna då jag är övertygad om att den där "lära-bort-fobi"-människan kommer ha ett helt rum fullt av spindlar på sitt kontor och kommer tvinga mig att hålla en. Så här ska inga spindelvänliga doktorer besökas.
Jag cyklade till skolan idag, för första gången i år. Jag ser det som ett säkert vårtecken. Dessvärre väntar jag spänt på en ny omgång snö innan den efterlängtade skinnjackan kan tas i bruk igen. Mm, min älskling.
Ännu en gång måste jag nämna den underbara och fantastiska Melissa Horn (fast nu var det ju ett tag sen sist). Hon och Lasse är en bra kombination i dessa tider. De vet hur man sätter ord på känslor som inte borde gå att beskriva (som kanske ingen borde upplevt ens en gång). De har förmågan att få mig att sitta som i en annan värld och lyssna på deras texter och nicka instämmande och tänka "det där är mitt liv de sjunger om". Har man den förmågan, då har man någonting. Om det inte är det som önskas av våra älskade musiker så vettefan vad musik är till för (förrutom låtar á la "Pokerface" som enbart är till att skaka ass till på krogen då, förstås)
Imorgon bitti väntas nationellt prov i Svenska B - skrivning i fem timmar. Än så länge är jag pepp. Jag hoppas även att jag ska vara lite piggare än idag. Inte nog med att jag försov mig och kom till skolan först klockan nio, sov jag även på kulturskolans otroligt sköna gröna soffor och även ett tag när jag kom hem. Jag är fortfarande trött!
Jag chansar på att efter helgens utgång äntligen fått slappna av igår kväll så kom tröttheten. I söndags skulle jag nämligen jobba, då var det ju ingen mening att ens känna efter och i går hade jag konsert. Idag däremot var jag helt och fullt ledig.
Men det bör även nämnas att lördagen var guld! Utgång med Therese och Emelie, i sällskap av andra sköna personer. Jag hade riktigt riktigt kul! Tack för den.
Hur som helst. Jag kanske ska ta min näthinnespindel och gå mot sängen nu... Eller utan den kanske är ännu bättre.
Tack Amanda. Tack Frida.
Godnatt.
Utöver det var lite panik över den extrema supersize spindeln som uppenbarade sig på bästa lektionstid och den kommer ge, i alla fall mig, mardrömmar inatt. Jag har aldrig sett något så stort och äckligt och min redan extremt långt förgågna spindelfobi späddes på lite extra idag tror jag.
Min mamma fick ännu en gång använda sig av sin redan väl uttjatade uppmaning "att jag minnsann borde göra något åt min extrema fobi!!" Jag är inte sjuk! svarar jag och totalvägrar att lyssna då jag är övertygad om att den där "lära-bort-fobi"-människan kommer ha ett helt rum fullt av spindlar på sitt kontor och kommer tvinga mig att hålla en. Så här ska inga spindelvänliga doktorer besökas.
Jag cyklade till skolan idag, för första gången i år. Jag ser det som ett säkert vårtecken. Dessvärre väntar jag spänt på en ny omgång snö innan den efterlängtade skinnjackan kan tas i bruk igen. Mm, min älskling.
Ännu en gång måste jag nämna den underbara och fantastiska Melissa Horn (fast nu var det ju ett tag sen sist). Hon och Lasse är en bra kombination i dessa tider. De vet hur man sätter ord på känslor som inte borde gå att beskriva (som kanske ingen borde upplevt ens en gång). De har förmågan att få mig att sitta som i en annan värld och lyssna på deras texter och nicka instämmande och tänka "det där är mitt liv de sjunger om". Har man den förmågan, då har man någonting. Om det inte är det som önskas av våra älskade musiker så vettefan vad musik är till för (förrutom låtar á la "Pokerface" som enbart är till att skaka ass till på krogen då, förstås)
Imorgon bitti väntas nationellt prov i Svenska B - skrivning i fem timmar. Än så länge är jag pepp. Jag hoppas även att jag ska vara lite piggare än idag. Inte nog med att jag försov mig och kom till skolan först klockan nio, sov jag även på kulturskolans otroligt sköna gröna soffor och även ett tag när jag kom hem. Jag är fortfarande trött!
Jag chansar på att efter helgens utgång äntligen fått slappna av igår kväll så kom tröttheten. I söndags skulle jag nämligen jobba, då var det ju ingen mening att ens känna efter och i går hade jag konsert. Idag däremot var jag helt och fullt ledig.
Men det bör även nämnas att lördagen var guld! Utgång med Therese och Emelie, i sällskap av andra sköna personer. Jag hade riktigt riktigt kul! Tack för den.
Hur som helst. Jag kanske ska ta min näthinnespindel och gå mot sängen nu... Eller utan den kanske är ännu bättre.
Tack Amanda. Tack Frida.
Godnatt.
It's just been raining
Aldrig har en dag varit så tung som idag. Den är lika svart som svartast möjliga och ingenting tycks finnas vid liv. Familj och vänner - allt på samma dag, och när ingenting längre tycks spela någon roll så finns det som man brukar vända sig om inte där, för vi är människor som gör misstag. Jag är väldigt mycket människa. Väldigt mycket misstag.
Men det kommer en dag, då solen skiner, då ordet förlåt är lika självklart som gräset är grönt om sommaren och orden jag förlåter dig är lika självklara som orden som bygger den meningen.
Kloka ord;
"Men det kommer en dag då den biten lever igen, och jag orkar le från den delen av mitt hjärta.
Och det kommer en dag när jag inte längre gråter, för jag tror att det bara finns ett visst antal tårar för varje person.
Men just nu gör det ont. [...] Det kanske värmer en dag, om ett tag.
Men just nu är det bara en kniv i mitt bröst och det enda jag kan göra är att titta på"
It is going to be a brighter day.
Men det kommer en dag, då solen skiner, då ordet förlåt är lika självklart som gräset är grönt om sommaren och orden jag förlåter dig är lika självklara som orden som bygger den meningen.
Kloka ord;
"Men det kommer en dag då den biten lever igen, och jag orkar le från den delen av mitt hjärta.
Och det kommer en dag när jag inte längre gråter, för jag tror att det bara finns ett visst antal tårar för varje person.
Men just nu gör det ont. [...] Det kanske värmer en dag, om ett tag.
Men just nu är det bara en kniv i mitt bröst och det enda jag kan göra är att titta på"
It is going to be a brighter day.
Hide and seek
Äntligen lördag och det känns verkligen så underbart och fantastiskt skönt!!!
Den här veckan har varit tuff, tror det beror på förra veckans projektvecka, och att den här veckan återgå till vanliga lektioner var hårt! Särskilt när vissa lärare inte inser att man faktiskt gjort andra saker under projektveckan - inte varit ledig och därmed inte haft mer tid än vanligt att plugga, kanske till och med mindre tid. Sådana kommentarer gillas inte av mig!
Hur som helst. Två veckor kvar till påsklovet vilket innebär två veckor kvar av projektarbetet. Det ska bli så underbart att få det färdigt och inte behöva ha det kvar i huvudet. Min planering (som jag i och för sig inte alls följt hittills, så varför skulle jag göra det nu) är att ha sista veckan kvar åt rapporten, för jag vet inte alls hur den ska göras. Känns ju verkligen bra det här... Men med lite smart matematiktänkande så förstod du nu att jag bara har en vecka kvar av mina inspelningar. Hoppsan sa!
Tre av fyra låtar är färdiga genom pro tools, en ska (påbörjas och) göras klar på tisdag. Sång och piano spelas in på lindeskolan i studion där. Frågan är mest, när ska detta hinnas med? I går var jag i alla fall i studion och fick hjälp av Jesper, så himla rart! Jag får dock klara mig själv i studion i veckan då lärarna ska åka på musikmässa (fuskigt?!) och om det är någon som känner sig någotlunda haj på pro tools och har lust att göra mig sällskap som min stuidoman i veckan så let me know.
Except the fact that I'm starting to freak out a bit, så känns det ändå skönt att få börja lägga lite sång så det verkligen blir mina låtar nu och inte bara instrumentala konstigheter. Det kanske även kan komma att bli så att jag får spendera nästa lördag på Lindeskolan, det vore ju utmärkt i så fall!
I går kväll gjorde jag och mamma mina ansökningar. Nu ska betyg skrivas ut (om vi ändå hade bläck på datorn!!!) och brev med tillhörande meritlista finputsas och sedan kan de läggas på posten! Två ansökningar gjordes på nätet, så idag har en tid bokats, ingenting bestämt ännu riktigt hundra men måndagen den 27:e April ska ni nog hålla tummar för mig när jag besöker Liljeholmen. Då ska jag nog även spendera natten där, förbindelserna till folkhögskolor är ju uppenbarligen inte de bästa (om jag och Amanda inte söker samtidigt så vi tar bilen, vore riktigt nice).
Nu ska jag öva lite inför konserten på måndag och sedan klargöra alla folkissökningar så jag känner att jag får lite struktur på tillvaron.
Bless you.
Den här veckan har varit tuff, tror det beror på förra veckans projektvecka, och att den här veckan återgå till vanliga lektioner var hårt! Särskilt när vissa lärare inte inser att man faktiskt gjort andra saker under projektveckan - inte varit ledig och därmed inte haft mer tid än vanligt att plugga, kanske till och med mindre tid. Sådana kommentarer gillas inte av mig!
Hur som helst. Två veckor kvar till påsklovet vilket innebär två veckor kvar av projektarbetet. Det ska bli så underbart att få det färdigt och inte behöva ha det kvar i huvudet. Min planering (som jag i och för sig inte alls följt hittills, så varför skulle jag göra det nu) är att ha sista veckan kvar åt rapporten, för jag vet inte alls hur den ska göras. Känns ju verkligen bra det här... Men med lite smart matematiktänkande så förstod du nu att jag bara har en vecka kvar av mina inspelningar. Hoppsan sa!
Tre av fyra låtar är färdiga genom pro tools, en ska (påbörjas och) göras klar på tisdag. Sång och piano spelas in på lindeskolan i studion där. Frågan är mest, när ska detta hinnas med? I går var jag i alla fall i studion och fick hjälp av Jesper, så himla rart! Jag får dock klara mig själv i studion i veckan då lärarna ska åka på musikmässa (fuskigt?!) och om det är någon som känner sig någotlunda haj på pro tools och har lust att göra mig sällskap som min stuidoman i veckan så let me know.
Except the fact that I'm starting to freak out a bit, så känns det ändå skönt att få börja lägga lite sång så det verkligen blir mina låtar nu och inte bara instrumentala konstigheter. Det kanske även kan komma att bli så att jag får spendera nästa lördag på Lindeskolan, det vore ju utmärkt i så fall!
I går kväll gjorde jag och mamma mina ansökningar. Nu ska betyg skrivas ut (om vi ändå hade bläck på datorn!!!) och brev med tillhörande meritlista finputsas och sedan kan de läggas på posten! Två ansökningar gjordes på nätet, så idag har en tid bokats, ingenting bestämt ännu riktigt hundra men måndagen den 27:e April ska ni nog hålla tummar för mig när jag besöker Liljeholmen. Då ska jag nog även spendera natten där, förbindelserna till folkhögskolor är ju uppenbarligen inte de bästa (om jag och Amanda inte söker samtidigt så vi tar bilen, vore riktigt nice).
Nu ska jag öva lite inför konserten på måndag och sedan klargöra alla folkissökningar så jag känner att jag får lite struktur på tillvaron.
Bless you.
Mixed up
Vilken dag.
Karnevalen är bestämd och jag tror minnsann att vi kan ro det här i land, tror ni inte?
Men dagens bästa nyhet; Lynette får ta studenten med oss! Operationen sker inte förrän i september. Jag är så himla glad, och det är som att en sten föll från mitt hjärta!
Även mitt nationella tal gick utmärkt idag - starkt mvg , och jag vet inte om det är så mycket att klaga på där.
På onsdag väntas skrivning i fem timmar, eller hur långt det nu var. Tror det kan bli rätt kul faktiskt. Jag peppar mest för min mackaronelåda jag ska ta med mig och äta mig mätt på under skrivandets timmar. Gott!
Framtiden. Den gör mig tokig just nu. Att inte veta vart jag ska hamna till hösten, att inte veta vad som kommer finnas kvar om ett år. Att inte veta vad jag kommer ha att lämna, om det jag vill ha att lämna och det jag vill ha att komma hem till kommer finnas där. Troligen inte, som det ser ut nu. And it hurts like hell.
It's gonna be brighter day. Someday.
Karnevalen är bestämd och jag tror minnsann att vi kan ro det här i land, tror ni inte?
Men dagens bästa nyhet; Lynette får ta studenten med oss! Operationen sker inte förrän i september. Jag är så himla glad, och det är som att en sten föll från mitt hjärta!
Även mitt nationella tal gick utmärkt idag - starkt mvg , och jag vet inte om det är så mycket att klaga på där.
På onsdag väntas skrivning i fem timmar, eller hur långt det nu var. Tror det kan bli rätt kul faktiskt. Jag peppar mest för min mackaronelåda jag ska ta med mig och äta mig mätt på under skrivandets timmar. Gott!
Framtiden. Den gör mig tokig just nu. Att inte veta vart jag ska hamna till hösten, att inte veta vad som kommer finnas kvar om ett år. Att inte veta vad jag kommer ha att lämna, om det jag vill ha att lämna och det jag vill ha att komma hem till kommer finnas där. Troligen inte, som det ser ut nu. And it hurts like hell.
It's gonna be brighter day. Someday.
It goes to an end
Imorgon ska Es06 ha klassråd. På det klassrådet ska karnevalen diskuteras och bestämmas. Själv är jag väldigt nöjd med min uppföljare på Lynettes idé. Om jag får som jag vill, tror jag att det kan bli bra! Fast å andra sidan tror jag det kan bli bra ändå. Men nu är jag superpeppad på klassråd och jag ska minnsann kämpa för min idé (som vanligt, jag har ju ibland lite hard time att ändra mig om jag redan får fram en bild i huvudet).
För vi har ju inte lite press på alls? Nejnej. Men jag tror ändå att med vår teamspirit och vår imagination på max så kommer vi nog kunna ta hem ett pris, annars får vi stå där och skämmas för hela estetiska programmet, genom alla tider och alla kommande generationer.
Men förhoppningsvis blir det inte så illa.
Men. Innan klassrådet för Es06 tar sin början ska det nationella talet i Svenska hållas och, hör och häpna, jag har minnsann fått ihop ett tal och, hör och häpna (igen), jag är nöjd! Ta mig tusan vilken dag, va?
För vi har ju inte lite press på alls? Nejnej. Men jag tror ändå att med vår teamspirit och vår imagination på max så kommer vi nog kunna ta hem ett pris, annars får vi stå där och skämmas för hela estetiska programmet, genom alla tider och alla kommande generationer.
Men förhoppningsvis blir det inte så illa.
Men. Innan klassrådet för Es06 tar sin början ska det nationella talet i Svenska hållas och, hör och häpna, jag har minnsann fått ihop ett tal och, hör och häpna (igen), jag är nöjd! Ta mig tusan vilken dag, va?
Hemkomst
Musikcafé idag och jag fick äntligen träffa syster igen, efter ett halvår! Och som att jag kunde hålla tårarna tillbaka eller? Nej! Men det gör inget, för nu är hon här för att stanna i hela två veckor.
Yay!
Och jag önskar jag hade ork att beskriva hela dagen i detaljer, för visst har den varit bra. Men jag är helt slut i kroppen nu. Nu ska jag skriva ut mitt engelska tal till imorgon och sova.
Aldrig har det väl låtit så skönt som nu.
Sova.
Yay!
Och jag önskar jag hade ork att beskriva hela dagen i detaljer, för visst har den varit bra. Men jag är helt slut i kroppen nu. Nu ska jag skriva ut mitt engelska tal till imorgon och sova.
Aldrig har det väl låtit så skönt som nu.
Sova.
Talskrivande och systerlängtande
På torsdag ska jag hålla mitt nationella tal i Svenska, jag har förberett noll, fram till nyss. Engagemang och påverkan är temat, inte alls särskilt svårt. Det svåra är att knyta an till någon av texterna och bilderna i häftet som inte alls är särskilt talinspirerande när man läser dem.
Jag älskar att hålla tal, kanske för att jag har allas ögon på mig då och att jag verkligen står i centrum. Men också för att jag vet att jag blivit bra på det, till skillnad mot skriva som jag aldrig gör nu för tiden, mer än blogg och lite sådant men det gills ju inte. Därför känner jag en rätt stor prestationsångest inför detta - det måste verkligen bli bra, särskilt eftersom jag skrivit det här också.
Hur som helst så tror jag nog ändå att jag fallit för någonting, jag ska bara få ihop det, få det att tillhöra temat, texten och bilden och så kanske MVG:t sitter som en smäck.
Imorgon är det musikcafé, vårat sista. Jag är nervös för två saker: gråta för att det är vårat sista och gråta för att jag ser syrran för första gången på ett halvår. Men jag lovar, kära vänner, att jag ska göra mitt bästa för att inte förstöra stämningen. Men jag längtar så himla mycket efter syster nu, synd att hon bara är hemma sisådär två veckor - alldeles för kort tid.
Men kören imorgon är inställd, och sånglektionerna likaså. Det är trist, vad ska man nu hitta på?...Skulle man kunna fråga sig. Om det inte var så att man hade ett projektarbete som skulle göras och en engelskabok som ska läsas ut, ett engelska tal som ska göras på onsdag och så självklart det nationella talet (fast det hopppas jag ju bli klar med ikväll). Men det här ska nog gå. Eller...
(Högen av plugg har börjat växa igen, högen av panik likaså, högen av kommande sökningar, låtval och konserter även det. Ingen panik, nää vadå?!)
Ta dig i kragen kvinna. It's time to move on
(min mamma öööser beröm över mig för min nya låt. Det är ett gott tecken)
Jag älskar att hålla tal, kanske för att jag har allas ögon på mig då och att jag verkligen står i centrum. Men också för att jag vet att jag blivit bra på det, till skillnad mot skriva som jag aldrig gör nu för tiden, mer än blogg och lite sådant men det gills ju inte. Därför känner jag en rätt stor prestationsångest inför detta - det måste verkligen bli bra, särskilt eftersom jag skrivit det här också.
Hur som helst så tror jag nog ändå att jag fallit för någonting, jag ska bara få ihop det, få det att tillhöra temat, texten och bilden och så kanske MVG:t sitter som en smäck.
Imorgon är det musikcafé, vårat sista. Jag är nervös för två saker: gråta för att det är vårat sista och gråta för att jag ser syrran för första gången på ett halvår. Men jag lovar, kära vänner, att jag ska göra mitt bästa för att inte förstöra stämningen. Men jag längtar så himla mycket efter syster nu, synd att hon bara är hemma sisådär två veckor - alldeles för kort tid.
Men kören imorgon är inställd, och sånglektionerna likaså. Det är trist, vad ska man nu hitta på?...Skulle man kunna fråga sig. Om det inte var så att man hade ett projektarbete som skulle göras och en engelskabok som ska läsas ut, ett engelska tal som ska göras på onsdag och så självklart det nationella talet (fast det hopppas jag ju bli klar med ikväll). Men det här ska nog gå. Eller...
(Högen av plugg har börjat växa igen, högen av panik likaså, högen av kommande sökningar, låtval och konserter även det. Ingen panik, nää vadå?!)
Ta dig i kragen kvinna. It's time to move on
(min mamma öööser beröm över mig för min nya låt. Det är ett gott tecken)
Jag blev en av dom som aldrig kommit hem
Sanna:
- Frida, varför mår man såhär?
Frida:
- Det är tydligen någonting man ska göra i vår ålder.
Skola imorgon och ungefär såhär mycket (NOLL) känner jag för skolan just nu. Jag orkar inte gå till skolan och sitta i studion, få saker gjorde eller vara glad och social.
Men på tisdag kommer syster hem, jag antar att det kommer göra mig glad i alla fall. Det känns som att det är imorgon hon kommer, men man får vänta ännu en lång dag. Men på tisdag är det musikcafé (halv sju för er som vill komma!) i kulturskolans aula. Det är vårat sista. Jag har fått tillåtelse att spela och sjunga en låt. Vilken är inte riktigt bestämt än, fast än Lars Winnerbäck var första alternativet och det jag sagt att jag ska göra. Men just nu lutar det åt lite "in the ghetto". Å andra sidan vill jag skriva klart min låt snart, då kanske man kan köra den. Kanske.
Hur som helst så ska hela familjen Larsson dit för en gångs skull. Det ska bli roligt att alla kommer, men jag kommer vara så nervös.
"17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar ...
och jag blev en av dom som aldrig kommit hem"
- Frida, varför mår man såhär?
Frida:
- Det är tydligen någonting man ska göra i vår ålder.
Skola imorgon och ungefär såhär mycket (NOLL) känner jag för skolan just nu. Jag orkar inte gå till skolan och sitta i studion, få saker gjorde eller vara glad och social.
Men på tisdag kommer syster hem, jag antar att det kommer göra mig glad i alla fall. Det känns som att det är imorgon hon kommer, men man får vänta ännu en lång dag. Men på tisdag är det musikcafé (halv sju för er som vill komma!) i kulturskolans aula. Det är vårat sista. Jag har fått tillåtelse att spela och sjunga en låt. Vilken är inte riktigt bestämt än, fast än Lars Winnerbäck var första alternativet och det jag sagt att jag ska göra. Men just nu lutar det åt lite "in the ghetto". Å andra sidan vill jag skriva klart min låt snart, då kanske man kan köra den. Kanske.
Hur som helst så ska hela familjen Larsson dit för en gångs skull. Det ska bli roligt att alla kommer, men jag kommer vara så nervös.
"17 år i staden där jag växte upp och så
märker du hur fort det går?
och jag var 17 år ville inte va den
som blev kvar ...
och jag blev en av dom som aldrig kommit hem"
Regn hos mig
Det regnade idag. Det kändes som ett sommarregn, asfalten luktade sådär somrigt och luften kändes så där ny och fräsch, på ett välbehövligt sätt, som på sommaren.
Lite kvällstid har fördrivits på café Lyktans nattcafé med trevligt sällskap, därefter försökte vi komma in på Fenix för att se Jespers och Davids spelning, trots tjugoettårs gräns. Det försöket misslyckades. Men vi gick i alla fall och köpte Kerstin Special som avnjöts på lodisbänkarna i flugparken. Det i kombination med lukten av våt asfalt fick allting att kännas så vårigt.
Jag bara önskar att den där stenen i bröstet som tynger mig kunde försvinna så jag fick känna av alla härliga sprudlande vårkänslor som annars brukar infinna sig vid sådana här tillfällen. Men det kommer väl, precis som allting annat.
Fast än jag skriver det och fast än jag vet är det alltid lika svårt att inse det när man mår såhär och livet inte är på topp.
Jag är helt slut. Hjärnan går på högvarv dygnet runt, dag som natt och hjärtat har nog aldrig slagit så snabbt av lycka som nu och aldrig hoppat över så många slag i ren förtvivlan som nu. Har ni varit med om det? När allting är underbart men ändå så jobbigt. Man är lycklig men ändå så olycklig, för egentligen så vet man ingenting. Jag kan inte läsa tankar, kan inte utläsa kryptiska meningar eller "pikar" eller "tecken" för den delen. Jag förstår inte, för jag vill inte förstå. Jag förstår inte förrän jag får höra det i klarspråk. Svart på vitt.
Trots mitt leende på läpparna som inte alls är falskt på något vis, för jag är glad i goda vänner sällskap, så är jag så oerhört ur balans. Jag skulle kunna gråta nu, och skratta. Jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och sparka och slå i golvet, skrika och bete mig som alla andra normala treåringar, och jag skulle kunna hoppa högt och jubla som vilken lycklig människa som helst. Och det gör mig så förvirrad när jag inte vet vart jag har mig själv. När jag inte vet det - vem ska då veta? Hur ska jag då veta vart jag har alla andra?
Min hjärna är en röra just nu, mitt hjärta är en röra just nu och det ger mig huvudvärk och magvärk och sådana där himla bra idéer att sova mig genom morgondagen och resten av veckan. Skita i allt vad skola heter, och vänner och familj. Ligga under mitt täcke, äta lite soppa och bara få vara ensam.
Jag har inte varit ensam på evigheter. Allt som allt har jag nog varit helt ensam hemma i huset två timmar sedan jul. Och jag är en människa som behöver tid för mig själv. Men jag är själv när jag sitter här i vårt datarum eller instängd på mitt rum, men vetskapen att det när som helst kan öppnas en dörr eller att jag faktiskt inte kan gå runt i huset och sjunga hur högt jag vill eller för den delen gråta hur högt jag vill ger mig lite smått panik. Jag skulle så gärna vilja skjutsa iväg min familj och alla djuren någon stans, om så bara för en dag, för att tillbringa den stirrandes in i väggen utan att tänka på körkort, skola, vänner eller alla andra sysslor som ska göras. Jag skulle så gärna vilja det, så gärna behöva det.
Lite kvällstid har fördrivits på café Lyktans nattcafé med trevligt sällskap, därefter försökte vi komma in på Fenix för att se Jespers och Davids spelning, trots tjugoettårs gräns. Det försöket misslyckades. Men vi gick i alla fall och köpte Kerstin Special som avnjöts på lodisbänkarna i flugparken. Det i kombination med lukten av våt asfalt fick allting att kännas så vårigt.
Jag bara önskar att den där stenen i bröstet som tynger mig kunde försvinna så jag fick känna av alla härliga sprudlande vårkänslor som annars brukar infinna sig vid sådana här tillfällen. Men det kommer väl, precis som allting annat.
Fast än jag skriver det och fast än jag vet är det alltid lika svårt att inse det när man mår såhär och livet inte är på topp.
Jag är helt slut. Hjärnan går på högvarv dygnet runt, dag som natt och hjärtat har nog aldrig slagit så snabbt av lycka som nu och aldrig hoppat över så många slag i ren förtvivlan som nu. Har ni varit med om det? När allting är underbart men ändå så jobbigt. Man är lycklig men ändå så olycklig, för egentligen så vet man ingenting. Jag kan inte läsa tankar, kan inte utläsa kryptiska meningar eller "pikar" eller "tecken" för den delen. Jag förstår inte, för jag vill inte förstå. Jag förstår inte förrän jag får höra det i klarspråk. Svart på vitt.
Trots mitt leende på läpparna som inte alls är falskt på något vis, för jag är glad i goda vänner sällskap, så är jag så oerhört ur balans. Jag skulle kunna gråta nu, och skratta. Jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och sparka och slå i golvet, skrika och bete mig som alla andra normala treåringar, och jag skulle kunna hoppa högt och jubla som vilken lycklig människa som helst. Och det gör mig så förvirrad när jag inte vet vart jag har mig själv. När jag inte vet det - vem ska då veta? Hur ska jag då veta vart jag har alla andra?
Min hjärna är en röra just nu, mitt hjärta är en röra just nu och det ger mig huvudvärk och magvärk och sådana där himla bra idéer att sova mig genom morgondagen och resten av veckan. Skita i allt vad skola heter, och vänner och familj. Ligga under mitt täcke, äta lite soppa och bara få vara ensam.
Jag har inte varit ensam på evigheter. Allt som allt har jag nog varit helt ensam hemma i huset två timmar sedan jul. Och jag är en människa som behöver tid för mig själv. Men jag är själv när jag sitter här i vårt datarum eller instängd på mitt rum, men vetskapen att det när som helst kan öppnas en dörr eller att jag faktiskt inte kan gå runt i huset och sjunga hur högt jag vill eller för den delen gråta hur högt jag vill ger mig lite smått panik. Jag skulle så gärna vilja skjutsa iväg min familj och alla djuren någon stans, om så bara för en dag, för att tillbringa den stirrandes in i väggen utan att tänka på körkort, skola, vänner eller alla andra sysslor som ska göras. Jag skulle så gärna vilja det, så gärna behöva det.
Bio(grafi)
Jag ska på bio med Sanna Li ikväll. Så himla välbehövligt, och för första gången i mitt liv hoppas jag att filmen är sorglig så man får gråta ut lite över, snart, överfyllda känslor. Om inte annat ska det bli lika trevligt som vanligt att träffa Sanna. Det är alltid lika skönt då vi ena stunden kan ha en djup disskusion, i nästa prata glatt om något helt oviktigt för att sedan bara sitta alldeles tysta. Tystnaderna med Sanna är dem bästa, för hon har en förmåga att kunna utläsa tystnader, som att hon vet vad jag tänker. Det är bra, precis vad jag behöver idag.
Jag har börjat på en låt idag. Jag kom hem, satte mig vid pianot och vips så stod den bara där på pappret. Men jag gick därifrån trots att jag hade hur mycket inspiration som helst, för ibland blir saker och ting för uppenbara och sanna när dem skrivs ner på papper - och det var inte riktigt vad jag orkade med.
Jag har verkligen haft en bra vecka, roliga dagar med fika och härliga vänner, och studentfesten igår var också riktigt kul, trots brist på folk. Men jag är verkligen ett levande bevis på att ensamhet inte är bra under jobbiga perioder. Eller dem är ju det på sitt sätt, så man liksom måste ta itu med problemen för att man tillslut inte orkar mera! Men så det ju så himla jobbigt, frustrerande och döden åt huvud och hjärta när man går över varenda detalj, om och om igen och bara önskar att man kunnat vrida tillbaka tiden för bara en stund. Bara för att säga det man borde sagt eller få saker osagda som man sa eller ta tillbaka dem där utlämnande stunderna som nu bara känns så jävla fjantiga, jobbiga och fel - för att det gick ju åt helvete hur som helst!!
Jag blir lika förvånad varje gång, varesig det handlar om mig eller vänner eller någon helt annan att vi gör såhär mot oss själva, att vi vågar - för hur fan vågar vi?! Hur vågar vi bara satsa sådär, med lyckan som insats de närmaste månaderna, vad fan är det som får oss att vara så jävla dumma och så jävla... hoppfulla att tro att nu, nu kommer det bli bra, för det är faktiskt annorlunda den här gången. Idioter.
Jag hatar att jag är en av dem. Att jag är den som vågar att utlämna mig så, att våga sväva på rosa moln. Fan att man aldrig lär sig. Men en dag är väl det lönsamt också antar jag.
Men nu ska jag sluta tjata om mina bekymmer såhär offentligt, i alla fall för stunden.
Att träffa Sanna kommer bli guld och imorgon blir det nog Fenix. Tror jag.
Projektvecka
Yes, tredje dagen på projektveckan är avklarad och, precis som de övriga två dagarna, är jag helt slut!
Jag vet inte om det beror på den extremt dåliga luften i E-salen, den ständigt höga ljudnivån eller det faktum att projektveckor får en att skratta ovanligt mycket - vilket kan vara uttröttande.
Vi har hittills övat inför morgondagens lilla tripp till Storåskolan för att ragga kommande esteter och fredagens besök på Ljusnarsskolan av samma anledning. Det ska bli kul faktiskt.
Jag är fövånad över jag just skrev det där, för det var inte alls min känsla i måndags morse när jag vaknde (alldeles för sent - tacka vetja Lynette som ställer upp och hämtar i kristider!). Men jag har minnsann haft roliga dagar hittills trots väldigt långa dagar...
För att orka oss igenom denna vecka (som ni nu kanske förstått är rätt ansträngande) har jag, Cilla, Lynette och Ingrid bestämt oss för att lunchfika varje dag. Det jublas från min sida.
I måndags tog vi bilen till Lidl för att inhandla fikabröd, igår hade Cilla bakat världens mest underbara kladdkaka och idag hade jag med butterkaka och bullar. Imorgon väntas Lynette komma till skolan med väskan full av kakor och på fredag blir det Fagers i Kopparberg - I like it.
Ni som är en facebook besökare kan besöka mig för att titta på lite film från måndagens åktur. "Projektvecka på det estetiska programmet. Del 1" heter filmen. Mycket pladder, mest det som är kul, fast kanske mest för oss som var med - vad vet jag? Det jag vet och märkt när jag sett den filmen är att jag säger väldigt mycket saker jag inte ens vet om att jag säger. Det kanske är någonting att tänka på...
Just!
I går fyllde Staffan fyrtio år också! Det skulle ju självfallet firas. Han lurades över till kulturskolan där han snällt fick sätta sig på en stol varav vi ställde oss i en ring runt om. Vi sjöng en vacker sång för honom för att sedan sjunga "ja må han leva" (i tretakt of course) en vers, vi sjöng därefter en vers till - lite galnare, lite vildare, lite mer... "alla går mot honom och sjunger hysteriskt". Mycket roligt. Så Grattis Staffan!
Imorgon är det studentfest. Beslutsångest. Kanske att man tar sig ett kort litet besök, nu när jag fått reda på att Amanda är hemma och ska besöka den. Vore underbart att träffa henne. Eller om det helt enkelt blir en kväll framför msn, har ju en förmåga att hamna där rätt ofta, vet inte om det är någonting som också bör tas tag i, kanske.
Ikväll skulle jag helst av allt vilja ta mig ett långt, varmt och avslappnande bad. Men eftersom familjen Larsson inte äger något badkar (jag har tjatat, believe me!) får jag helt enkelt nöja mig med en vanlig kort, stående dusch vilket inte alls är lika mysigt som ett bad. Men vad ska man göra åt saken, liksom?
Nej vänner, du är det dags att avrunda detta.
Bless you.
Butterflies, butterflies
Jag vet inte om det beror på den extremt dåliga luften i E-salen, den ständigt höga ljudnivån eller det faktum att projektveckor får en att skratta ovanligt mycket - vilket kan vara uttröttande.
Vi har hittills övat inför morgondagens lilla tripp till Storåskolan för att ragga kommande esteter och fredagens besök på Ljusnarsskolan av samma anledning. Det ska bli kul faktiskt.
Jag är fövånad över jag just skrev det där, för det var inte alls min känsla i måndags morse när jag vaknde (alldeles för sent - tacka vetja Lynette som ställer upp och hämtar i kristider!). Men jag har minnsann haft roliga dagar hittills trots väldigt långa dagar...
För att orka oss igenom denna vecka (som ni nu kanske förstått är rätt ansträngande) har jag, Cilla, Lynette och Ingrid bestämt oss för att lunchfika varje dag. Det jublas från min sida.
I måndags tog vi bilen till Lidl för att inhandla fikabröd, igår hade Cilla bakat världens mest underbara kladdkaka och idag hade jag med butterkaka och bullar. Imorgon väntas Lynette komma till skolan med väskan full av kakor och på fredag blir det Fagers i Kopparberg - I like it.
Ni som är en facebook besökare kan besöka mig för att titta på lite film från måndagens åktur. "Projektvecka på det estetiska programmet. Del 1" heter filmen. Mycket pladder, mest det som är kul, fast kanske mest för oss som var med - vad vet jag? Det jag vet och märkt när jag sett den filmen är att jag säger väldigt mycket saker jag inte ens vet om att jag säger. Det kanske är någonting att tänka på...
Just!
I går fyllde Staffan fyrtio år också! Det skulle ju självfallet firas. Han lurades över till kulturskolan där han snällt fick sätta sig på en stol varav vi ställde oss i en ring runt om. Vi sjöng en vacker sång för honom för att sedan sjunga "ja må han leva" (i tretakt of course) en vers, vi sjöng därefter en vers till - lite galnare, lite vildare, lite mer... "alla går mot honom och sjunger hysteriskt". Mycket roligt. Så Grattis Staffan!
Imorgon är det studentfest. Beslutsångest. Kanske att man tar sig ett kort litet besök, nu när jag fått reda på att Amanda är hemma och ska besöka den. Vore underbart att träffa henne. Eller om det helt enkelt blir en kväll framför msn, har ju en förmåga att hamna där rätt ofta, vet inte om det är någonting som också bör tas tag i, kanske.
Ikväll skulle jag helst av allt vilja ta mig ett långt, varmt och avslappnande bad. Men eftersom familjen Larsson inte äger något badkar (jag har tjatat, believe me!) får jag helt enkelt nöja mig med en vanlig kort, stående dusch vilket inte alls är lika mysigt som ett bad. Men vad ska man göra åt saken, liksom?
Nej vänner, du är det dags att avrunda detta.
Bless you.
Butterflies, butterflies
The king of pop
Jag tror inte någon av er har missat, eller jo säkert någon, att Michael Jackson kommer till London till sommaren och början av nästa år. Jag. Dör.
Grejen är att jag upptäckte det av en slump, det var först två dagar senare de nämnde det på radion och först fem dagar senare biljetterna släpptes. Självfallet skrev jag upp mig på presale listan med chans att få en kod och därmed få biljett före andra - kanske. Och jag fick en kod! Men ingen biljett. Än.
Jag känner någon slags hets inom mig själv, blandat med oro och förvirring. Hets för att jag skulle kunna dö för att se Michael Jackson. Och jag har sagt det förr u mitt liv - den artist jag skulle vilja se helst här i livet är Michael Jackson.
Jag har då trott att han har slutat med turnélivet för längesedan. Men så nu kommer han till London! Hur långt är det dit liksom? Inte långt!!!
Jag håller på och spanar på bljetter nu, dem skulle kosta med två och ett halv tusen - ungefär. Det är bara biljetten. Men jag har pengarna (tacka vetja trygghansa, mitt älskade försäkringsbolag) och jag har sagt att dem ska sparas och göra något kul för. Michael Jackson vore inte bara kul, det vore det bästa som skulle kunna hända mig (ur vissa synvinklar sett).
Min mamma har lite svårt att förstå det dock. Hon har lite svårt att förstå att tvåtusen spänn är lite pengar för mig så länge jag får se Michael Jackson. Jag tror det beror på att hon är vuxen och ekonomisk och ansvarsfull. Det ska jag också bli en dag, men innan dess tycker jag att det är värt att se the king of pop för tvåtusen svenska kronor, och jag tycker det är värt att inte ha någonstans att bo efter konserten och därmed få vandra Londons gator innan man kan bege sig mot flygplatsen igen. Jag tycker det är värt det. Faktiskt.
Om jag inte får någon biljett kommer jag gråta mig genom juli månad och början på nästa år. Jag kommer kanske sätta mig på ett plan dit och ställa mig utanför O2 arena och desperat försöka få tag på en biljett - precis som femhundra andra Michael Jackson-fans.
Men han är i alla fall cool den där popkungen. He sure knows how to performe and make good music. Och tänk om jag fick vara där, under hans sista konserter.
(Och kom inte och säg att det inte är den sista för han blir faktiskt 51 år i år!!)
Billie Jean, Black or White, Thriller, Smooth criminal, Bad - ja, ni kan alla dem.
Visst vore det coolt? Men jag skulle dö om han spelade heal the world, eller Will you be there, eller I just can't stop loving you, eller the way you make me feel.
Dags att sluta drömma.
Ge mig en biljett bara and I will love you forever.
Grejen är att jag upptäckte det av en slump, det var först två dagar senare de nämnde det på radion och först fem dagar senare biljetterna släpptes. Självfallet skrev jag upp mig på presale listan med chans att få en kod och därmed få biljett före andra - kanske. Och jag fick en kod! Men ingen biljett. Än.
Jag känner någon slags hets inom mig själv, blandat med oro och förvirring. Hets för att jag skulle kunna dö för att se Michael Jackson. Och jag har sagt det förr u mitt liv - den artist jag skulle vilja se helst här i livet är Michael Jackson.
Jag har då trott att han har slutat med turnélivet för längesedan. Men så nu kommer han till London! Hur långt är det dit liksom? Inte långt!!!
Jag håller på och spanar på bljetter nu, dem skulle kosta med två och ett halv tusen - ungefär. Det är bara biljetten. Men jag har pengarna (tacka vetja trygghansa, mitt älskade försäkringsbolag) och jag har sagt att dem ska sparas och göra något kul för. Michael Jackson vore inte bara kul, det vore det bästa som skulle kunna hända mig (ur vissa synvinklar sett).
Min mamma har lite svårt att förstå det dock. Hon har lite svårt att förstå att tvåtusen spänn är lite pengar för mig så länge jag får se Michael Jackson. Jag tror det beror på att hon är vuxen och ekonomisk och ansvarsfull. Det ska jag också bli en dag, men innan dess tycker jag att det är värt att se the king of pop för tvåtusen svenska kronor, och jag tycker det är värt att inte ha någonstans att bo efter konserten och därmed få vandra Londons gator innan man kan bege sig mot flygplatsen igen. Jag tycker det är värt det. Faktiskt.
Om jag inte får någon biljett kommer jag gråta mig genom juli månad och början på nästa år. Jag kommer kanske sätta mig på ett plan dit och ställa mig utanför O2 arena och desperat försöka få tag på en biljett - precis som femhundra andra Michael Jackson-fans.
Men han är i alla fall cool den där popkungen. He sure knows how to performe and make good music. Och tänk om jag fick vara där, under hans sista konserter.
(Och kom inte och säg att det inte är den sista för han blir faktiskt 51 år i år!!)
Billie Jean, Black or White, Thriller, Smooth criminal, Bad - ja, ni kan alla dem.
Visst vore det coolt? Men jag skulle dö om han spelade heal the world, eller Will you be there, eller I just can't stop loving you, eller the way you make me feel.
Dags att sluta drömma.
Ge mig en biljett bara and I will love you forever.
Väck aldrig den björn som sover
Inte för att jag bryr mig om melodifestivalen numera, tack vare dem otroligt dåliga låtarna. Men jag bara undrar en sak:
"Vad fan tänkte ni, Sverige?!"
Jaqueline har varit här praktiskt taget hela dagen, och vad vi gjort? Kollat melodifestivalen, såklart (bland annat). Precis som alla andra denna kväll. Jag har sett en delfinal och den var ingen höjdare. Jag skrattade lite hånfullt åt operatanten inombords. Och så går hon sta och vinner hela alltet!!
Jag hade intalat mig själv att inte bry mig mera, vilket jag inte gjort heller. Men det är någonting med mig och musiktävlingar. Jag kan inte hålla mig utanför, jag kan inte inte bli insatt och jag kan inte hålla tillbaka min vinnarinstingt som väcks till liv då.
Jag är ingen dålig förlorare, jag ser det mesta som en lek. Fotboll är bara fotboll och poker är bara poker, men musik är banne mig inte bara musik! Vad är det då? Ja, det är väl den bästa frågan någonsin, men den har dock inget svar. Musik är bara för nära hjärtat, I guess. Nåde den som kan fler låtar än mig på bildfrågan i "Så ska det låta" eller gissar låt före mig i "pennan". Och man bör akta sig som man vinner över mig i word-music-contest (hemmasnickrad tävling, regler skickas efter förfrågan). Ingenting får igång mig lika snabbt som musiktävlingar (Herr musik - a.k.a Erik, kan intyga detta). Jag antar att jag var dum som trodde att självaste finalen i årets melodifestival skulle klara sig undan mitt engagemang.
Efter att ha hört startfältet i finalen var jag fast! Emilia borde vinna, Ugglas eller operatanten skulle vinna. Sen så kom rösterna (varför får Örebro alltid de tråkiga gubbarna?!) och vad händer - Måns går upp i toppen, den jäveln. Sen! Då säger folket sitt - och vad händer då?! Måns får besviket ta emot... hur lite poäng det nu var, och för en sekund känner jag stort medlidande för hans ledsna min och för alla andra som nyss låg i toppen men som nu helt tappar platsen och därmed inte längre är möjliga vinnare. Så kommer den där skrällen. Den där... ofärståeliga händelsen och jag försöker förstå hur ni tänkte där, Sverige. Jag hoppas ju självklart att ni alla tänkte att den skulle gå bra där borta i kommunistlandet, bara därför, för ni kan väl ändå inte tycka att det var bra? Och ni kan väl ändå inte tycka att det är schlager??!! Fast det är klart...det är ju bara jag som fortfarande hoppas på en ny Främling eller Waterloo, eller för den delen en ny Ska vi plocka körsbär i min trädgård.
Men jag hoppas ni är nöjda nu, Sverige. Emilia skulle ha fått den där 144:an - I tell you.
Nu har ni ett år på er, Sverige. Ryck upp er, Sverige.
Tills dess ska jag poppa sönder You're my world till obefintlighet. Allt med en arg Christer Björman look-a-like-min på mina läppar. Känn på den!
"Vad fan tänkte ni, Sverige?!"
Jaqueline har varit här praktiskt taget hela dagen, och vad vi gjort? Kollat melodifestivalen, såklart (bland annat). Precis som alla andra denna kväll. Jag har sett en delfinal och den var ingen höjdare. Jag skrattade lite hånfullt åt operatanten inombords. Och så går hon sta och vinner hela alltet!!
Jag hade intalat mig själv att inte bry mig mera, vilket jag inte gjort heller. Men det är någonting med mig och musiktävlingar. Jag kan inte hålla mig utanför, jag kan inte inte bli insatt och jag kan inte hålla tillbaka min vinnarinstingt som väcks till liv då.
Jag är ingen dålig förlorare, jag ser det mesta som en lek. Fotboll är bara fotboll och poker är bara poker, men musik är banne mig inte bara musik! Vad är det då? Ja, det är väl den bästa frågan någonsin, men den har dock inget svar. Musik är bara för nära hjärtat, I guess. Nåde den som kan fler låtar än mig på bildfrågan i "Så ska det låta" eller gissar låt före mig i "pennan". Och man bör akta sig som man vinner över mig i word-music-contest (hemmasnickrad tävling, regler skickas efter förfrågan). Ingenting får igång mig lika snabbt som musiktävlingar (Herr musik - a.k.a Erik, kan intyga detta). Jag antar att jag var dum som trodde att självaste finalen i årets melodifestival skulle klara sig undan mitt engagemang.
Efter att ha hört startfältet i finalen var jag fast! Emilia borde vinna, Ugglas eller operatanten skulle vinna. Sen så kom rösterna (varför får Örebro alltid de tråkiga gubbarna?!) och vad händer - Måns går upp i toppen, den jäveln. Sen! Då säger folket sitt - och vad händer då?! Måns får besviket ta emot... hur lite poäng det nu var, och för en sekund känner jag stort medlidande för hans ledsna min och för alla andra som nyss låg i toppen men som nu helt tappar platsen och därmed inte längre är möjliga vinnare. Så kommer den där skrällen. Den där... ofärståeliga händelsen och jag försöker förstå hur ni tänkte där, Sverige. Jag hoppas ju självklart att ni alla tänkte att den skulle gå bra där borta i kommunistlandet, bara därför, för ni kan väl ändå inte tycka att det var bra? Och ni kan väl ändå inte tycka att det är schlager??!! Fast det är klart...det är ju bara jag som fortfarande hoppas på en ny Främling eller Waterloo, eller för den delen en ny Ska vi plocka körsbär i min trädgård.
Men jag hoppas ni är nöjda nu, Sverige. Emilia skulle ha fått den där 144:an - I tell you.
Nu har ni ett år på er, Sverige. Ryck upp er, Sverige.
Tills dess ska jag poppa sönder You're my world till obefintlighet. Allt med en arg Christer Björman look-a-like-min på mina läppar. Känn på den!
One year later...
Jag har ju lite svårigheter att gå vidare här i livet gällande vissa saker. Cotton Club är en sådan sak. Ni som befinner er i min närhet relativt ofta har tröttnat på mitt tjat för längesen. Men idag är en stor dag, så idag struntar jag fullständigt i era suckar och trötta kommentarer. För i dag är det ett år sedan, på pricken, prämiären av Cotton Club var.
Och jag minns, kära vänner, jag minns stämningen, pirret och känslorna. Om jag blundar känner jag skorna på fötterna och klänninge på. Håret med sin härliga 30-tals lock i luggen och lukten av hårgele i kilosvis i mitt hår. Jag känner klackandet på golvet, och småpratet innan uppvärmning - innan det var dags.
Jag tror att jag de här kommande dagarna kommer leva lite i mitt Cotton Club-skal. Lyssna på Cab Calloway (the hi-di-ho-man) och tänka igenom sångerna, texterna och replikerna.
Jag ska tänka på vårat lilla hörn där bakom scenen. Så många jag verkligen lärde känna där bak, i vårat lilla hörn. Alla var inte där, det var några andra, lite mer exlusiva. Ha! Nejdå. Min vi hade kul.
Men främst ska jag nog tänka på spitfire efter sista föreställningen. Vissa fick ju stanna längre än andra! (det är faktiskt kul nu, såhär ett år efter - skadeglädje) Men vi som var där hade riktigt kul, dem där bilderna från kvällen är också guld värda, riktigt roliga bilder som talar väldigt mycket för sig själva. Dock slår inte självaste spitfirebesöket förfesten i omklädningsrummen med hela gänget. Det var bäst!
Åh, nostalgi på besök hos Sanna nu. Dags att sluta skriva och behålla resterande ord och känslor för mig själv, annars kan detta blir för långt.
"Vi är esteter"
(finns det nån bättre än Staffan eller?)
Bless.
Och jag minns, kära vänner, jag minns stämningen, pirret och känslorna. Om jag blundar känner jag skorna på fötterna och klänninge på. Håret med sin härliga 30-tals lock i luggen och lukten av hårgele i kilosvis i mitt hår. Jag känner klackandet på golvet, och småpratet innan uppvärmning - innan det var dags.
Jag tror att jag de här kommande dagarna kommer leva lite i mitt Cotton Club-skal. Lyssna på Cab Calloway (the hi-di-ho-man) och tänka igenom sångerna, texterna och replikerna.
Jag ska tänka på vårat lilla hörn där bakom scenen. Så många jag verkligen lärde känna där bak, i vårat lilla hörn. Alla var inte där, det var några andra, lite mer exlusiva. Ha! Nejdå. Min vi hade kul.
Men främst ska jag nog tänka på spitfire efter sista föreställningen. Vissa fick ju stanna längre än andra! (det är faktiskt kul nu, såhär ett år efter - skadeglädje) Men vi som var där hade riktigt kul, dem där bilderna från kvällen är också guld värda, riktigt roliga bilder som talar väldigt mycket för sig själva. Dock slår inte självaste spitfirebesöket förfesten i omklädningsrummen med hela gänget. Det var bäst!
Åh, nostalgi på besök hos Sanna nu. Dags att sluta skriva och behålla resterande ord och känslor för mig själv, annars kan detta blir för långt.
"Vi är esteter"
(finns det nån bättre än Staffan eller?)
Bless.
Continuing
Jag sa to be continued. So here it is - dagen.
Kvart över tolv satte jag mig på tåget mot Kopparberg för att från stationen gå hela vägen själv till Lynette. Vid ljusnarsskolan visste jag inte längre vart jag skulle, så jag stod där och väntade på att Lynette skulle komma med bilen, hämta upp mig för att sedan köra vidare mot hennes mamma för att hämta lite grejer. Det visade sig att hon bodde ungefär hundra meter från där jag befann mig - lustigt.
Hur som helst så var det bara jag och Lynette en stund medan Ingrid hade flöjtlektion, Cilla var någon annan stans och Frida och Sofie hängde upp sin utställning. När Cilla och Ingrid anlänt blev det biltur till ica för godishandlande, singstar, fast mest för mig och Ingrid och Cilla höll tal och det var vackert och roligt. Sen kom Frida och Sofie och då lagades det våfflor minnsann, det var gott - trots att jag inte känner någon smak numera tack vare förkylningen.
Jag tog tåget hem vid fem. Jag är helt slut. Ni tar kål på mig tjejer. Men det gör inget <3
Hur som helst så tror jag att håller på att bli riktigt förbannat sjuk! Förkylningen är den värsta på flera år, dock har halsen blivit bättre, men just nu vet jag inte vad jag föredrar - halsont eller andningssvårigheter. Tough choice! Men det går väl över snart hoppas jag.
Nästa vecka är det projektvecka och det innebär sjungande fem dagar och ja, jag hoppas det går att genomföra. Paniken börjar närma sig.
Jag ska ta tag i mitt liv och sluta klaga. Snart.
Tack för dagen i alla fall. It was lovely.
Kvart över tolv satte jag mig på tåget mot Kopparberg för att från stationen gå hela vägen själv till Lynette. Vid ljusnarsskolan visste jag inte längre vart jag skulle, så jag stod där och väntade på att Lynette skulle komma med bilen, hämta upp mig för att sedan köra vidare mot hennes mamma för att hämta lite grejer. Det visade sig att hon bodde ungefär hundra meter från där jag befann mig - lustigt.
Hur som helst så var det bara jag och Lynette en stund medan Ingrid hade flöjtlektion, Cilla var någon annan stans och Frida och Sofie hängde upp sin utställning. När Cilla och Ingrid anlänt blev det biltur till ica för godishandlande, singstar, fast mest för mig och Ingrid och Cilla höll tal och det var vackert och roligt. Sen kom Frida och Sofie och då lagades det våfflor minnsann, det var gott - trots att jag inte känner någon smak numera tack vare förkylningen.
Jag tog tåget hem vid fem. Jag är helt slut. Ni tar kål på mig tjejer. Men det gör inget <3
Hur som helst så tror jag att håller på att bli riktigt förbannat sjuk! Förkylningen är den värsta på flera år, dock har halsen blivit bättre, men just nu vet jag inte vad jag föredrar - halsont eller andningssvårigheter. Tough choice! Men det går väl över snart hoppas jag.
Nästa vecka är det projektvecka och det innebär sjungande fem dagar och ja, jag hoppas det går att genomföra. Paniken börjar närma sig.
Jag ska ta tag i mitt liv och sluta klaga. Snart.
Tack för dagen i alla fall. It was lovely.
Ickestuderande dag
Idag är det studiedag och den ska banne mig inte spenderas pluggandes!
Jag tar istället min hosta och nytillkomna förkylning och mitt glada humör för dagen upp norrut för lite ganghang, så att säga. Man skulle kunna kalla det Kopparberg för att ge en liten med specifik bild av den kommande dagen, och ganghanget är girls från klassen. Jag ser fram emot det med ett leende.
Inatt. Eller okej inte inatt, kanske mer igår kväll, fick jag något sjukt tokryck att jag skulle plugga. Vilket jag gjorde också!
Jag började mitt PM-skrivande runt halv elva kanske, för att sedan släcka och sova vid halv ett. Fråga mig inte vad som for i mig, men igår måste det varit något fel. Helt frivilligt satte jag mig ned och skrev mina ansökningsbrev också och läste min engelskabok. Ja, om jag inte dör snart så blir jag orolig. På riktigt.
Men nu har jag inte så mycket mer tid till detta då mitt tåg infinner sig på Lindesbergs station om en timme och en kvart, ungefär. So I better get going.
Fortsättning följer later on...
Jag tar istället min hosta och nytillkomna förkylning och mitt glada humör för dagen upp norrut för lite ganghang, så att säga. Man skulle kunna kalla det Kopparberg för att ge en liten med specifik bild av den kommande dagen, och ganghanget är girls från klassen. Jag ser fram emot det med ett leende.
Inatt. Eller okej inte inatt, kanske mer igår kväll, fick jag något sjukt tokryck att jag skulle plugga. Vilket jag gjorde också!
Jag började mitt PM-skrivande runt halv elva kanske, för att sedan släcka och sova vid halv ett. Fråga mig inte vad som for i mig, men igår måste det varit något fel. Helt frivilligt satte jag mig ned och skrev mina ansökningsbrev också och läste min engelskabok. Ja, om jag inte dör snart så blir jag orolig. På riktigt.
Men nu har jag inte så mycket mer tid till detta då mitt tåg infinner sig på Lindesbergs station om en timme och en kvart, ungefär. So I better get going.
Fortsättning följer later on...
"det gör ont att veta men lika ont att undra"
Att skriva blogg när man är ledsen, arg och förbannad slutar aldrig bra. Inte full heller för den delen.
Tacka vet jag möjligheten att radera, ta bort det som varit som att det aldrig existerat. Det är nutidens antidepprisiva piller - radera blogginlägg och raderade skickade sms, så kanske dem inte finns längre. Ungefär som att om jag blundar riktigt hårt syns jag inte. Nästan.
Dagens låt nummer ett;
För sent för edelweiss - Håkan Hellström
Dagens låt nummer två;
About you now - Timo Räisänen.
Varför? För att dem ger mig feeling, dem når mig. Som inte du gör.
Tacka vet jag möjligheten att radera, ta bort det som varit som att det aldrig existerat. Det är nutidens antidepprisiva piller - radera blogginlägg och raderade skickade sms, så kanske dem inte finns längre. Ungefär som att om jag blundar riktigt hårt syns jag inte. Nästan.
Dagens låt nummer ett;
För sent för edelweiss - Håkan Hellström
Dagens låt nummer två;
About you now - Timo Räisänen.
Varför? För att dem ger mig feeling, dem når mig. Som inte du gör.
Edit; Voice without
Det är tråkigt att vara hemma och vara sjuk när man inte är sådär dödssjuk. När man fortfarande är sådär pigg så man vill till gymmet och vill sjunga och man vill hoppa runt (för det är ju verkligen det jag gör annars?!) men får en obotlig hosta så fort man åtar sig friheten att ha lite skoj.
(Men jag har fixat jobb ersättare - allt för att bli frisk så snabbt som möjligt! Yay!)
Men nog om min sjukdom.
Jag har hört att Rosa Pantern numera är väldigt mycket en Sanna-drink. Att den är väldigt mycket sammankopplad till mig. Och det var kul att höra! Jag antar att det uttalandet (av självaste Sofie Ström) grundar sig i min förkärlek för - just det - rosa drinkar á la Rosa Pantern. Plus det faktum att kvällar på krogen alltid inleds med lakritsshot och rosa pantern från min sida.
Nu råkar ju jag även vara en sådan där människa som har svårt att ändra på rutiner, så jag antar att det kommer fortsätta gå till så - tills dess jag lärt mig dricka öl för då blir det bara stora starka som gäller.
Innan jag blev så pass vuxen att jag fick börja besöka uteställen, såg jag framför mig stora tavlor vid baren med drink-menyer. Till min besvikelse har jag ännu inte, efter nästan tio månader av krogbesök, aldrig stött på detta geniala fenomen. Jag är inte så haj på drinkar, inte på sprit över huvud taget faktiskt. Vad är gott? Vad är sött? Vad är surt? Vad är vad? Så tack vare min minimala kunskap har det helt enkelt fått stanna vid lakritsshoten och de rosa pantrarna. (Inte tänker jag betala åttio spänn för en drink jag inte ens tycker om, då är det bättre att köra på den säkra sidan och veta vad man får). Men jag röstar för mer drinkmenyer på krogen, are you with me?
Å andra sidan har sådana där alkoläskedrycker blivit lite av en favorit också, ni vet Smirnof ice och Xide (jo jag räknar det som alkoläsk minnsann) och liknande drycker. Dessvärre klarar inte mina tänder av dessa i allt för stor mängt. Då kan jag inte äta någonting på sisådär fyra dagar tack vare att sockret frätit sönder allt vad beläggningar på tänder heter och därmed straffat mig med något så hemska ilningar så det går inte att beskriva. Det är synd, för dem är jäkligt goda.
Men då jag anser detta vara ett stort problem i mitt uteliv så ska jag nog uppsöka tandläkare för detta inom en snar framtid. I alla fall innan jag måste börja betala dyra summor för en liten undersökning.
Men nej, nu kan jag inte längre roa mig vid datorn eller bloggen längre - även det blir tröttsamt efter en stund.
Jag önskar jag hade the sims 3 i min ägo just nu så hade jag i alla fall haft någonting att roa mig med. Men det är beställt, och releaset försent till Juni!! (what a joke, huh?!)
Anyway, tv nu kanske?
På återseende.
(Men jag har fixat jobb ersättare - allt för att bli frisk så snabbt som möjligt! Yay!)
Men nog om min sjukdom.
Jag har hört att Rosa Pantern numera är väldigt mycket en Sanna-drink. Att den är väldigt mycket sammankopplad till mig. Och det var kul att höra! Jag antar att det uttalandet (av självaste Sofie Ström) grundar sig i min förkärlek för - just det - rosa drinkar á la Rosa Pantern. Plus det faktum att kvällar på krogen alltid inleds med lakritsshot och rosa pantern från min sida.
Nu råkar ju jag även vara en sådan där människa som har svårt att ändra på rutiner, så jag antar att det kommer fortsätta gå till så - tills dess jag lärt mig dricka öl för då blir det bara stora starka som gäller.
Innan jag blev så pass vuxen att jag fick börja besöka uteställen, såg jag framför mig stora tavlor vid baren med drink-menyer. Till min besvikelse har jag ännu inte, efter nästan tio månader av krogbesök, aldrig stött på detta geniala fenomen. Jag är inte så haj på drinkar, inte på sprit över huvud taget faktiskt. Vad är gott? Vad är sött? Vad är surt? Vad är vad? Så tack vare min minimala kunskap har det helt enkelt fått stanna vid lakritsshoten och de rosa pantrarna. (Inte tänker jag betala åttio spänn för en drink jag inte ens tycker om, då är det bättre att köra på den säkra sidan och veta vad man får). Men jag röstar för mer drinkmenyer på krogen, are you with me?
Å andra sidan har sådana där alkoläskedrycker blivit lite av en favorit också, ni vet Smirnof ice och Xide (jo jag räknar det som alkoläsk minnsann) och liknande drycker. Dessvärre klarar inte mina tänder av dessa i allt för stor mängt. Då kan jag inte äta någonting på sisådär fyra dagar tack vare att sockret frätit sönder allt vad beläggningar på tänder heter och därmed straffat mig med något så hemska ilningar så det går inte att beskriva. Det är synd, för dem är jäkligt goda.
Men då jag anser detta vara ett stort problem i mitt uteliv så ska jag nog uppsöka tandläkare för detta inom en snar framtid. I alla fall innan jag måste börja betala dyra summor för en liten undersökning.
Men nej, nu kan jag inte längre roa mig vid datorn eller bloggen längre - även det blir tröttsamt efter en stund.
Jag önskar jag hade the sims 3 i min ägo just nu så hade jag i alla fall haft någonting att roa mig med. Men det är beställt, och releaset försent till Juni!! (what a joke, huh?!)
Anyway, tv nu kanske?
På återseende.
Voice without
Jag befinner mig hemma idag. Jag har i och för sig bara en lektion men den är trots allt tre timmar lång. Efter för lite nattlig sömn, på grund av hostande, är min hals alldeles för trött och öm för att vara social idag, och min kropp alldeles för trött och mör för att orka befinna sig någon annan stans än hemma idag.
Det kanske ändå är på tiden att vila rösten, kanske är bäst att stanna hemma - som mamma sa. Jag skulle vila rösten i lördags och det gjorde jag - fram till klockan sju ungefär när Sanna Li knackade på dörren. Sen begav vi oss på spelning och vidare hem till Albin och då blir det ju inte så mycket vila för rösten med alla människor man träffar och ska prata med.
Igår var det söndag och då skulle jag också vila rösten vilket jag faktiskt gjorde - film för mig själv hela dagen är en höjdare. Men så vaknade jag upp imorse och då var det som att rösten bestämt sig för att vila var ännu sämre, för idag är hostan som den annars är om kvällarna och rösten som efter en rockkonsert.
Jag läser och begrundar det jag just har skrivit. Den där känslan av maktlöshet och frustration smyger sig på. Jag vill ha min röst tillbaka!
Imorgon ska jag jobba - egentligen. Jag försöker få någon att ta mitt pass. Det är alltid lika svårt dagen innan - men svårt fyra dagar innan att veta om man fortfarande är sjuk till den bestämda dagen också. But I don't blame anyone, för alla har vi planer för dem kommande dagarna och att ändra dem är inte alltid det lättaste, eller roligaste, eller det som man är sugen på att göra helt enkelt.
Och om jag får jobba ändå så får man väl se det från den ljusa sidan - pengar. Spelarna får helt enkelt stå ut med hostande och harklande från min sida och min kära arbetskamrat får stå ut med mer läsa än vanligt. Uppoffringar.
Men mest av allt vill jag bli frisk nu, snart är det torsdag och studiedag och jag har planer av olika slag, different kind of options. Jag ska inte sitta hemma och hosta mig genom den dagen, det må jag säga.
Det kanske ändå är på tiden att vila rösten, kanske är bäst att stanna hemma - som mamma sa. Jag skulle vila rösten i lördags och det gjorde jag - fram till klockan sju ungefär när Sanna Li knackade på dörren. Sen begav vi oss på spelning och vidare hem till Albin och då blir det ju inte så mycket vila för rösten med alla människor man träffar och ska prata med.
Igår var det söndag och då skulle jag också vila rösten vilket jag faktiskt gjorde - film för mig själv hela dagen är en höjdare. Men så vaknade jag upp imorse och då var det som att rösten bestämt sig för att vila var ännu sämre, för idag är hostan som den annars är om kvällarna och rösten som efter en rockkonsert.
Jag läser och begrundar det jag just har skrivit. Den där känslan av maktlöshet och frustration smyger sig på. Jag vill ha min röst tillbaka!
Imorgon ska jag jobba - egentligen. Jag försöker få någon att ta mitt pass. Det är alltid lika svårt dagen innan - men svårt fyra dagar innan att veta om man fortfarande är sjuk till den bestämda dagen också. But I don't blame anyone, för alla har vi planer för dem kommande dagarna och att ändra dem är inte alltid det lättaste, eller roligaste, eller det som man är sugen på att göra helt enkelt.
Och om jag får jobba ändå så får man väl se det från den ljusa sidan - pengar. Spelarna får helt enkelt stå ut med hostande och harklande från min sida och min kära arbetskamrat får stå ut med mer läsa än vanligt. Uppoffringar.
Men mest av allt vill jag bli frisk nu, snart är det torsdag och studiedag och jag har planer av olika slag, different kind of options. Jag ska inte sitta hemma och hosta mig genom den dagen, det må jag säga.
"I never think that people die. They just go to department stores."
Unlucky
Jag bara måste no det här från Karins blogg. Bara för att det är så klockrent och så rätt och så himla... bra. För jag älskar sådana här saker.
"We're all unlucky in love sometimes. When I am, I go jogging. The body loses water when you jog, so you have none left for tears".
"We're all unlucky in love sometimes. When I am, I go jogging. The body loses water when you jog, so you have none left for tears".
Voice within
Vad gör alla en fredagkväll som denna?
Inte en endaste social själ på msn eller facebook... eller bilddagboken.
Jag börjar känna mig lite ensam och övergiven.
Idag sjöng jag i vilket fall, trots extrem hosta och halsont. Jag måste dock säga att det gick bra. Ingen hostattack som väntat och inga tuppar i halsen heller för den delen. Jag måste känna mig nöjd. Men ibland krävs det uppoffringar och dagens sånginsats var helt klart det, och det resulterade i en ännu värre hosta - ungefär hela tiden.
Men jag antar att min röst - efter allt för mycket övande, sjungande och pratande, behöver lite vila. Så imorgon ska jag vara tyst och spara min röst till kvällen. Jag ser fram emot den, förövrigt, och jag hoppas självklart att jag mår bättre i halsen så jag kan konversera på ett normalt sätt och skratta utan att låta som en pilsk kanin, eller någonting liknande.
Jag har klagat en del över min onda hals nu, kanske för att jag är rätt så beroende av den i mitt liv, med mina intressen (sjunga, prata och skratta). Men jag hade kul idag, att stå på scenen är ju alltid nyttigt och när jag kompar mig själv ser jag det bara som en extra bonus - för det är alltid lite mer nervöst. Så Tack för att ni gav mig plats i programmet att framföra några låter.
Nu är klockan ungefär halv elva och trots att det är helg och fredagskväll så tror jag nog att det börjar bli dags för mig att dra mig mot mitt stökiga rum och min sköna säng. Allt för att bli frisk.
Jag hoppas ni alla kommer få en underbar helg, för jag ska se till att jag får detsamma.
Bless you.
Inte en endaste social själ på msn eller facebook... eller bilddagboken.
Jag börjar känna mig lite ensam och övergiven.
Idag sjöng jag i vilket fall, trots extrem hosta och halsont. Jag måste dock säga att det gick bra. Ingen hostattack som väntat och inga tuppar i halsen heller för den delen. Jag måste känna mig nöjd. Men ibland krävs det uppoffringar och dagens sånginsats var helt klart det, och det resulterade i en ännu värre hosta - ungefär hela tiden.
Men jag antar att min röst - efter allt för mycket övande, sjungande och pratande, behöver lite vila. Så imorgon ska jag vara tyst och spara min röst till kvällen. Jag ser fram emot den, förövrigt, och jag hoppas självklart att jag mår bättre i halsen så jag kan konversera på ett normalt sätt och skratta utan att låta som en pilsk kanin, eller någonting liknande.
Jag har klagat en del över min onda hals nu, kanske för att jag är rätt så beroende av den i mitt liv, med mina intressen (sjunga, prata och skratta). Men jag hade kul idag, att stå på scenen är ju alltid nyttigt och när jag kompar mig själv ser jag det bara som en extra bonus - för det är alltid lite mer nervöst. Så Tack för att ni gav mig plats i programmet att framföra några låter.
Nu är klockan ungefär halv elva och trots att det är helg och fredagskväll så tror jag nog att det börjar bli dags för mig att dra mig mot mitt stökiga rum och min sköna säng. Allt för att bli frisk.
Jag hoppas ni alla kommer få en underbar helg, för jag ska se till att jag får detsamma.
Bless you.
Spring?
Det borde vara vår! Hela veckan har jag vaknat och tänkt mig att det är vår ute, gått upp en kvart senare än vanligt eftersom jag ändå ska cykla till skolan. Allt detta trots att jag ju vet att det fortfarande är mars, vinter, blött och grått. Men det är som att kroppen anser att det borde vara vår nu, och därför allt detta.
Undrar om detta kommer leda till att jag ligger steget före hela tiden dem närmaste månaderna? När våren kommer anser min kropp att det borde vara sommar och min kropp åtar sig då både sommarlov och studentkänslor. Sen kommer sommaren och då kanske det ska vara höst enligt mig och då blir jag höstdeprimerad och glömmer att leva ut sommaren. Eller?
Nej, vi hoppas inte på det. Det vore ju väldigt konstigt (för detta är en väldigt konstig tanke), men jag ska hålla er uppdaterade om min kropps årstidskänslor, jag lovar.
Förövirgt har den här veckan gått väldigt fort, kanske på grund av våren? Det känns så otroligt skönt för jag ser verkligen fram emot helgen och att få vara ledig. Jag hoppas på fint vårväder. Det kanske är det min kropp behöver för att återställa sin årstidsbalans? Det kanske är så att jag missförstår denna underliga känsla, det enda min kropp ropar efter är kanske lite sol, värme och vårkänslor?!
Det vore rätt okej med en solsemester nu faktiskt. Lite avlsappnande dagar vid havet och lyssna på vågorna och spendera dagarna i solen och kvällarna på restauranger och uteställen. Visst låter det väl lockande?
Nej, nu ska jag sluta drömma om soliga dagar och fin solbränna, allt för att föröska ta mig tillbaka till senvintern här hemma i Sverige igen. Det känns plötsligt väldigt grått nu...
To be continued...
Undrar om detta kommer leda till att jag ligger steget före hela tiden dem närmaste månaderna? När våren kommer anser min kropp att det borde vara sommar och min kropp åtar sig då både sommarlov och studentkänslor. Sen kommer sommaren och då kanske det ska vara höst enligt mig och då blir jag höstdeprimerad och glömmer att leva ut sommaren. Eller?
Nej, vi hoppas inte på det. Det vore ju väldigt konstigt (för detta är en väldigt konstig tanke), men jag ska hålla er uppdaterade om min kropps årstidskänslor, jag lovar.
Förövirgt har den här veckan gått väldigt fort, kanske på grund av våren? Det känns så otroligt skönt för jag ser verkligen fram emot helgen och att få vara ledig. Jag hoppas på fint vårväder. Det kanske är det min kropp behöver för att återställa sin årstidsbalans? Det kanske är så att jag missförstår denna underliga känsla, det enda min kropp ropar efter är kanske lite sol, värme och vårkänslor?!
Det vore rätt okej med en solsemester nu faktiskt. Lite avlsappnande dagar vid havet och lyssna på vågorna och spendera dagarna i solen och kvällarna på restauranger och uteställen. Visst låter det väl lockande?
Nej, nu ska jag sluta drömma om soliga dagar och fin solbränna, allt för att föröska ta mig tillbaka till senvintern här hemma i Sverige igen. Det känns plötsligt väldigt grått nu...
To be continued...
L'heureux
Jag känner bara att jag behöver dela med mig av mig själv. Jag känner att jag behöver meddela er att jag är lycklig. Eller i alla fall är det så jag känner mig. Ena stunden känns det dock som en omöjlighet, att det faktiskt skulle kunna vara så. Men varför det? Varför skulle det inte kunna få vara så i mitt liv för en stund, eller för ett tag?
Jag känner att det äntligen finns kraft i mig igen att göra saker, orka saker och vilja saker. Att så smått ta tag i saker och ting - skolarbeten, vänner och sådant som får en lycklig. Eller ja, nu vet ju inte jag hur lycklig skolarbeten får en att må men ändå, kanske mest känslan efteråt när allt är klart jag strävar efter.
Det finns så många frågor i mitt liv; Vad händer? Vart tar jag vägen? Vad händer (igen) - på riktigt??!! Men vad man än gör så kommer det alltid finnas frågor obesvarade och som kanske gör sig bäst just så. Sådana saker och tankar kan få mig gå runt i cirklar och bli galen, men helt plötsligt, i vinterns slutspurt och tråkiga, regniga tid, så känner jag nog någon slags frid i mig själv. Tankar som säger att det ordnar sig, jag behöver inte oroa mig. Tankar som gör mig lycklig och lugn.
För några dagar sedan fördrev jag tid med att läsa gamla blogginlägg jag skrivit. För sisådär ett år sedan hade jag använt rubriken "vår för hjärter dam" - citat á la älskade Lars Winnerbäck. Och jag beskrev någon slags lycka då också och jag mindes den dagen när jag satt här, på samma plats och skrev det inlägget. För visst var jag glad då, och visst är jag glad nu. Men inte alls på samma sätt som då. Och det går nog inte att beskriva det här rätt men jag antar man kan säga att man förändras när tiden går, helt enkelt. Saker förändras, andra människor förändras och själva livet förändras. Och det till det bättre.
Nu vet jag inte alls vart jag vill komma med detta mer än att jag äntligen känner lycka, och själva livet börjar få en mening igen.
Tack!
Jag känner att det äntligen finns kraft i mig igen att göra saker, orka saker och vilja saker. Att så smått ta tag i saker och ting - skolarbeten, vänner och sådant som får en lycklig. Eller ja, nu vet ju inte jag hur lycklig skolarbeten får en att må men ändå, kanske mest känslan efteråt när allt är klart jag strävar efter.
Det finns så många frågor i mitt liv; Vad händer? Vart tar jag vägen? Vad händer (igen) - på riktigt??!! Men vad man än gör så kommer det alltid finnas frågor obesvarade och som kanske gör sig bäst just så. Sådana saker och tankar kan få mig gå runt i cirklar och bli galen, men helt plötsligt, i vinterns slutspurt och tråkiga, regniga tid, så känner jag nog någon slags frid i mig själv. Tankar som säger att det ordnar sig, jag behöver inte oroa mig. Tankar som gör mig lycklig och lugn.
För några dagar sedan fördrev jag tid med att läsa gamla blogginlägg jag skrivit. För sisådär ett år sedan hade jag använt rubriken "vår för hjärter dam" - citat á la älskade Lars Winnerbäck. Och jag beskrev någon slags lycka då också och jag mindes den dagen när jag satt här, på samma plats och skrev det inlägget. För visst var jag glad då, och visst är jag glad nu. Men inte alls på samma sätt som då. Och det går nog inte att beskriva det här rätt men jag antar man kan säga att man förändras när tiden går, helt enkelt. Saker förändras, andra människor förändras och själva livet förändras. Och det till det bättre.
Nu vet jag inte alls vart jag vill komma med detta mer än att jag äntligen känner lycka, och själva livet börjar få en mening igen.
Tack!
Beloved weekend
Jag vet inte hur det är med er, men min helg har varit underbart bra! Bättre än förväntat. Men efter sömn vid halv fyra inatt och födelsedagskalas i Finnfall dagen till ära (med fiskdamm!!!) är jag nu väldigt trött.
Jag har även dragit på mig ett problem. I en vecka har min hals varit underbart bra, sjunga har gått ovanligt bra och jag har känt att nu är jag på gång, nu händer det grejer - framsteg here we come! Men för att göra en Tony Irving - MEN - nu har jag dragit på mig halsont, igen. Och bara för att jag varit ledig från sångframträdanden den gågna veckan har jag ett bokat på fredag. Jag måste bli frisk, för jag ser fram emot detta - pausunderhållare är mina favorit uppdrag (som om jag gör det så ofta?!) Men jag ska hitta någon mirakelkur som tar bort mitt halsont.
Men trots trötthet och halsont så känns allting så värt idag, om man kan uttrycka det så. Halsont och trötthet går att bota (med mirakelkurer!) och livet löser sig självt. Med det i åtanke, ska jag låta popcorn göra marängsvissen (ja, det stavas faktiskt så!) sällskap i magen och sätta mig under en filt vid tvn.
Om ni ännu inte fått upp ögonen för John ME och hans underbara låtar på hans myspace - shame on you, then it's time!
