Jag känner bara att jag behöver dela med mig av mig själv. Jag känner att jag behöver meddela er att jag är lycklig. Eller i alla fall är det så jag känner mig. Ena stunden känns det dock som en omöjlighet, att det faktiskt skulle kunna vara så. Men varför det? Varför skulle det inte kunna få vara så i mitt liv för en stund, eller för ett tag?

Jag känner att det äntligen finns kraft i mig igen att göra saker, orka saker och vilja saker. Att så smått ta tag i  saker och ting - skolarbeten, vänner och sådant som får en lycklig. Eller ja, nu vet ju inte jag hur lycklig skolarbeten får en att må men ändå, kanske mest känslan efteråt när allt är klart jag strävar efter. 

Det finns så många frågor i mitt liv; Vad händer? Vart tar jag vägen? Vad händer (igen) - på riktigt??!! Men vad man än gör så kommer det alltid finnas frågor obesvarade och som kanske gör sig bäst just så. Sådana saker och tankar kan få mig gå runt i cirklar och bli galen, men helt plötsligt, i vinterns slutspurt och tråkiga, regniga tid, så känner jag nog någon slags frid i mig själv. Tankar som säger att det ordnar sig, jag behöver inte oroa mig. Tankar som gör mig lycklig och lugn.

För några dagar sedan fördrev jag tid med att läsa gamla blogginlägg jag skrivit. För sisådär ett år sedan hade jag använt rubriken "vår för hjärter dam" - citat á la älskade Lars Winnerbäck. Och jag beskrev någon slags lycka då också och jag mindes den dagen när jag satt här, på samma plats och skrev det inlägget. För visst var jag glad då, och visst är jag glad nu. Men inte alls på samma sätt som då. Och det går nog inte att beskriva det här rätt men jag antar man kan säga att man förändras när tiden går, helt enkelt. Saker förändras, andra människor förändras och själva livet förändras. Och det till det bättre.

Nu vet jag inte alls vart jag vill komma med detta mer än att jag äntligen känner lycka, och själva livet börjar få en mening igen.  

Tack!