Jag ska på bio med Sanna Li ikväll. Så himla välbehövligt, och för första gången i mitt liv hoppas jag att filmen är sorglig så man får gråta ut lite över, snart, överfyllda känslor. Om inte annat ska det bli lika trevligt som vanligt att träffa Sanna. Det är alltid lika skönt då vi ena stunden kan ha en djup disskusion, i nästa prata glatt om något helt oviktigt för att sedan bara sitta alldeles tysta. Tystnaderna med Sanna är dem bästa, för hon har en förmåga att kunna utläsa tystnader, som att hon vet vad jag tänker. Det är bra, precis vad jag behöver idag.

Jag har börjat på en låt idag. Jag kom hem, satte mig vid pianot och vips så stod den bara där på pappret. Men jag gick därifrån trots att jag hade hur mycket inspiration som helst, för ibland blir saker och ting för uppenbara och sanna när dem skrivs ner på papper - och det var inte riktigt vad jag orkade med.

Jag har verkligen haft en bra vecka, roliga dagar med fika och härliga vänner, och studentfesten igår var också riktigt kul, trots brist på folk. Men jag är verkligen ett levande bevis på att ensamhet inte är bra under jobbiga perioder. Eller dem är ju det på sitt sätt, så man liksom måste ta itu med problemen för att man tillslut inte orkar mera! Men så det ju så himla jobbigt, frustrerande och döden åt huvud och hjärta när man går över varenda detalj, om och om igen och bara önskar att man kunnat vrida tillbaka tiden för bara en stund. Bara för att säga det man borde sagt eller få saker osagda som man sa eller ta tillbaka dem där utlämnande stunderna som nu bara känns så jävla fjantiga, jobbiga och fel - för att det gick ju åt helvete hur som helst!!

Jag blir lika förvånad varje gång, varesig det handlar om mig eller vänner eller någon helt annan att vi gör såhär mot oss själva, att vi vågar - för hur fan vågar vi?! Hur vågar vi bara satsa sådär, med lyckan som insats de närmaste månaderna, vad fan är det som får oss att vara så jävla dumma och så jävla... hoppfulla att tro att nu, nu kommer det bli bra, för det är faktiskt annorlunda den här gången. Idioter.
Jag hatar att jag är en av dem. Att jag är den som vågar att utlämna mig så, att våga sväva på rosa moln. Fan att man aldrig lär sig. Men en dag är väl det lönsamt också antar jag.

Men nu ska jag sluta tjata om mina bekymmer såhär offentligt, i alla fall för stunden.
Att träffa Sanna kommer bli guld och imorgon blir det nog Fenix. Tror jag.