Gratulationer
Efter Håkan så begav sig ungefär alla tvåtusen Håkan besökare och vi oss till Tao som, förlåt att jag dömer stället efter en gång, inte alls var mitt place. Mest på grund av Dj:n som inte ens hade pokerface med Lady gaga att dansa till, nej han spelade något mysko som ingen kände till. Och dels för att... jag kände att Satin ligger lite närmre hjärtat.
Men jag är nöjd med kvällen, absolut. Tills dess att bussresan begav sig.
För det första: att vara så långsynt att man fortfarande kallar någon "hora" för någonting som hände (eller kanske inte alls hände) för tre år sedan är lite över min gräns. Inte för att jag kanske borde bry mig. Men vad tjänar det till?
För det andra: för att dra alla över en och samma kam - vad är det med fulla killar som ska slåss - på bussen? Och vad är det med folks våldsamma sinne för öl, ni kanske borde överväga era fredagsaktiviteter. Om jag nu får uttrycka min åsikt.
Men det var mysigt ändå, trots att det kanske inte låter som det. Lite miniklassfest och det är alltid ett extra plus i kanten.
Fast ännu ett minus går till bussen dit som tydligen saknade värme. Jag förbannade mig själv under hela bussresan, McDonaltsbesöket och köandet att jag bestämde mig för att göra mig fin med klackskor - ska aldrig göras om på vinter! I swear.
Men Frida. jag hoppas Du är nöjd med dagen. För du är värd lycka, you know.
Pulkaåkning
Egentligen var det vinterutedag med hela estet idag. Jag skulle åkt pulka hela dagen i kyrkbacken. Men igår så bestämde Frida, Cilla, Ingrid, Lynette och jag att vi skulle spendera vår vinterutedag för oss själva, delvis i klacken och delvis hos Cilla.
Och det blev verkligen mycket mysigare än vad jag trott!. Lynette och Ingrid hämtade mig på stationen i Kopparberg vid kvart i nio, därefter hämtade vi Cilla och Frida och begav oss upp till klacken - innan det ens hade öppnat. Eftersom Lynette jobbar på klacken så hämtade hon fyrhjulingen dragandes på tre bildäck - det blev dags för pulkaåkning! (fast det var efter att Lynette fastnad med fyrhjuling i snön och inte kom loss trots vår starka putt-insats)
Det var verkligen på snudd på lycka att stå höst upp vid pulkabacken, det var morgon och det kändes sådär lagom rebelliskt att hoppa över den riktiga vinterdagen och spendera den tillsammans - själva - istället.
Fast vi åkte dock inte pulka så länge - att släpa upp stora däck för en pulkabacke är inte det minst jobbiga jag gjort i mitt liv. Så tillslut hade vi inte bara fått sällskap av en hel klass utan även av tröttheten, så vi satt alla på ett däck utmattade av allt släpande. Vi tog däcket ner för backen och åkte vidare mot ica för mat, godis och film och därefter hem till Cilla för mat, godis och film.
Eftersom jag jobbar ikväll var jag tvungen att ta tåget hem vid ett så efter att de skjutsat mig till stationen for de vidare tillbaka till Klacken igen, för ännu mera bildäcksåkande.
Jag hade önskat jag kunde stannat längre, men det får bli en annan gång.
För det är såhär dem ska spenderas, dem här dagarna under sista tiden, lite rebelliska - men allt för lyckan.
Edit;
Ingrid, Jag och Cilla.
MYS
Bröllop och monarki
Nyheten om att kronprinsessan Victoria och Daniel ska gifta sig fick mig att hoppa högt av lycka, av någon underlig (men främst läskig) anledning. Jag sprang upp för trappan till köket där mamma, pappa och min syster satt vi matbordet och slog runt med händerna, hoppade och hyperventilerade. De undrade självklart vad som hänt och jag nästan skrek ut nyheten att de "äntligen skulle få gifta sig!". Dem förstod ju inte alls min reaktion, av förklarliga själ. Och mitt upp i allt detta hoppande och hyperventilerande undrade jag vart mitt plötsliga intresse för Victoria och Daniels stundande bröllop kom ifrån? Det är för mig fortfarande ett mysterium och jag blir lika förvånad varje gång jag tänker tillbaka på denna, relativt, pinsamma reaktion.
Monarkin är förövirgt en fråga jag kan hålla på att dalta med fram och tillbaka i evigheter för jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag tror, efter många funderingar fram och tillbaka efter min reaktion igår, att min lycka helt enkelt grundade sig på Daniels så svenssonliga uppväxt. Att han verkligen kan representera det riktiga folket och veta hur det är att leva ett riktigt liv. För ibland kan jag tycka att det är lite konstigt att prinsessan reser runt, gör pr för Sverige och representerar Sverige när hon egentligen inte vet hur det känns att leva ett vanligt liv här. Jag kan tycka synd om dem alla ibland, att de föds in i det här livet och kanske inte alls vill leva det. Det jag finner mest tragiskt just nu är att Daniel som är så svensson egentligen, nu sitter i tv och kallar sin fästmö för kronprinsessan och är någon slags royal highness!
Jag förstår folk som vill avskaffa monarkin, och jag kan hålla med ibland, men säkert inte av samma politiska anledningar som de insatta utan mer av... personliga åsikters själ (som att inte politiska sådana är det?). För mig är det helt okej med kung och drottning med stora fancy slott och hela baletten - för det är bra pr för Sverige. Men vad är grejen med all denna stela värld full av regler? Varför är det inte okej för Victoria att jag går fram och kallar henne du? Varför är det inte okej att vara vanlig svenks "fan"-sägande människa inför dem? Jag kan förstå att dem ska se ordentliga ut och ge ett seriöst intryck. Vad är det som säger att man inte kan ge ett seriöst intryck med lite mer självironi och lite mer vanlig-människa-stil?
Jag tror för att monarkin ska bli accepterad av folket ska den kungliga familjen börja leva som folket. Betala skatt, skaffa sig ännu en inkomst än från staten och alla skattebetalare. Vara som folket, vara ett med folket.
Fast kanske är det också just denna stela värld som lockar, den är för svår att förstå och därför så intressant. Men jag hoppas fortfarande på att Daniel och Victoria ska få barn som uppfostras på så vanligt vis som möjligt. Annars är det nog på tiden att vi finner någon ny pr-familj för Sverige...
Nostalgi
Jag tror nog att jag tar tillbaka gårdagens inlägg, i alla fall för att det skulle representera dagen och allt vad den hade att bjuda på i känslorväg.
Dagen började bra med gott humör och planer för framtiden och jag kände mig redo för lite kör och lite sång igen då jag promenerade till skolan. Väl på kören - efter mycket prat och annat än sjungande så tar Ingeborg fram en gammal god sångbok och säger "Jag hade aldrig kommit på den här låten om inte Sanna nämnt den!". Jag förstår ingenting och undrar vilken låt det är tills jag sedan inser - Glory of love.
Jag nämnde den i lördags när vi spelade och sa att den varit med på Let's dance i fredags och att det förgyllde hela min kväll. För Glory of love, kära vänner, är nostalgi! Den underbara, fantastiska låten präglade i princip halva körsång A första året på estet. Och körsång A spenderades ju bland annat med dem forna Es3orna och dem spenderade man ju en hel del tid med - allting blev bara till lycka och nostalgi och jag kände ingen som helst förståelse för mina känslor under gårdagen. Det enda som då snurrade i mitt huvud var studenten och all sorg och alla lämna mamma Ingeborg och lämna alla i klassen och lämna det här.
Som om inte kören vore nog mottog jag med glädje ett sms från Jaqueline under lunchen där hon meddelade att hon minnsann befann sig på kulturskolan för en visit. Jag blev lycklig! Det var för längesedan vi sågs, eller ens pratade ut ordentligt. Så efter några rundor på parkeringen kände vi oss rätt uppdaterade. Men att ha Jaqueline i det huset, på en tisdag igen var även det - guess what? - nostalgiskt.
Men dagen slutar inte där! Klockan kvart över fem knackar Jaqueline på dörren igen och vi får tid för ännu lite uppdateringar i livet (de detaljer vi glömde bort att dela med oss av under vår cirkelpromenad på kulturskolans parkering). Där satt vi, upptagna i varandras liv tills det var dags att gå vidare till Amanda för tjejmiddag. En efterlängtad sådan med Jaqueline, Amanda, Agnes, My och jag. Det var picknick på Amandas golv med pastasallad, vitlökssås och vaniljpanacotta till efterätt - och massor av skratt på det!
Jag skulle vilja säga att vi är fem, relativt, olika personer, men vi delar ett stort intresse - och det är musik, och på något sätt är det just det som för oss samman, det som håller oss oskiljaktiga - för att använda ett sådant starkt ord. Vi har fem olika språk vi talar men ändå förstår vi varandra något så fruktansvärt bra. Det må vara så att vi alla inte alltid förstår oss på alla, men det finns alltid någon som förstår precis det jag försöker förklara och som vet exakt hur den känslan känns. Och det intressanta är att det är aldrig dem samma personerna, det två personer av oss har upplevt och har förståelse för är precis dem samma som inte alls förstår varandra nästa gång - vilket är det jag faktiskt älskar med det här tjejgänget.
Och hur nu min tjejmiddag kunde blandas ihop med nostalgi är för er kanske inte alls så solklart - vilket det egentligen faktiskt är! För vi ses allt för sällan men när vi gör det känns det som vi setts varje dag och vet allting om varandra, och jag vet att jag skulle kunna ringa varenda en utav dem mitt i natten om jag så behöver. Och det nostalgiska i detta är att det liksom alltid varit så, att det alltid kommer vara så.
Time for change
Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med mig just nu. Jag känner någon sorts vilja att gå vidare i livet, som att jag är klar med livet här nu.
Det kanske låter lite dumt för jag tycker verkligen att Lindesberg är en supertråkig stad på alla sätt och vis, men jag att lämna Lindesberg är nästan det som känns värst, för det kommer nog alltid kännas mer hemma än någon annan stans. Kanske för att vart man än går i stan så har man ett minne. På varenda gata i stan kan jag nämna en disskusion jag haft där eller vem jag vandrat en nattlig promenad tillsammans med och passerat just den gatan. Och jag antar att det är av just den anledningen som jag verkligen tycker om den här staden.
Av någon konstig anledning har jag för första gången i mitt liv (!) ingen lust att gå till skolan. För första gången känner jag inte att jag längtar dit eller vill dit, jag känner mer för att säga hejdå. Fast så kommer ju det där dilemmat då jag mer än gärna säger hejdå till skolan och allt plugg som jag har och som bara blir mer, men då jag även fasar för att säga hejdå till alla människor. För skolan är en sådan stor del att det är halva jag på något vis.
Trots att jag vet att när dagen D verkligen är här kommer jag känna en sådan extremt stark separationsångest och tårarna kommer inte kunna hållas tillbaka (inte för att jag har några problem med det i vanliga fall heller). Jag vet också att jag kommer vilja krama alla tills dem inte få luft mer och fota alla tills batterierna i kameran dör - allt för att behålla dagen, för att kunna ha kvar den för evigt. Men trots detta, dessa tårar, denna separationsångesten som komma skall vet jag även att jag kommer känna lycka och lättnad, att det faktiskt är dags att gå vidare här i livet och jag kommer känna stolthet att bära den där vita mössan. Och jag längtar faktiskt lite efter den känslan.
Samtidigt i allt detta, jag säger att jag känner mig färdig här - vilket jag också gör, så känner jag att jag har så mycket kvar som jag vill göra och uppleva innan jag tar mitt pick och pack och endast besöker staden på helger och lov. Det känns som att så mycket precis har påbörjats och det känns ibland som att tiden springer ifrån mig och det tillslut kommer bli en avgörande faktor som lägger allting på is, eller helt enkelt släpper det helt. Det, må jag väl erkänna, skrämmer mig lite. Men ödet för helt enkelt avgöra.
Men det är fortfarande februari månad och det innebär fyra månader kvar tills dess att kramar ska delas ut, kamerabatterier ska dö och den vita mössan bäras, så jag hinner nog ändra mig miljoner gånger till den slutgiltiga dagen - då tiden sprungit ifrån mig.
Vilja
Men det är inte riktigt jag, fast än det låter fint så tror jag nog på någonting högre (eller lägre?) än så.
För att låta lite djup, men jag anser mig själv ha rätt till det idag så tror jag att, hur hopplöst det må låta och hur meningslöst det må kännas så spelar det nog ingen roll hur mycket man vill vissa saker, för så länge det inte är bra för en själv, att det inte skulle sluta bra så skulle det inte tillåtas av universums krafter (om man nu vill kalla det så). Det betyder, enligt mig, inte att allting som är bra slutar bra, men det slutar på ett sätt så att man lär sig någonting av det! Allting man vill och som man går igenom är inte alltid bra, men förhoppningsvis så, som jag sa, får man någonting gott utav det senare i livet.
Ibland så är allting för bra för att vara sant... men så kanske att jag hade fel här om veckan då jag sa att det troligen var det också, men det kanske inte alltid är så. Ibland så kanske man är värd lycka.
Ångest
Nu återstår dock endast ett litet problem och det är kanske det viktigaste av allt, och jag önskar att allting på den biten vore glasklart och kalasbra. Jag kan inte sjunga! Det låter bättre än vad det gjorde för en vecka sen, that's for sore. Men jag kan praktiskt taget inte sjunga utan att få en hostattack. Och det vore kanske inte så farligt om fallet inte var så att jag imorgon ska sjunga tillsammans med Luis och Ingeborg. För pengar. Så det skulle kännas lite bättre om det faktiskt gick att genomföra också.
Att jag kommer vara nervös imorgon är ju inte ens någonting att fundera över, eftersom jag ska klara av att genomföra fem låtar. Man skulle nog kunna säga, att jag lider av lite ångest för tillfället...
Swot?
Idag är det torsdag, dag fyra på lovet av fem, och jag har gjort... vadå?
Jag skulle ha pluggat svenska och gjort klart mina tre uppgifter, engelska och den där förbaskade körkortsteorin. Än så länge står räkneverket fortfarande på noll och någonting säger mig att det här lovet kommer sluta just så också. Jag kanske kan skylla lite på sjukdom att jag var sjuk de första dagarna på lovet och sov den mesta tiden, fast jag var ju inte dödsjuk - dessvärre. Det är ju inte riktigt någon bra anledning att vara sjuk.
När jag tänker tillbaka på mina, än så länge, fyra lovdagar så kanske det inte är med så mycket stolthet i blicken. Jag har inte bara struntat i mitt pluggande utan sovit till tolv varje dag, förrutom igår när jag gick upp tio för att åka till Örebro med mamma. Tio kändes då som en Luciamorgon när man går upp halvsex för att göra sig i ordning. Jag har totalt vänt på dygnet, går och lägger mig i sängen vid tolv för att kolla på film till halv tre.
Inte heller har jag orkat att vara social med vänner, mer än msn men jag anser inte att det gills - och det är väl det mest tragiska av allt!
Men jag antar att mitt lov inte skiljer sig så mycket från alla andras lov. För just nu känns det lite som att de flesta är trötta på vinter och skolarbeten och att ständigt ha tanken i huvudet att "jag borde plugga!" eller "jag borde göra det... och det... och sen det...". Det är guld värt att bara vara hemma hela dagarna och göra ingenting och känna sig mer och mer avslappnad för varje dag - så när som på några små ständigt återkommande tankar i huvudet: "jag borde plugga. Jag borde göra det... och det... och sen det...".
Jag avslutar nog detta med att säga
SUCK!
Plus one
I sjuka dagar spenderar man dagarna med att göra... ingenting. Och ingenting har i mitt fall varit dega framför datorn eller tvn, och igår så fick jag en liten trevlig stund framför tvn. Det fanns verkligen ingenting att se på som lockade mig det minsta, så jag valde helt enkelt Gossip Girl, jag tänkte "what the hell, varför inte lite överklass glamourá la amerikanska bortskämda teenagers?". Jag bör nog erkänna att det var rätt okej faktiskt. Trots att jag inte sett ett avsnitt förrut så föstod jag rätt bra vad som hänt och inte hänt (too much dramaqueen serials, I guess).
Hur som helst - till poängen. Där fanns han! Han som hade it, allt för att få en ärofylld plats i mitt harem! Ännu en att se fram emot när man dör. Är det inte underbart så säg?!
Det var bara det jag ville berätta. Och här är han ju också, sköningen. Chace Crawford.
Memory lane
...
Nu har jag suttit här. Länge. Försöker hitta ett bra, roligt, glatt ämne att skriva om (för en gångs skull?).
Men idag snurrar bara en sak i min hjärna. Bara en person tar upp en plats inom mig idag, en person som får mig att se tillbaka, minnas, le och gråta. Allt på samma gång.
En person som jag inte kände så länge, men som är en av de bästa personerna jag haft i mitt liv. Inte bara det faktum att han var min första kärlek, min första framtida man/prins/räddare i nöden, utan var faktiskt just det - i alla fall de sista två, min prins och min räddare i nöden.
Den sommaren vi tillbringade tillsammans, med muffinsbak, äggröror och palt var den bästa. Kanske för att vi var barn och inga bekymmer i världen fanns. Kanske för att de nätterna jag sov över hos honom var dem mysigaste, dem gångerna vi låg i hans säng och tittade upp i taket och inte sa ett ord var dem mest välbehövliga tystnaderna någonsin.
Jag minns särskilt en dag, nej faktiskt två. Vi börjar men den ena:
Det var vår, nästan den första varma härliga dagen. Vi höll på och flyttade in i lägenheten bredvid hans familj och vi var ute och lekte i lekparken. Och min arga klasskompis som var dum mot mig bodde på samma område. Vi var fullt upptagna med att gunga "banan" och "blöja", det var skönt i solen. Så kom han gående mot oss och började bråka för han ville ha gungan. Han slog mig. Tomas slog tillbaka. Tog mig därifrån, hem till mamma och pappa.
Och jag minns också en dag när min familj skulle åka bort, men jag ville stanna hos Tomas, vilket jag gjorde. Vi hade nyss skaffat oss hund och han stannade där han också. Mamma hade strängt sagt till oss att Fonzie inte fick äta någonting som började på F (ben som började på F med andra ord. Men det förstod ju inte jag). Så vi satt på deras altan och åt fil då Tomas sträcker fram skålen till Fonzie. Och jag blev rädd och sa " Du får inte ge honom någonting som börjar på F! Det är farligt!". Medan jag hämtade Tomas mamma började Tomas gråta, när hon kom ut lugnade hon oss och sa att det minnsann bara gällde ben. Fil var ju inte farligt!
Tomas var lagom sur på mig då. Stackaren.
Det finns många minnen med honom! Men jag kan inte ta upp alla här för vissa är för personliga för att skriva här eller för svårförklarade för att någon ska förstå. Och vissa vill jag bara inte dela med mig, inte för att dem är privata eller personliga utan för att dem bara bör stanna mellan oss. För att det är skönt att ha någonting eget, bara för honom och mig.
Men jag minns den sista gången vi sågs. Det var längesen. Snart tio år sen nu (det var nyss fem)!
Han var och hälsade på i skolan, han hade flyttat till Kumla redan. Vi sågs på skolgården. Jag var inte beredd att se honom där. Han var tolv och jag var nio och han sa Hej och jag sa hej men fortsatte gå, då han ropade efter mig. Men jag hörde inte. Helena fick säga till mig "han ropar ju på dig". Jag vände mig om och han frågade om jag mådde bra och jag nickade. Frågade varken tillbaka eller fortsatte konversationen han försöke starta. Jag vände mig om, började gå.
"Sanna!.... Vi ses" och jag vände mig om, nickade och fortsatte gå....
Ibland blir jag förbannad för att jag var nio år och inte tillräckligt förståndig och framåt för att prata - fast jag ville! Men ibland så tänker jag att det var ett bra slut, så det kanske var meningen...
Jag kan tycka att, hur hemskt det är låter, så har vi människor en förmåga att försköna saker, göra dem bättre, få allting att låta så mycket bättre än vad dem faktiskt är. Men Tomas var inte perfekt. Han hade någonting som kanske var en av anledningarna till att hans liv slutade som det gjorde. Han var världens goaste och raraste kille, tills han... skulle slåss. Som så många andra, inget märkvärdigt. Men det var också så det slutade.
Precis som vilken människa som helst så hade han sidor jag inte tyckte om och som kanske inte tilltalade andra. Men han var människa, gjorde fel, gjorde rätt. Och jag vet att i början efter att han dog så vägrade jag se allting av det. För han var ju död! Han var ju felfri! Eller?
Jag tror att vi fungerar så, de flesta av oss. Men så kommer det en dag då man inser att jag blir inte lyckligare, han blir inte lyckligare för att jag upphöjer honom till skyarna och beskriver honom som någonting han inte var. Han var ett problembarn, absolut. Men han hade ett hjärta av guld som förgyllde min barndom en aning, och det är jag honom evigt tacksam för.
Valentins dag
Imorgon är det dags igen. Butikernas säljförhoppningar har aldrig varit större när deras affärsjippo dragit igång för längesen med avslutning imorgon. Alla hjärtans dag. Detta hatade men ack så älskade fenomen.
Aldrig kan jag bestämma mig för vad jag tycker om denna dagen som är så överskattad, inte heller kan jag förklara hur jag tänker.
Ibland har jag dagar då jag är anti allt. Då jag tänker att jag skulle vända mig om och gå om min framtida man skulle försöka sig på minsta lilla förlovningsring eller giftermål på självaste valentine's day - för är det inte lite för opersonligt?
Men jag är ju den där typen, som råkar tycka att allting är så romantiskt, så kärleksfullt och så.... så kommer snyftandet. That's me.
Jag kan kategorisera mig själv som den som går på alla dessa köp-och-gör-någon-lycklig-idéerna, jag är butikernas favorit i dessa lägen. Så om nu någon i framtiden skulle välja att göra alla hjärtans dag till just den där dagen jag nyss vänligt men bestämt avsagt mig, så skulle jag troligen tycka det var såå romantiskt. Fast än jag bara skulle bli "en i mängden" vilket jag inte alls tycker om att vara, egentligen.
Och trots det faktum att jag inte förstår alla människor som blir så deprimerade och känner sig ensamma på alla hjärtans dag så är det, tack vare all propaganda, så att jag har förståelse för detta! Det är liksom inte alls okej att ta en pizza för sig själv på alla hjärtans dag, inte heller skulle jag sätta mig på en buss - ensam, på alla hjärtans dag. Och att träffa kompisar på alla hjärtans dag gör det bara så tydligt att man är singel och eländig, men att sitta själv - är ännu värre.
Jag skulle vilja veta, utan att låta sarkastisk, hur många människor som redan är deprimerade som är ännu mer deprimerade på alla hjärtans dag (om det nu går att ta reda på) och hur många som inte var det innan men så den 14 februari kan klassas som det?
Egentligen är inte alla hjärtans dag en dag då affärerna tjänar storkovan, nej, det är dagen man sätter Sverige i landsorg. Och inte heller är det alla hjärtans dag, mer alla brustna hjärtans dag.
Men även då många av er därute, och ibland även jag, verkligen, verkligen hatar detta arrangemang så går man spänt och väntar på sin pojk/flickväns romantiska gest denna dag. För skulle han/hon mot förmodan låta dagen passera utan minsta kärleksfulla baktanke så skulle det bli hus i helvete, det kan jag nästan lova!
Är det inte konstigt hur vi påverkas egentligen. Denna dag som är så älskad och så hatad går ingen obemärkt förbi, och även då vi inte bryr oss, så vill ingen bli lämnad, bortglömd, på alla hjärtans dag.
Schlagerbögar!
Det är med sorg i hjärtat jag ser tillbaka på mitt liv som schlagerälskande tonåring och nu ser en, näst intill, melodifestivalhatande äldre tonåring...
Det enda som verkligen tilltalar mig är efterfesterna och alla mingelbilder i aftonbladets nöjesbilaga dagen efter. Och att Chrsiter Björkman blir äldre och äldre för varje år och alltid droppar någon konstig kommentar, men trots det består som allas våran Christer Björkman.
Jag saknar dock den riktiga schlagern.
Varför bytte man ens namn från Schlagerfestivalen till melodifestivalen? Det gav ju bara intrycket av att det numera var okej för alla låtar, i alla stilar och genres att få vara med! Vad hände med de gamla hederliga underbara, underskattade schlagerdängorna? Med höjning på sista refrängen. Dem trallvänliga melodierna - ABBA?!
Det låter lite diskriminerande, jag vet. Men varför kan inte något så heligt som schlagerfestivalen få vara som det alltid varit, med schlager - glitter och glamour och Christer Lindarw och After dark! Alla schlagerbögars (jag tror jag klassas som det faktiskt) lycka och kärlek. Det är nog anledningen till varför jag fortfarande genomlider lördagarna vid tvn, lyssnandes på de otroligt usla låtarna - Magnus Carlssons lyckliga leende att det äntligen är dags. Eller Pekka Heinos eurovisionsnack.
Jag kan nog helt enkelt konstater vad vore melodifestivalen om inte schlagerbögarna fanns?!
För trots allt så var det bättre förr!
Onsdagsfyllor
Jag loggade in här i godan ro och så plötsligt: "men vad är det där?", och vips så blev allting ett enda stort suddigt moln igen när grådagen spelades upp framför mina ögon. Jag hade en otroligt trevlig kväll faktiskt! Även om det där inlägget får en att tvivla på mina ord.
Jag måste dock tala om för er att onsdagsfyllor nog är bland det bästa. Lite förbjudet, lite ständigt tänkande att inte dricka för mycket för att orka med morgondagen. Inte för att dagen idag varit särskilt rolig, det var längesen jag var så trött, kanske främst i kroppen, efter en utgång. Men just denna "förbjudenhet" är så lockande.
Tacka vetja studentfester, men dissa torsdagarna efter.
Jag har lärt mig, på äldre dar att om någonting verkar för bra för att vara sant - så är det troligen det också!
Fuck!
Men varför inte bara vara ärlig?! Det finns inte ord för min besvikelse.
Haremspara?!
Jag har funderat.
Harem. Igen.
Jag anser att dem är underskattade. Jag har, som många av er vet, redan byggt upp mig ett harem och det tillkommer personer varje år, jag skulle räkna med sisådär ett par till fem personer om året.
Jag vet inte hur stor koll ni har på harem? Så en kort förklaring;
ett harem är den plats du kommer till när du dör, där finns alla de killar/tjejer du vill ha sex med när du dör. Och de gör allt som du vill att de ska göra och är där bara för dig. (självklart får man välja ålder på sig själv och dessa hunkar)
I mitt fall är det bara kändisar än så länge, eftersom man hoppas få med dem andra hem under sin tid på jorden...
Men tänk om det är så att det faktiskt slår in?! Tänk om dem stackare som väljer att dissa hela idén kommer till sitt harem och det är helt folktomt?! Och där ska man sitta i fem miljoner år och inte få ha sex ever again! Det kanske låter sexistiskt och trångsynt för sex är inte allt! Och jag håller med - men det är ändå ett behov vi har. Så att vara utan det kanske är som att svälta, bara det att man inte dör utav det?!
Det låter helt galet och det kanske är svårt att tro, men jag är ärlig och seriös. Så mitt budskap ett er - planera ert harem! Pensionsspara? Varför inte haremspara?!
Värt att tänka på. Detta kan bli erat livs viktigaste val!
Karaktärer
Jag är nu inne på säsong fem. Och efter att ha spenderat (numera) så många fler timmar är sju framför denna underbara vi-är-inte-rädda-för-att-ta-upp-någonting-om-sex-serie har jag kommit fram till diverse saker.
Allting ryms inte här i detta inlägg, för jag har en förmåga att förlora så många läsare på långa inlägg (am I that boring?!). Jag ska försöka att fatta mig kort.
Carrie Bradshaw, Samantha Jones, Miranda Hobbes och Charlotte York.
Vad har dessa fyra kvinnor gemensamt med varandra?
Vad har dessa fyra kvinnor gemensamt med resten av den kvinnliga världen?
Svar på fråga nummer ett - sex och ibland singelliv, ibland on-and-off-förhållanden och ibland lets-go-steady-förhållanden.
Svar på fråga två - sex och ibland singelliv, ibland on-and-off-förhållanden och ibland lets-go-steady-förhållanden.
OCH det faktum att dessa fyra kvinnor i stort sett representerar hela världens kvinnor - allt inbakat i fyra själar som avgudar varandra. Inte bara det att jag börjar förstå en mening med denna serie att vi borde ge världen lite mer girl-power och inte ha så många förutfattade meningar om varandra, vilket vi har en förmåga att ha om dem som "hotar vårat revir". Utan också det faktum att jag borde bli mer en blanding av dessa fyra istället för att vara Charlotte (som jag till min besvikelse utsett mig själv till)
Jag borde få lite mer av Carries ge och ta personlighet. Hon som ger av sig själv till alla vänner och finns där klockan tre på natten, men också hon som inte tar att någon inte ger detsamma tillbaka, vilket jag älskar! För det är ju så det ska vara egentligen.
Mer än gärna skulle jag behöva lite mer av Samanthas självförtroende och inte vara rädd för att få ett nej. För jag antar, som hon resonerar, så får man inte ett nej om det inte finns med i tankarna. Och hon har ju så rätt! Det faktum att hon inte har några som helst hinder som stoppar henne i hennes språk gällande sex är bara för kul. Plus att jag avgudar hennes bitchighet och att hon alltid säger de bästa och roligaste sakerna. Och för att inte nämna hennes ärlighet! Finns det någon ärligare människa så vill jag gärna träffa honom/henne.
Sen är det ju Miranda som är kall som is men innerst inne är hon verkligen en människa värd att leva för! Och för att inte tala om hennes röda hår (som jag älskar). Det sägs ju att de har temperament och om det är någon redhead i världen som bevisar det så är det ju Miranda.
Och sist men inte minst Charlotte. Den tråkiga av de fyra, meeen även den som trots att hon har en förmåga att få dem andra tjejernas blickar som säger att hon är "lite för töntig för sitt eget bästa" står hon alltid upp för sina åsikter. För har hon väl bestämt sig så kan ingen vind blåsa omkull henne, that's for sure.
Även om dessa fyra karaktärer är lite för svart eller vitt, så tror jag att (okej - kanske inte alla) men de flesta av oss kan placera oss i själva hos någon av dessa fyra karaktärer, i alla fall en mer än dem andra. Och det känns som att allting finns där - den smarte, den lite mer horiga personen men ändå stolta, den temperamentsfulle och den envise och ordentliga.
I just love Sex and the City.
Jag är verkligen för sex and the city-nördig för mitt eget bästa.
