Melodifestivalhysterin är igång!
Det är med sorg i hjärtat jag ser tillbaka på mitt liv som schlagerälskande tonåring och nu ser en, näst intill, melodifestivalhatande äldre tonåring...

Det enda som verkligen tilltalar mig är efterfesterna och alla mingelbilder i aftonbladets nöjesbilaga dagen efter. Och att Chrsiter Björkman blir äldre och äldre för varje år och alltid droppar någon konstig kommentar, men trots det består som allas våran Christer Björkman.
Jag saknar dock den riktiga schlagern.
Varför bytte man ens namn från Schlagerfestivalen till melodifestivalen? Det gav ju bara intrycket av att det numera var okej för alla låtar, i alla stilar och genres att få vara med! Vad hände med de gamla hederliga underbara, underskattade schlagerdängorna? Med höjning på sista refrängen. Dem trallvänliga melodierna - ABBA?!
Det låter lite diskriminerande, jag vet. Men varför kan inte något så heligt som schlagerfestivalen få vara som det alltid varit, med schlager - glitter och glamour  och Christer Lindarw och After dark! Alla schlagerbögars (jag tror jag klassas som det faktiskt) lycka och kärlek. Det är nog anledningen till varför jag fortfarande genomlider lördagarna vid tvn, lyssnandes på de otroligt usla låtarna - Magnus Carlssons lyckliga leende att det äntligen är dags. Eller Pekka Heinos eurovisionsnack. 

Jag kan nog helt enkelt konstater vad vore melodifestivalen om inte schlagerbögarna fanns?!  
För trots allt så var det bättre förr!