Jag tror nog att jag tar tillbaka gårdagens inlägg, i alla fall för att det skulle representera dagen och allt vad den hade att bjuda på i känslorväg.
Dagen började bra med gott humör och planer för framtiden och jag kände mig redo för lite kör och lite sång igen då jag promenerade till skolan. Väl på kören - efter mycket prat och annat än sjungande så tar Ingeborg fram en gammal god sångbok och säger "Jag hade aldrig kommit på den här låten om inte Sanna nämnt den!". Jag förstår ingenting och undrar vilken låt det är tills jag sedan inser - Glory of love.
Jag nämnde den i lördags när vi spelade och sa att den varit med på Let's dance i fredags och att det förgyllde hela min kväll. För Glory of love, kära vänner, är nostalgi! Den underbara, fantastiska låten präglade i princip halva körsång A första året på estet. Och körsång A spenderades ju bland annat med dem forna Es3orna och dem spenderade man ju en hel del tid med - allting blev bara till lycka och nostalgi och jag kände ingen som helst förståelse för mina känslor under gårdagen. Det enda som då snurrade i mitt huvud var studenten och all sorg och alla lämna mamma Ingeborg och lämna alla i klassen och lämna det här.  

Som om inte kören vore nog mottog jag med glädje ett sms från Jaqueline under lunchen där hon meddelade att hon minnsann befann sig på kulturskolan för en visit. Jag blev lycklig! Det var för längesedan vi sågs, eller ens pratade ut ordentligt. Så efter några rundor på parkeringen kände vi oss rätt uppdaterade. Men att ha Jaqueline i det huset, på en tisdag igen var även det - guess what? - nostalgiskt.

Men dagen slutar inte där! Klockan kvart över fem knackar Jaqueline på dörren igen och vi får tid för ännu lite uppdateringar i livet (de detaljer vi glömde bort att dela med oss av under vår cirkelpromenad på kulturskolans parkering). Där satt vi, upptagna i varandras liv tills det var dags att gå vidare till Amanda för tjejmiddag. En efterlängtad sådan med Jaqueline, Amanda, Agnes, My och jag. Det var picknick på Amandas golv med pastasallad, vitlökssås och vaniljpanacotta till efterätt - och massor av skratt på det!

Jag skulle vilja säga att vi är fem, relativt, olika personer, men vi delar ett stort intresse - och det är musik, och på något sätt är det just det som för oss samman, det som håller oss oskiljaktiga - för att använda ett sådant starkt ord. Vi har fem olika språk vi talar men ändå förstår vi varandra något så fruktansvärt bra. Det må vara så att vi alla inte alltid förstår oss på alla, men det finns alltid någon som förstår precis det jag försöker förklara och som vet exakt hur den känslan känns. Och det intressanta är att det är aldrig dem samma personerna, det två personer av oss har upplevt och har förståelse för är precis dem samma som inte alls förstår varandra nästa gång - vilket är det jag faktiskt älskar med det här tjejgänget.

Och hur nu min tjejmiddag kunde blandas ihop med nostalgi är för er kanske inte alls så solklart - vilket det egentligen faktiskt är! För vi ses allt för sällan men när vi gör det känns det som vi setts varje dag och vet allting om varandra, och jag vet att jag skulle kunna ringa varenda en utav dem mitt i natten om jag så behöver. Och det nostalgiska i detta är att det liksom alltid varit så, att det alltid kommer vara så.