Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med mig just nu. Jag känner någon sorts vilja att gå vidare i livet, som att jag är klar med livet här nu.
Det kanske låter lite dumt för jag tycker verkligen att Lindesberg är en supertråkig stad på alla sätt och vis, men jag att lämna Lindesberg är nästan det som känns värst, för det kommer nog alltid kännas mer hemma än någon annan stans. Kanske för att vart man än går i stan så har man ett minne. På varenda gata i stan kan jag nämna en disskusion jag haft där eller vem jag vandrat en nattlig promenad tillsammans med och passerat just den gatan. Och jag antar att det är av just den anledningen som jag verkligen tycker om den här staden.

Av någon konstig anledning har jag för första gången i mitt liv (!) ingen lust att gå till skolan. För första gången känner jag inte att jag längtar dit eller vill dit, jag känner mer för att säga hejdå. Fast så kommer ju det där dilemmat då jag mer än gärna säger hejdå till skolan och allt plugg som jag har och som bara blir mer, men då jag även fasar för att säga hejdå till alla människor. För skolan är en sådan stor del att det är halva jag på något vis.

Trots att jag vet att när dagen D verkligen är här kommer jag känna en sådan extremt stark separationsångest och tårarna kommer inte kunna hållas tillbaka (inte för att jag har några problem med det i vanliga fall heller). Jag vet också att jag kommer vilja krama alla tills dem inte få luft mer och fota alla tills batterierna i kameran dör - allt för att behålla dagen, för att kunna ha kvar den för evigt. Men trots detta, dessa tårar, denna separationsångesten som komma skall vet jag även att jag kommer känna lycka och lättnad, att det faktiskt är dags att gå vidare här i livet och jag kommer känna stolthet att bära den där vita mössan. Och jag längtar faktiskt lite efter den känslan.

Samtidigt i allt detta, jag säger att jag känner mig färdig här - vilket jag också gör, så känner jag att jag har så mycket kvar som jag vill göra och uppleva innan jag tar mitt pick och pack och endast besöker staden på helger och lov. Det känns som att så mycket precis har påbörjats och det känns ibland som att tiden springer ifrån mig och det tillslut kommer bli en avgörande faktor som lägger allting på is, eller helt enkelt släpper det helt. Det, må jag väl erkänna, skrämmer mig lite. Men ödet för helt enkelt avgöra.

Men det är fortfarande februari månad och det innebär fyra månader kvar tills dess att kramar ska delas ut, kamerabatterier ska dö och den vita mössan bäras, så jag hinner nog ändra mig miljoner gånger till den slutgiltiga dagen - då tiden sprungit ifrån mig.