Idag har jag, Judith och Johanna planerat inför vår stundande resa till Kreta. Allt om packning, sololja vs. solkräm, bad i hav eller pool och så vidare diskuterades, och jag är så otroligt lycklig över att vi ska åka dit och jag ser fram emot den veckan mer än någonting just nu. Och det är just det - att jag ser fram emot det, för det gör jag ju egentligen inte. Den resan betyder ju att det är slut här, med musiklinjens klass 09/10, att vi skiljts åt och spridas över hela landet. Att vår lilla familj och bubbla blivit upplöst och endast är ett minne blott...

Jag ser ändå resan som någonting positivt, att det inte kommer dröja mer än sex dagar efter att vi lämnat denna fantastiska ö med dess fantastiska människor förrän vi ses igen, järngänget - om vi nu ska kalla oss själva för det. Det kommer vara en trygg punkt, att jag snart ska träffa två betydelsefulla personer i mitt liv som förstår Billströmska och delar minnen och skämt här ifrån, för om jag känner mig själv rätt så kommer det nog vara det enda jag tänker på sisådär två månader (minst) efter skolavslutningen här (och efter det kommer jag troligen fortsätta mitt prat om skolan och om allting som ska hända nästa år, men ny klass, nya människor).

Just nu lider jag av mer separationsångest än någonsin, verkligen sorg. Jag hatar att bli lämnad, det är så mycket lättare att lämna.

Tiden bara flyger förbi och det ska inte bara övas, spelas och hängas med folket - det ska även packas - så mycket praktiskt som jag inte vill. tänka. på.

Och tanken på att flytta hem igen, efter åtta månaders självständighet gör mig ännu mer trött på att verkligheten snart hinner i kapp och det "riktiga" livet ska börja levas igen...