Jag känner väldigt ofta att min lycka tycks vara oändlig. Jag brukar finna någonting varje dag som ger mig lycka - om än bara en sekund då och då, men det är ändå lycka.
Jag vet inte hur ni definierar lycka men jag brukar sammankoppla det till en glädje som inte bara sprider sig som ett leende i mitt ansikte utan rör mitt hjärta så att det faktiskt känns. Det kan vara allt från att vakna av solens strålar som letat sig in genom persiennen i mitt rum eller en mysig kram av någon man bryr sig om till vackra värmande ord från någon.
Majoriteten av mina dagar är jag glad, och det känns så klyschigt - "hej, jag är en glad person, precis som de resterande 97 procenten av jordens befolkning" men jag har lärt mig tycka om det. Det stör vissa, det har jag också fått acceptera, men att acceptera mig själv är någonting jag lärt mig att prioritera. Men det finns även, precis som med allting annat, baksidor... Som idag till exempel då min livsinspiration har sjunkit från hundratio till tre och mitt annars så lyckliga hjärta idag är tomt. Jag står likgiltig inför livet idag, inför glädje och sorg. Det är som att min kropp inte orkar engagera sig i känslor idag, som att jag är för...vad jag nu är, för att orka bry mig. Och det är oftast så det blir, istället för att ha den jämna livskurvan med en jämn blandning av bra och dåliga dagar har jag toppar, jag menar toppar - rakt upp, men då även dalar, stup - ner i botten.

Jag vet inte om ni träffat en människa som ni i vanliga fall uppfattar som glad med en ständig energi på dåligt humör? Om ni har det så vet ni att det märks lite extra då, när den personen inte har det där humöret den alltid har.. Där har vi baksidan. Det går inte att se bortom, att inte visa, för trots hur mycket jag försöker så känns det som att hela världen ser att jag har en dålig dag och att jag helst av allt vill ligga instängd under täcket hela dagen.
Jag vill inte vara den som är den men det känns taskigt. Varför ska inte jag kunna hålla mina dåliga dagar för mig själv? Ska alla behöva dras med i mitt dåliga humör och likgiltighet? Som att det är det man behöver när hjärtat känns som en sten fastburad i ens bröst? Som att man behöver känna medlidande för att jag har en dålig dag och jag drar ner alla andra i skiten? Alltid ska det vändas  m o t  en själv.... Jo, I guess so.
Likgiltighet.

Och så bara sådär var spelningen avklarad, den där välkända tomheten har slagit till, men den stora skillnaden denna gång är att det inte finns någon tanke i mitt huvud som frågar vad ska jag göra nu? Det finns ingen rastlöshet eller bitterhet över att det "är över", för det är inte över.
Idag ska jag göra allting som faller mig in vilket blir ungefär  i n g e n t i n g. Jag ska vila min röst som blev lite uttröttad under gårdagens (förövirga sjukt roliga) spelning. Jag ska i och för sig vara en duktig elev och göra lite sångensemble i Sibelius och ta en promenad i det härliga vädret till Ica - enbart småpetitesser enligt mig.

Nu ska jag ge mig själv tid ett tag att öva på det jag behöver öva på! Jag ser de kommande veckorna lite som en "stor utvecklingsperiod med reservation för oönskade resultat, men vi bajsar och ser vad det blir" (vilket förövrigt numera är ett allmänt uttryck i vår kära musikklass).
Istället kan jag tala om gårdagen. Ja, som jag nämnde var spelning sjukt kul och jag tror att publiken (nägra tappra själar) hade väldigt roligt, de dansade och skrattade och gav all den energi jag hade hoppats på. Nu när jag sitter här i musikhusets datasal och lyssnar på inspelningen finns det ju självklart hundra saker jag önskar jag gjort annorlunda - men vad gör det, för så är det ju alltid. Efter att vi riggat hade vi ungefär fyra timmar att döda... i Frölunda. Så vi letade efter pizzeria, men precis som alltid annars hamnade vi till sist på.... just det... McDonalds, det ack så trogna McDonalds. Men det var väldigt trevligt och tiden gick fortfare än förväntat. Vi anlände till Jungman Jansson och böt om och sminkade oss på toaletten och jag fick lite deja vu från framtidsdrömmar om turnéliv, det kändes gött.
Vi var åter på skolan runt klockan två och jag kröp ner i min säng nästan precis 03.00! Underbar afton, om jag får säga det själv.

Sådär, kära vänner. Uppdatering från mitt ljuva västkustliv!
På återseende.

"...for absolute beginners".
It says it all.
Det är vad jag pysslat med den senaste timmen. Det verkar som att mer eller mindre hela klassen just i detta nu befinner sig i Tyftsalen för att träna för de kommande två timmarna, då jag inte känner för att springa i en timme, och än mindre runt, runt i en idrottsal för att därefter avsluta med en timmes styrketräning, tänkte jag spendera lite tid på egen hand istället.
Jag började med att läsa ett kapitel ur min nyinköpta Marian Keyes bok som jag äntligen lyckades få tag på på Pocket shop i Göteborg (väldens bästa bokaffär enligt mig!). "The brightest star in the sky" är titeln och jag kan lugnt konsatera att efter sisådär 60 sidor håller den mer än väl Marina Keyes-standarden. Men efter ett litet tag infann sig en "lust-att-göra-någonting-nyttigt-för-omväxlings-skull"-känsla och jag kom osökt att tänka på min Yogadvd som följt med mig ner hit till västkusten...
Det var första gången jag provade på detta omtalade fenomen och ja, det kan nog faktiskt komma att bli någonting jag kan tycka om. Väldigt avslappnande vilket känns välbehövligt i dessa bråda tider inför festspelningen om en vecka.
Så kortfattat är jag nöjd över mitt beslut att överge det skönlitterära för lite härlig motion... Nu däremot ska jag återgå till 66 Star Street.. Ikväll är det Curling final också - guldpepp (som soderfamiljen.blogg.se skulle säga)

Lov ska spenderas vilandes, liggandes i tvsoffan med en stor kopp thé i handen och helst en bra bok i den andra - enligt mig. Lov är en tid då vi stressade studerande ungdomar ska få tid till att låta våra stackars fullproppade hjärnor få vila från allt teoretiskt, lov är en tid då vi laddar om batterierna för att orka med ytterligare några veckor i skolan, innan vi kan se fram emot nästa...

Just i denna stund är mitt lov allt annat än uppvilande och batteriladdande. Just i denna stund är mitt lov det minst behövande för mig, för just i denna stund sitter jag med andan i halsen och en lätt hjärtklappning med skakiga händer och fasar inför mitt lilla möte med Mr. Spindelman om en och en halv timme.
Jag har varit så peppad inför hela den här behandlingsgrejen och faktiskt sett fram emot det! Men det var då, innan allting var så nära inpå att jag (bokstavligen) kunde ta på det. Jag har varit så beroende av att ha kontroll över spindlarna, att de inte skulle vara i min närhet. Jag har gått in i varje rum och kollat varje hörn efter en eventuell spindel och tänkt tanken "om..." miljontals gånger om dagen, ifall det skulle finnas en spindel i min närhet. Jag har medvetet tagit avstånd från miljöer och platser där spindlar kan finnas, vardagliga rum och platser som soprum och städskrubb. Och att nu, helt plötsligt, efter månader med en livsstil jag anpassat efter spindlarnas liv, förändra och låta kontrollen falla till marken skrämmer mig.
Jag ska spendera min timme med Mr. S i, just det, spindlarnas tecken. Jag ska titta på bilder av de där och praktiskt taget känna ångesten försvinna, och jag har inte kollat på en bild av en spindel, frivilligt, på flera månader! Och det, mina vänner, är att släppa all typ av "gard" helt och fullt, och ett annat ord än rädsla kan jag inte finna passande.
Det som kanske är mest skrämmande att det inte ska fungera, att jag går ut därifrån - inte som en ny människa med stolthet i blick som just kommit underfund med att spindlar inte är så farliga ändå, utan att jag går därifrån med en skrämmande bild mitt huvud och en övertygelse att jag kommer gå till sängs ikväll och drömma ännu en mardröm om... just det... sådana där.

Så, samtidigt som jag spenderar min kommande timme i ett nervöst tillstånd, ska jag ändå försöka hitta tillbaka till den där övertygelsen som fanns där för några dagar sedan, att jag faktiskt kommer klara av det här.

Stars like disco lamps over our forhead-to-forhead
and we are inseparable tonight.
Your perfect brown eyes see through my ordinary blue,
and I almost kissed you then and there.
Instead I went to bed without that sweet taste of you in my lips
but a movie in my head with a parfect moonlight saga,
starring perfect brown and ordinary blue.


Det är natt. Jag är något på spåren....

Jag skulle inte ha någonting emot att:

- spela in en skiva
- skriva några låtar under lovet för att bryta låtskriveritorkan
- åka på turné
- stanna uppe en hel natt med någon jag tycker om
- ha sova över natt med Billströmskapakten
- stanna tiden och få tid till allting jag vill
- våga


Ingenting emot det alls faktiskt...

Jag mår bra! Och mitt förra deppinlägg var inte alls nödvändigt och jag ber om ursäkt för allt det oklara.
Livet liksom bara springer ifrån mig här ute, på ett bra vis förstås. Igår hade vi en Jazzspelning i Stenungsund och jag sjöng två låtar, Saga of Harrison crabfeathers och Bo Kaspers Hon är så söt. Det gick ju bra, men jag är alltid lika självkritisk, och har blivit ännu mer sen jag började här.
Hur som helst så är jag inne i en "har-ingen-lust-att-öva"-period, och då finns det inte så mycket att göra, jag får tråkigt och allting blir bara ännu värre. Men idag övade jag piano i en timme och en kvart och det gick väldigt bra faktiskt. Gick även väldigt bra på sånglektionen så nu känner jag mig lite taggad igen. Men så kan det ju faktiskt vara så att man ibland får tillåta sig själv att inte öva om man inte alltid vill det, det är något att öva på...

Imorgon har vi ett litet uppspel på ensemblen och det blir ensemble A's sista uppspel tillsammans. Nästa vecka har nämligen tvåorna turné och efter lovet byter vi ensembler. Lite vemodigt känns det, men det ska bli väldigt intressant och lärorikt att spela med nya människor.

När jag kommer hem för lov vecka sju ska jag gå intensivbehandling för min spindelfobi, det ska bli så skönt och jag hoppas (och tror) att det ska fungera!! Till första träffen ska jag ha skrivit ner tio positiva och tio negativa minnen från mitt liv - det är verkligen jobbigt och det tar massa energi! Men det ska i alla fall bli skönt att genomgå behandlingen hemma på ett tryggt ställe... inte för att det inte är tryggt här, men hemma kan jag slappna av mer och inte vara rädd för spindlar och då har jag ju även lov och måste inte promt tänka på att öva så mycket, om nu terapin tar så mycket energi vill säga. Och så är ju mamma och pappa där också.. Vi hoppas på det bästa helt enkelt, och jag kommer hålla er uppdaterade, jag lovar!

Nu ska jag umgås med världens bästa klasskompisar.
Men, hur mår ni? Ni läser väl? Ni glömmer väl inte bort mig där hemma i Linde?

<3

Äntligen fredag! Jag känner ett starkt äntligen över att första veckan är över, en vecka av trötthet men mycket skratt. Jag ser fram emot morgondagens IKEA besök och söndagens sovmorgon och övning. Men för stunden ser jag mest fram emot kvällens fest som väl tar sin början om ungefär en timme. Jag är än så länge lite opeppad på att festa och leva rövare, men det brukar ge sig. Jag har saknat att dricka drinkar och alkohol med mina Billströmska systrar och bröder. I'm glad to be back.
Ha en bra kväll, 'cause I will.

Så bara sådär så var mitt jullov överstökat.
Jag hade tänkt mig tre veckor fyllda av ensamhet, tjörnlängtan och ett evigt tjat om mina underbara nya klasskamrater, men det blev nästan inte alls så.
Till att börja med så har mamma och pappa varit lediga praktiskt taget hela min ledighet och min syster har inte spenderat särskilt mycket tid i sin lägenhet utan hon har spenderat sina nätter här hemma - allt för att få lite jullovskänsla i vuxenvärldens hetsiga arbetsliv. Det har förstås varit trevligt för jag har umgåtts en massa med henne och kanske mest det är på grund av det som jag träffat mindre vänner än vad som var planerat.

Jag har heller inte känt särskilt mycket tjörnlängtan, mest för att jag hela tiden har varit omringad av djur och människor här hemma som inte gett mig den där "ensamhemmastunden" jag hade både sett fram emot och våndats inför, men å andra sidan kan ju det var väldigt positivt i detta fall. 

Jag har inte övat särskilt mycket under jollovet, för att jag varit förskyld hela lovet (och fortfarande är) och haft hosta och en irriterande hals. Men piano hade jag ju allt kunnat öva kan jag tycka, men det vore lögn och om jag sa att jag faktiskt inte tyckt det varit skönt att inte göra någonting. Eller jo, någonting har jag faktiskt gjort (även om det inte har med övandet att göra) - jag har vänt på dygnet och läst hela the twilight saga. Jag lyckades läsa alla fyra engelska twilight böckerna på sex dagar, pretty up there skulle jag vilja säga. Jag är besatt, men det börjar lägga sig lite, särskilt den där enorma tomheten som befann sig inom mig i samma stund jag läste sista bokens "the end". Bra var böckerna i alla fall - de rekomenderas!

Jag hann även med ett efterlängtat besök på Lindeskolan igår, det var helt otroligt underbart och lyckan spred sig inom mig när jag gick därifrån. Det var en skön känsla att på något sätt landa i det gamla igen. Jag fick mig även en rundtur i kulturskolans nya lokaler och ja, jag känner mig fortfarande grön av avund för hur fint de har fått det. Men även glädjen över att politikerna faktiskt visat att de vill satsa på vårat fina och bästa estetiska progam - I like it!

Ja, och imorgon bär det åter av mot Tjörn igen. Jag ångrar bittert att jag inte beställde tågbiljetten för tre dagar sedan när jag tänkte göra det, idag är den nämligen hundra kronor dyrare. Attans! Men det ska bli skönt att få tillbaka en vardag igen, vända rätt rygnet, träffa klassen, sjunga, spela och njuta av västkusten igen. Sista terminen tillsammans - jag ser fram emot allting roligt som kommer hända.

Jag har haft ett underbart, avslappnande lov och jag hoppas ni har haft detsamma.
Ta hand om varandra.
PUSS