Av naturliga själv omger vi oss av människor vi trivs med, människor vi bryr oss om och som bryr sig om oss tillbaka. Vi är byggda att älska, vi är byggda att förlåta - att känna sympati och att kunna gå vidare med våra liv när vi gått igenom sorg och brustna hjärtan. 
Vi är flockdjur - utan alla kallprat på Ica och alla skratt -och gråtatacker med vår bästa vän skulle vi nog inte finnas till idag. Vi behöver vår omgivning. Men vi är också i behov av ensamhet lite då och då, kanske relativt ofta ibland. Vår egna lilla bubbla kan ibland vara det heligaste vi har - i alla fall för mig. 
Vi är alla lika. Men dock så olika.

I min bubbla finns allt mitt innersta, det som jag kan ha för mig själv - det som jag inte vill att andra ska veta om mig, det som jag trivs bäst med att ha för mig själv. Där bevarar jag alla fina drömmar som en gång fick mig att vakna lycklig och alla minnen som fortfarande kan få mig att le.
I min bubbla kan jag vara den jag är hela tiden. Men ibland kan man drabbas av känslan av att ingen får komma den för nära, för tänk om någon ser allt det där som jag inte vill att någon ska se? Att någon ser allt det som gör mig till en aningen sämre människa? - Allt det som gör att Du kanske inte vill ha med mig att göra i alla fall.
Och så sätts allting på hold - i ren panik. Som att allt som är jag stängs av tills jag lyckats skaka bort det där som kommit mig för nära, som kommit alldeles för tätt inpå i alldeles för hög fart. Då är det bättre att släppa taget om det direkt - återigen; hellre lämna än att själv bli lämnad. Och det är dumt, för då går man där i sin aldrig så ensamma ensamhet och saknar det man en gång hade och tog för givet och undrar vad i helvete som är fel med en när man inte kan släppa någonting så bra inpå livet?!
Dagar, veckor, månader går och man inser att man tillslut måste släppa taget på riktigt - denna gång ofrivilligt. Med en sårad andra hälft och en bubbla som hade känts så mycket trevligare om ännu en människa fanns där i, om man hade haft modet att öppna sig själv och bereda plats och säga; "här, allt är ditt. Jag är jag och jag är din, med dåliga vanor och dramatik, men jag går att älska - det känns bara svårt ibland, ta allt som en gång var bara mitt och gör det till ditt".
Men det hände aldrig, och man står där ensam kvar. Med en alldeles för stor bubbla, hand i hand med ensamheten.

Det känns så svårt, när någonting nytt händer i en själv. När man inte är den man trodde och gör som man borde. Flockdjur, med krav på ensamheten.