Jag sitter i vårat kära musikhus, ensam med en dator och lyssnar på The Ark. 
Efter en mulen dag med delvis regn blev himlen blå och Hartippen fick den vackraste färg och ackompanjerades av att himlen stegvis övergick till rosa, luften var frisk och jag kände en stor dos av liv och pånyttfödelse fylla mina lungor. Ibland ger världen en precis det man behöver för att orka med ytterligare en dag.

Jag har underskattat The Ark, fråga mig inte varför. Dumt. Det ger någonting, Ola Salo är en man av folket och en man med otrolig musikalitet och skriver texter som en Gud. Jag har just återupptagit kontakten med "Tell me this night is over" och jag har saknat bekantskapen. Finfin text, med en fantastisk röst. Jag älskar det.

Jag känner för att leva min helg i aningen mer ensamhet än vanligt, kanske börjar folkisintimiteten göra sitt på min bubbla? Kanske behöver jag bara tänka lite för mig själv?
Jag hoppas världen bjuder på en underbar morgondag, då ska jag ta en promenad för mig själv, jag och The Ark, och njuta av världen, Tjörn klär i vår. Mitt sinne likaså.