Allting går verkligen upp och ner hela tiden, som världens längsta och största berg -och dalbana. Jag börjar tröttna.
Jag försöker få till ett körtkort, och jag kör en massa och det går framåt men så finns det ju inga körtider här i Lindesberg förrän två veckor innan jag flyttar, så nu har jag bokat tider i Örebro, vilket ju är helt okej, men jag är så himla arg för att det inte går som jag vill!! Jag hade tänkt råplugga och köra som bara den veckorna efter midsommar så det bara var att ta det där körkortet sen, men det tycks ju dröja ett bra tag... That sucks!

Det är sjukt frustrerande att inte veta vart man har sig själv, ena dagen vaknar jag och livet känns helt okej faktiskt, bördor går att bära och man ser "ljuset i den där förbaskade tunneln", medan nästa dag känns allting piss igen och man vill bara gråta och inte göra ett skit, för då känns ju allting så mycket bättre... Det bästa är att sysselsätta sig, men jag vill sysselsätta mig med människor som inte finns här (bland annat), människor som kan prata Billströmska med mig och glömma Lindesberg igen, för det är tröttsamt här. Jag saknar musiklinjen och männsikorna och livet och allting. Jag är bitter, på riktigt. Förlåt mig.