Under de senare åren av mitt liv har jag lärt mig tycka om vintern, jag antar att det kom i och med lärdomen "det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder". Och med vinter menar jag en vinter som bjuder på strålande sol, vacker vit snö som bryder såväl hustak med rykande skorstenar som lekande barn i pulkabacken - det och ingenting annat (så som eventuella plasksnövintrar) är faktiskt bland det bästa jag vet. Men nu kan jag ge mig själv lov att vara en sån - en sån som beklagar sig över hur långt vintern beslutat sig för att gå detta år.
Efter en veckas lov kände jag mig mer än redo att bege mig mot sydligare breddgrader och en drös av saknade vänner på västkusten, men så fick väl vädergudarna för sig att det, av någon anledning, inte alls var läge för mig (och tusentals andra) att ta sig någon vart alls, för nu tycks ju hela SJ's  v ä r l d  ha rasat samman och att ta sig någon vart utanför Bergslagen med kollektivtrafiken är numera en omöjlighet.

Jag har på senare tid inte varit särskilt bitter över saker och ting, men nu känner jag faktiskt att det inte finns så mycket annat att göra än att släppa fram den där bitterheten som bankar inom mig, och den här gången anser jag mig själv ha rätten att vara bitter. För jag kan inte låta bli att tänka tanken (ve och fasa om jag har fel); om dessa människor som jobbar där på Statens Järnväger jobbat arslet av sig inför ett snöoväder som detta, eller om de snällt suttit bredvid och tittat på och agerat först efteråt när tågförseningar och upprörda resenärer är ett faktum? Följdfrågan är givetvis då: Finns det någonting dessa människor kan göra innan problemet faktiskt har blivit just det, ett problem?
 
Självklart är snöoväder ingenting någon kan rå över, inte ens SJ... och att vara ilsken på tågpersonal dagar som dessa ger ju inga lösningar på problemet - för vad ska de göra nu när problemet redan finns där? Och då kan man ställa sig frågan vad jag får ut av detta meningslösa blogginlägg där jag är just det - ilsken på tågpersonalen. Då ställer jag mig genast i försvarspostion med händer skyddandes min hals (det är tydligen så vi människor gör...) och säger att "Nej, ilsken är jag inte alls - jag sa faktiskt bitter, och det är  i n t e  samma sak".  

Jag antar att det jag vill säga är att skillnaden mellan mig och min tjurighet och de passagerare som står på någon station någonstans i Sverige och skäller ut en stackars SJ-anställd som är helt ovetande om hur just Hon eller Han ska kunna lösa ett problem fortare bara för att en människa står och skriker en rakt upp i ansiktet, är att jag låter det ta sin tid, och istället har jag Er, kära läsare att belasta med min bitterhet. Isn't it great?!
Nej, inte alls, och jag vet heller inte alls vad det här blogginlägget just burit mig eller vad tanken var att vi skulle hamna..

Slutsats: Jag befinner mig fortfarande i Lindesberg men vill av miljoner skäl befinna mig på ett tåg mot Göteborg och Tjörn just nu, men på grund av att snöovädret drog in över landet just denna tid då jag (bara jag!) behöver det som minst, är jag fast och får snällt vänta... Och jag väntar.