Lov ska spenderas vilandes, liggandes i tvsoffan med en stor kopp thé i handen och helst en bra bok i den andra - enligt mig. Lov är en tid då vi stressade studerande ungdomar ska få tid till att låta våra stackars fullproppade hjärnor få vila från allt teoretiskt, lov är en tid då vi laddar om batterierna för att orka med ytterligare några veckor i skolan, innan vi kan se fram emot nästa...

Just i denna stund är mitt lov allt annat än uppvilande och batteriladdande. Just i denna stund är mitt lov det minst behövande för mig, för just i denna stund sitter jag med andan i halsen och en lätt hjärtklappning med skakiga händer och fasar inför mitt lilla möte med Mr. Spindelman om en och en halv timme.
Jag har varit så peppad inför hela den här behandlingsgrejen och faktiskt sett fram emot det! Men det var då, innan allting var så nära inpå att jag (bokstavligen) kunde ta på det. Jag har varit så beroende av att ha kontroll över spindlarna, att de inte skulle vara i min närhet. Jag har gått in i varje rum och kollat varje hörn efter en eventuell spindel och tänkt tanken "om..." miljontals gånger om dagen, ifall det skulle finnas en spindel i min närhet. Jag har medvetet tagit avstånd från miljöer och platser där spindlar kan finnas, vardagliga rum och platser som soprum och städskrubb. Och att nu, helt plötsligt, efter månader med en livsstil jag anpassat efter spindlarnas liv, förändra och låta kontrollen falla till marken skrämmer mig.
Jag ska spendera min timme med Mr. S i, just det, spindlarnas tecken. Jag ska titta på bilder av de där och praktiskt taget känna ångesten försvinna, och jag har inte kollat på en bild av en spindel, frivilligt, på flera månader! Och det, mina vänner, är att släppa all typ av "gard" helt och fullt, och ett annat ord än rädsla kan jag inte finna passande.
Det som kanske är mest skrämmande att det inte ska fungera, att jag går ut därifrån - inte som en ny människa med stolthet i blick som just kommit underfund med att spindlar inte är så farliga ändå, utan att jag går därifrån med en skrämmande bild mitt huvud och en övertygelse att jag kommer gå till sängs ikväll och drömma ännu en mardröm om... just det... sådana där.

Så, samtidigt som jag spenderar min kommande timme i ett nervöst tillstånd, ska jag ändå försöka hitta tillbaka till den där övertygelsen som fanns där för några dagar sedan, att jag faktiskt kommer klara av det här.