Jag känner väldigt ofta att min lycka tycks vara oändlig. Jag brukar finna någonting varje dag som ger mig lycka - om än bara en sekund då och då, men det är ändå lycka.
Jag vet inte hur ni definierar lycka men jag brukar sammankoppla det till en glädje som inte bara sprider sig som ett leende i mitt ansikte utan rör mitt hjärta så att det faktiskt känns. Det kan vara allt från att vakna av solens strålar som letat sig in genom persiennen i mitt rum eller en mysig kram av någon man bryr sig om till vackra värmande ord från någon.
Majoriteten av mina dagar är jag glad, och det känns så klyschigt - "hej, jag är en glad person, precis som de resterande 97 procenten av jordens befolkning" men jag har lärt mig tycka om det. Det stör vissa, det har jag också fått acceptera, men att acceptera mig själv är någonting jag lärt mig att prioritera. Men det finns även, precis som med allting annat, baksidor... Som idag till exempel då min livsinspiration har sjunkit från hundratio till tre och mitt annars så lyckliga hjärta idag är tomt. Jag står likgiltig inför livet idag, inför glädje och sorg. Det är som att min kropp inte orkar engagera sig i känslor idag, som att jag är för...vad jag nu är, för att orka bry mig. Och det är oftast så det blir, istället för att ha den jämna livskurvan med en jämn blandning av bra och dåliga dagar har jag toppar, jag menar toppar - rakt upp, men då även dalar, stup - ner i botten.

Jag vet inte om ni träffat en människa som ni i vanliga fall uppfattar som glad med en ständig energi på dåligt humör? Om ni har det så vet ni att det märks lite extra då, när den personen inte har det där humöret den alltid har.. Där har vi baksidan. Det går inte att se bortom, att inte visa, för trots hur mycket jag försöker så känns det som att hela världen ser att jag har en dålig dag och att jag helst av allt vill ligga instängd under täcket hela dagen.
Jag vill inte vara den som är den men det känns taskigt. Varför ska inte jag kunna hålla mina dåliga dagar för mig själv? Ska alla behöva dras med i mitt dåliga humör och likgiltighet? Som att det är det man behöver när hjärtat känns som en sten fastburad i ens bröst? Som att man behöver känna medlidande för att jag har en dålig dag och jag drar ner alla andra i skiten? Alltid ska det vändas  m o t  en själv.... Jo, I guess so.
Likgiltighet.