Jag har fina vänner. Kanske världens finaste? Jo, skulle tro det.
Några av mina fina vänner var med mig på hotellet igår, många andra av dem träffade jag där, helt oplanerat. Jag hade en underbar kväll, jag har saknat Lindesberg mer än jag trodde. Igår förstod jag det, igår förstod jag att man aldrig ska, eller kommer, glömma vart man har sina rötter. De rötter som ständigt påminner en om vilka människor man träffat - som gjort mig till den jag är. Vad som påverkat mig, gjort mig arg, ledsen, glad, besviken, hoppfull, lycklig, tokig, galen, kär och alltihop på samma gång.
Det är även här, när man återvänder hit som jag inser hur jag förändrats. Jag har mognat, visst, jag sover fortfarande till klockan tolv om jag får och är otroligt lat och skulle gärna vilja att livet själv plockade upp allting åt mig så jag slapp. Men jag har mognat på annat vis, jag låter det inte ta energi längre. Det är som att min livsenergi har fått ett annat värde, jag har på något vis lättare för mig att släppa saker och gå vidare. Att älta saker som tynger mig som ändå inte går att göra något åt känns onödigt, och jag kan låta det gå. Jag tror att en stor osäkerhet har lyft från mitt bröst, på ett eller annat vis. Det finns miljoner saker kvar som ska göras redo för avfärd, men saker tar tid och jag låter det ta tid, jag har i alla fall kommit en bit påväg...

Lindesberg är underbart i juletid, det finns en frid här som jag inte upplever annars. Är det bara jag som känner så? Jag vet inte, men det ger mig lugn och ro - precis vad jag söker här. 
Jag saknar skolan, jag saknar mina nyfunna vänner, men det är okej. Jag har det bra här, jag myser här, med katter, hundar, föräldrar och syskon. Jag bävar för ny termin, för det är den sista tillsammans - men jag ser fram emot den likaså. Jag kommer utvecklas. Jag kommer må bättre, bli bättre. Jag ser fram emot livet.

Jag har fina vänner som får mig att må såhär. Kanske världens finaste? Jo, skulle tro det.