Tyft
De flesta repar inför lördagens konsert. Det kommer nämligen en del gamla elever hit på lördag som gick här på femtiotalet, så det ska spelas femtiotals-musik. Superkul. Men eftersom jag ska fara hem till Linde imorgon och far åter först på måndag missar jag både den konserten och insparksfesten med klassen på lördag. Men that's life, jag får väl festa extra hårt med "Säj'et igen Sven"-gänget på avslutningsfesten på lördag. Det ska också bli grymt kul.. och jag måste väl erkänna att det ska bli lite skönt att träffa mamma och pappa igen. Och sova i min egen säng i ett hus utan monsterspindlar, för det har jag väl berättat? Vårat gamla Humleboda-hus jag bor i kryllar av stora monsterspindlar, verkligen positivt med tanke på min fobi.....
Idag fick jag till exempel be städerskan döda den enorma spindel som satt vid ytterdörren när jag skulle gå till frukosten. Men än så länge har jag inte haft någon i mitt rum (peppar peppar), och jag hoppas jag slipper, annars kommer jag nog inte kunna sova förrän utmattningen blir för stor och jag bara slocknar.
Nu ska jag spela lite kort med Judith i väntan på Idol. Arken 20.00 - med musikarna.
Folkislivet är toppen.
Helg på västkusten
Det händer inte så mycket här den här helgen, de flesta musikare är hemma, i Göteborg eller på andra äventyr. Jag tror att vi är tre kvar eller någonting, så ni kanske förstår att det varit lugnt i helgen.
Men igår åt jag tacos med massa från DUR (de ungas rätt) eftersom min granne Lotta går där och min andra granne Klara hänger med dem hängde jag helt enkelt på. Det var riktigt roligt och efter maten blev det spelkväll och senare lite filmkväll här i vår korridor. Men jag valde tillslut att sova istället för att se filmen, den var ingen höjdare.
På tisdag har vi redovisning för vårt projekt. Vi har fått välja en känd eller okänd person att gestalta och tanken ska hela tiden ligga på form. Jag fattade ingenting i början av projektet, men tillslut valde vi Edith Piaf, så på tisdag ska min franska sättas på prov, detni.
Så min dag ska vigas åt lite sjungande i musikhuset (synd bara att jag sjöng igenom praktiskt taget hela min sångpärm igår...) och övande av franska. Huvvaligen.
På onsdag kväll, klockan fyra, går min buss härifrån till Göteborgscentral för att sedan därifrån ta ett tåg klockan sex, Lindesberg entras klockan 22.00 på onsdag kväll. På torsdag börjar repetitioner av "Säj'et igen Sven". Det ska bli otroligt roligt!
Ni har väl inte glömt att köpa biljett?
Men hur mår ni? Ni ska veta att jag tänker på er.
Kärlek.
Uppdatering från västkusten
Idag hade vi en hela-skolan-dag. Vi blev uppdelade i grupper med sjönamn (tångräkorna for the win!!!) och fick tilldelat oss en engångskamera, så skulle vi göra diverse uppgifter så som att; ta ett foto på rektorn med gruppen (förrutom fotografen då), bli förhörda på alla i gruppens namn (så man på så sätt var "tvungen" att lära sig alla namnen) och till exempel fota husmor med hennes favorit redskap i köket. Det blev riktigt roligt och man träffade ännu lite fler människor.
På kvällen anordnade jag en liten spontan filmkväll i Huset Arken. Vi såg på stardust och det blev riktigt mysigt, vi klämde in en hel hög med musiker i det lilla lilla allrummet.
Imorgon är det lite ensamble - vi håller på med projekt i våra ensamblegrupper om form. Mycket svårt och abstrakt men dock väldigt roligt.
Senare är det utflykt, någonstans på cykel. På kvällen har lärarna anordnat filmkväll för musiklinjen och de som går allmän linje med inriktning musik. Vi hoppas på en musikfilm.
Jag måste börja ta tag i mitt sjungande snart, kanske i helgen? Det är dags att sjunga igång sig nu och det verkar som att de flesta från musiklinjen åker hem i helgen. Då kanske det ges tid...
Förövrigt jobbar jag för fullt på att få byta rum, det går väl sådär, tyvär. Men jag har hittat ett bra moraliskt stöd i Matilda här som får mig att våga vara hard on the SYO.
Nu måste jag verkligen sova, jag är sjukt trött på morgnarna men frukosten är great - värsta hotellfrukosten. Mmm...
På återseende.
PUSS!
Billströmska
Sjukt utmattad, för utmattad är verkligen ordet. Efter en sjukt kul parkfest igår följt av endas fem timmars sömn och därefter ca fem timmars bilresa och i ordning plock i rummet är jag trött både i kropp och huvud. Men nu är jag här!
Vi kom hit vid klockan ett, jag var nervös. Jag blev det tillslut, inte för att börja här utan för vilket rum jag skulle få. Jag ville verkligen ha ett rum med eget badrum, det är verkligen någonting som är viktigt för mig, jag hade till och med skickat ett mejl till skolan och skrivit att jag gärna tog ett rum i det nybygda huset med eget badrum. Min önskan hade antecknats, fick jag till svar.
Men. När jag kom hit idag och fick mitt rum har jag fått ett rum i en ytterst liten korridor i ett litet hus med typ sex rum eller någonting, och gissa vad? Mitt handfat på rummet är det närmaste jag kommer eget badrum på rummet. Delad dusch och toalet, j.i.p.p.i.e. Ett tag ville jag bara vända och åka hem, töntigt kanske? Men så viktigt är det för mig med eget badrum - Just face it!
Men de finns en ljuspunkt.
Det är nämligen så att det här gamla rummet är bara tillfälligt. Jag och min granne som disskuterade saken hade försått lite olika vad som sagts men vi har i alla fall kunnat konstatera att vi byter rum antingen om en månad eller vid jul. Om det skulle vara så att vi byter rum om en månad skulle det inte vara helt färdigrenoverat, vad vet vi inte. Jag vet inte ens vart de rummen ligger! Men jag får i alla fall mitt krav uppfylld med ett eget badrum, plus att jag får ett alldeles nyrenoverat rum.
Så starten här på Billströmska var väl inte den bästa, som ni kanske märker, men det ger mig bara höga förhoppningar om framtiden.
Jag har dock gått några varm på skolan och försökt hitta alla människor, men det är inte en kotte ute. Alla är nog inne och plockar på sina rum, skulle jag tro.
Jag längtar till morgondagen. Klockan två är det samling och då sätter det igång här på Tjörn. Det ska bli spännande. Men som sagt; en besvikelse till start, men det ska nog bli bra det här.
To be continued... Så att säga
Tre vilsna själar på Östgötaslätten
Vi har en vän, jag, Cilla och Frida (även fler än oss givetvis) som är en väldigt rar tjej. Ni kanske har träffat henne, en riktigt söt tjej faktiskt. Brunt hår, röda tygskor och hon kör volvo på ett sådär riktigt sätt med tärningar hängandes i vindrutan. Våran vän heter Lynette.
I Onsdags, den 26 Augusti för att vara exakt, genomgick hon en otroligt stor och krävande operation. Hon opererades nämligen för Skolios (sned/vriden ryggrad) på Linköpings universitetssjukhus. Jag tänker inte ge er alla detaljer kring en sådan operation (för jag vet de inte heller), men jag säger så mycket att det är en väldigt krävande operation, som ni kanske förstår då det handlar om ryggraden.
Jag, Cilla och Frida ville göra någonting för henne, så igår kväll kunde vi äntligen bestämma oss att vi skulle åka dit och överraska henne med vårat sällskap och, självklart, lite presenter. Så runt elvatiden idag blev jag upplockad av de två Kopparbergsbrudarna och vi tog oss ner mot Östgötaslätten.
Väl framme vid sjukhuset irrade vi runt i olika hus och på olika våninger innan vi tillslut hittade rätt. Det var lite nervöst att träffa henne måste jag medge. Skulle hon orka? Skulle hon må svindåligt eller skulle hon ändå må rätt okej med tanke på omständigheterna? Frågorna var många, men svaren desto färre.
Men vi anlände till ett (för) varmt rum och en trött men glad och förvånad Lynette. Lika söt som vanligt, faktiskt.
Vi hade med lite presenter i form av en sparbössa från lagerhaus som skulle föreställa en hastighetsmätare som hon tittat på själv tidigare, sedan köpte vi vindrutetärningar så hon skulle känna sig som hemma, och självklart ett stort Krya på dig kort. Hon blev väldigt glad, jag med, vi med.
Vi var där, uppskattningsvis två timmar innan vi begav oss av hemåt i regnet. Jag kände mig glad. Trots att man kunde se hennes smärta så skrattade hon och var glad och gjorde även mig glad. Lynette fördyllde min dag.
Goda vänner är sällsynta.
Tack för en bra dag.
Commandment number nine
Ibland, när livet känns tyngre än vanligt och allt är grått och trist, tänker jag på livets gåvor. Jag funderar ofta på vilken gåva som måste vara den mest värdefulla gåvan. Jag kan ganska snabbt räkna bort saker som en vacker sångröst, kreativitet, begåvningar inom matte, kemi, fysik och idrott, för att nämna några. För varenda gång denna tanke kretsar i min hjärna kommer jag alltid fram till samma svar, samma slutsats. Jag tror att vi, i en ovetande värld om vad som kunde varit, skulle kunna leva utan musik och vackra sångröster och proffesorer inom kemi eller fysik, och jag tror att vi skulle klara oss rätt bra utan idrottsmän också. Men det finns en sak jag inte tror vi skulle överleva utan, någonting som, i saknaden av detta, skulle leda till ett konstant våld mot varandra, krig världen över och ständiga svek mot varandra, och kanske mot oss själva.
Förmågan att glädjas åt någon annan.
Det finns ingenting så svårt. Personligen kämpar jag med det varje dag, varje minut... eller det är i alla fall någonting jag borde göra. Vetskapen om att någon har klarat sig så mycket bättre, kommit så mycket längre än jag själv ens kunnat drömma om och är aningen lyckligare än mig är svårt att bara svälja. Det är lätt att säga att man gläds med personen i fråga, att man är glad för dennes skull - men jag tror inte alltid att det är en lögn, för visst kan man känna glädje för att faktiskt en av "mitt slag" klarat sig så pass bra. Men samtidigt, let's face it, visst tusan gör det ont. Visst tusan börjar det där leendet på läpparna kännas aningen falskt efter ett tag och kristallerna i ögat, som en gång vittnade om glädjen att det finns hopp även för mig, har nu börjat slockna och ersätts av någon slags... just det, avund.
"Du skall icke ha begär till din nästas hus"
Det fanns redan då, och just därför, eller jag kanske ska säga att det delvis beror på det faktum att det nämns redan i bibeln som ett av de tio heligaste lagarna. Det fanns där då, det finns här idag. Och det faktum att det fanns där då som någonting så viktigt måste väl ändå betyda att det är någonting svårt, någonting mot vår egentliga natur. För i grund och botten är vi alla egoister! Flockdjur? Ja. Men även egoister som vill oss själva bäst. Och vissa tycker att detta är fel, att det är skamligt och nästan genant och pinsamt. Jag säger; det här är vi. En gåva? Nja, kanske inte, men kanske mer en utmaning. Vi blev skickade hit till en värld som ständigt präglas av problem som ska lösas, vi föddes in i värld av utmaningar, det är kanske så det ska vara. Vi är skapade flockdjur och egoister och det skriker ju missmatch om det. Därför är det så härligt att jag kommit till min insikt att det är meningen. Men... inte sagt att det är sant för dig, för vad du tror. Men för mig. Och när jag upptäckte detta i allt tänkande så kände jag en lättnad. Vi gör misstag, vi lär oss av misstag och gör, förhoppningsvis, inte om de igen. That's life, how it's supposed to be.
New York waiting
Efter en dag med Frida känner jag mig lätt, lätt som en fjäder. Det är konstigt hur vissa människor får en att må så bra och så sugna på livet, att leva det, se det och njuta av det. Frida ger mig lugn att vi kommer ses igen min flytt till trots. Jag vet att hon prioriterar att träffa sina lång-distans-vänner precis lika mycket som de som är alldeles nära, det är en trygghet.
Jag har ändrade planer att delge. Tanken har från första stund varit att vi ska åka ner till Tjörn redan på lördag och sova någonstans i farmors husbil, men mamma och pappa har nu insett att de faktiskt är två stycken som kan köra bil och det innebär att vi inte åker förrän på söndag, det i sig betyder att jag hinner gå på parkfesten på lördag! Jag ser verkligen fram emot det, sista parkfesten och förhoppningsvis flest folk. Sen blir det tidig morgon på söndag då vi ska försöka komma iväg så tidigt som klockan sju på morgonen, men för en (nykter) parkfest är det värt det!
Jag längtar. Men det vet ni ju redan. Men jag längtar så enormt mycket. Jag drömmer om Billströmska varje natt, jag tänker på det näst intill hela tiden. Jag längtar. Jag är klar här. Jag är redo.
Advertising
Äntligen lite nytt och fräscht!
Åtta dagar återstår. Ja, som ni vet så har nedräkningen börjat för längesen, men nu känns det som att den tagit fart på riktigt. Min sista helg hemma innan flytten har numera officiellt startat och på måndag återstår bara fem dagar kvar här hemma i huset på Rönnbärsvägen 26. Trots att jag får det att låta som att jag aldrig kommer återvända vet vi ju alla väl att det inte alls är så, och kanske lika tur det...
Jag passa på att göra lite reklam såhär på fredagseftermiddagen:
Den 12 September har jag återvänt hem från västkusten igen. Den 12 September spelas revyn "Säj'et igen Sven" upp för allmänheten igen. 12 September klockan 19.00 i Folkets Hus i Lindesberg. Biljettpriset är 120 kronor vilket kan kännas som mycket pengar, jag vet, men jag kan lova er att det är värt varenda krona!
Förrutom mig på scenen som skönsjungande Mollis Mops har vi även i huvudrollen Markus Virta som Sven Åhl. Lina Furst ser ni som Fru Lapp-Lundin och vår kära manusförfattare, regissör...you name it, Stefan Jansson, spelar den fantastiske Rudolf Rahr. I jazzkvartetten ingår inga mindre än Jesper Hugosson, Christian Dam, Ola Jansson och Johan Rennman.
Jag rekomenderar detta starkt, inte bara för att jag själv deltar i revyn utan jag vet att det är en revy som bjuder på skratt av det härligaste slag. En story väl värd att betala 120 svenska riksdaler för. Du står för närvaron i sällskap med en vän eller två och vi står för underhållningen.
VÄLKOMNA!
Fobi
Jag har en fobi. Jo, faktiskt, en riktig fobi. Det har blivit något slags uttryck numera att säga att man har fobi för saker, jag har hakat på den trenden helt ofrivilligt. Men det jag nu menar är en riktig fobi, en fobi som i vissa ögon bektraktas som löjlig, töntig och ett ständigt försök att få uppmärksamhet. För dig, eller er, som tror att detta är vad man vill åt när man uttrycker en fobi? Jag måste göra dig, eller er, besviken. I mitt fall är det bara som en varning, eller kanske mer som en liten hint efter din respekt.
Spindlar är det värsta jag vet. Spindlar är min fobi. Det har inte alltid varit så, självklart har spindlar alltid varit äckliga och farliga för även det är någonting som man är uppväxt med - spindlar är helt enkelt äckliga, och om man av någon anledning tycker att de är söta små krabater är det mer konstigt än...okej.
Men det senaste året, kanske två, har min rädsla utvecklats till en fobi. En riktig fobi. Jag skriver ordet spindel och det kryper i hela min kropp och jag får någon slags psykisk ångest för någon sekund. Hela mitt liv har jag, när jag uttryckt min rädsla för spindlar, blivit jagad med en. Jag har blivit fnyst åt och fått höra saker som att; det är ju knappast så att den kommer äta upp dig. Nej. Jag vet mycket väl att de spindlar vi här i Sverige stöter på är mycket vänligt inställda och bara existerar för att de gör sin nytta för den biologiska utvecklingen.
Men jag vill klargöra en sak för er, kära läsare; En fobi är, i mitt fall, ingen rädsla för att bli skadad eller uppäten, en fobi är, i mitt fall, helt enkelt en rädsla för någonting äckligt som utvecklats till något sjukligt. Min fobi har nått till den grad då jag här om natten kom hem och det var en tre centimeter stor spindel i mitt badrum gå, med tårfyllda ögon och en ständigt krypande i min hud, och väcka mamma som fick döda spindeln. Men ni förstår att det var inte klart där. Mamma fick snällt spola toaletten tre gånger innan hon fick gå till sängs igen medan jag stod kvar utanför innan jag tog "mod" till mig att springa förbi dörren till badrummet och in i mitt sovrum för att slutligen stänga dörren, därefter se så att dörren var ordentligt stängd tre gånger innan jag kunde lägga mig i sängen - utan att ha borstat tänder eller tagit ur linserna. Dagen därpå tvingade jag min mor att, under min uppsikt, titta ordentligt i alla hörn och alla.. ickehörn i badrummet så spindeln, eller någon annan spindel för den delen, inte fanns kvar i rummet. Sedan tog det mig ungefär fem minuter att under mammas uppsikt ta mig in i badrummet igen.
Jag är väl medveten om att detta låter väldigt konstigt, töntigt och uppblåst för de flesta av er, för jag skulle tycka detsamma om jag läste detta själv. Men tyvärr är detta helt och hållet sant och därmed är min fobi förklarad.
Men jag är inte klar ännu, för vad vill jag egentligen med detta fobiska inlägg? Jo. Jag ber er om er respekt och acceptans - och det inte bara mot mig utan alla som vänligt men bestämt uttrycker en fobi över någonting. Om en person ni träffar på vänligt förklarar att den inte kan simma, kastar ni den knappast i sjön. På samma sätt som en person ni träffar på vänligt förklarar att den har en fobi för spindlar (eller någonting annat för den delen) - ni jagar den inte med en spindel, ni skrämmer den inte med att säga att ni har en spindel i handen, ni kittlar inte lite försiktigt på personen som för att imitera en spindel. Ni respekterar.
Allting här i livet bör respekteras, men det finns vissa saker man helt enkelt bör respektera mer än andra.
Så med detta inlägg numera uttryckt min bedjan att ni ska visa respekt och acceptans, ber jag er nu att sprida budskapet vidare.
Tack och godnatt
:)
Småstadstycke
Idag återstår tolv dagar på mitt sommarlov. Tolv dagar till flytt, tolv dagar till nystart. För det är just vad det är - en nystart. Att säga att jag vill komma bort från Lindesberg för att jag är trött på staden är så klyschigt, men trots det ändå sant. För visst är jag trött på Linde, samma gamla människor sen skolstart och samma gamla gäng som hänger på stan och samma gamla rykten som sprids. Småstad, that's how it's supposed to be.
Jag kommer inte ifrån känslan av att alla redan dömt mig. När jag möter någon på stan som jag inte har någon som helst relation till känns det som att jag blir dömd, nej förresten, jag har redan blivit dömd. Den människa jag möter på stan ger mig en hastig blick och tänker den förutfattade mening han, eller hon, har om mig... precis på samma sätt som jag gör om den. För det är sådana vi är, vi småstadsbor, de flesta av oss. Det är så vi är fostrade av våra vänner, att bry sig om alla, se allting, minnas allas misstag och reflektera, bilda en uppfattning och hålla fast vid den, i alla fall tills någon visar motsatsen på ett trovärdigt vis.
Jag känner mig låst. Som att jag inte längre har kraften att ändra allas uppfattningar, eller ställa skitsnacket om mig mot väggen, för vad säger de om mig när jag inte hör, egentligen? Jag känner mig låst. Trots det så är Lindesberg hem. Trots det så finns det ingen plats som någonsin kommer ge mig minnen som Lindesberg, från dagis, första dagen i skolan, högstadiet, gymnasiet, alla vänner, alla fester - första fyllan. Allt detta har Lindesberg att erbjuda vilket ingen annan plats på jorden har. Därför känns min flytt så bekväm och så perfekt. Jag flyttar. Jag lever inte längre här - mestadels. För jag har mitt hem här, mina föräldrar, mitt rum, mina vänner. Mina höstlov, jullov, påsklov, sommarlov - de är här, i Lindesberg.
Tolv dagar återstår här hemma i Lindesberg. Mycket som ska hinnas göras, många som ska hinnas träffas. Det känns samtidigt rätt att så många andra lämnar det här samtidigt. Det är som att om jag flyttade men alla andra blev kvar, levde jag ett liv utan dem. Töntigt, jag vet. Det känns bara skönt att livet börjar på riktigt. Nu får jag leva mitt liv, precis hur jag vill. Och jag börjar med Tjörn....
www.myspace.com/sannalala
Ölandstrippen
Jag och My roadtrippade lite ner, vi stannade på vägen ner och åt utanför Norrköping, sedan åkte vi en halvtimme till vi kom till Söderköping och jag sa
"Det är här man köper de här jättestora glassarna ju!"
Vilket resulterade i en tvärsväng och en och ett halv timmes glassnjutande. Min enorma glass kostade 88 svenska riksdaler, medan My fick punga ut med en hel hundralapp. Det var lätt värt det!
Sen kampade vi på Öland en natt, slog upp tältet precis vid havet. Jag hade bara tagit med mig en tunika till mina leggings och inga chorts, vilket betydde att jag skulle få gå i jeans halva tiden och My hade glömt trosor, så vi tog en runda på Ölands shoppingcenter innan vi åkte till Amanda på fredagen.
Vi hade det vackraste vädret! Första dagen, klockan tolv tror jag klockan var, gick vi ner till havet och låg där hela dagen. Jag, min idot, smörjde mig inte, så jag brände mig så otroligt mycket. Jag som aldrig bränner mig... Men huden blev inte så röd, det gjorde mest sjukt ont och att vistas i solen var det inget tal om då huden sved sönder så fort det kom minsta solstråle på den. Men jag blev kompis med parasollet de andra dagarna medan de andra spelade volleyboll på stranden. Havet var i alla fall underbart.
Vi åt surströmming på söndagen, det var riktigt gott och mysigt. Sedan gick vi upp halv sex i måndags för att åka hem vid kvart i sju. My skulle börja jobba klockan tre och vi var hemma vid ett så hon hann sova lite. Så himla mysigt och bra var det! Jag vill till Öland igen. och igen. och igen.
Hur som helst. Idag ska jag ta en promenad med min hund i solen. Duscha, ta mig ner till biblioteket och kolla deras databas efter stipendier jag kan söka. Sedan, helt spontant blev det idag, ska jag (kanske) ta mig till Örebro. Jag måste köpa ett par nya jeans till flytten och trosor, parfym och lite annat. Men vi får se vad dagen har att erbjuda.
Igår började jag packa ner lite av mitt kommande liv i kartonger. Det ska fortsättas med så fort jag har tid. Det är sjukt roligt att packa, det känns så himla vuxet. Haha.
17 days to go.
PUSS!
Roadtrip
Sommarkväll
När jag kom hem tog jag min ipod på en spring/promenadrunda. Kvällen igår var fantastisk, för er som missade den, det var sådär härligt sommarkvällsväder med perfekt temperatur och vacker himmel. Det var skönt att det var alldeles folktomt, näst intill i alla fall. Det var skönt att känna sig ensam, det var längesen. Det var the perfect evening, helt enkelt.
Idag ska jag, My och Sofie åka till Birgitta, vår gamla mellanstadielärare. Det ska bli så himla mysigt. Vi ska grilla, bada och ta vid där vi slutade förra gången, det känns som vi har jättemycket att prata om.
Imorgon drar jag och My till Öland också. Vi åker imorgon ändå fast än vi inte riktigt är välkomna hos Amanda än. My som är den excelenta chauffören får bestämma, och hon tyckte inte det kändes så lockande att gå upp tidigt på fredag morgon och köra hela vägen ner till Öland, så vi tar en långsam tripp imorgon och tältar på en camping nära Ölandsbron, antingen på fastlandet eller Öland. Det visar sig helt enkelt. Det ska bli otroligt roligt, men det var ni ju redan...
När jag kommer hem där i från ska jag förhoppningsvis träffa Agnes, det var längesen och Sanna Li som kommit hem några månader tidigare från Nya Zeeland än vad som var tänkt, jag har saknat henne. Och så vill jag träffa Ellen också, ha myskväll i Nora och bara snacka strunt, det bästa sommargörat.
Nu ska jag packa lite och sen återgå till min Marian Keyes <3
Love
Uppdatering från livet
Om ungefär fyra dagar åker jag och My till Öland. På fredag morgon rättare sagt. Jag längtar! Det ska bli underbart att träffa Amanda igen, hon lyser verkligen upp mitt liv som ingen annan. Det finns få människor här i livet som har den inverkan på ens liv som hon har - in a good way, såklart. Sen ska det bli otroligt skönt och avslappnande att komma bort ifrån Lindesberg. Jag har varit i England en vecka, det gills men ändå inte, det är trots allt jobb och man kan inte bete sig hur som helst och göra vad som helst. Så att spendera tre dagar med My och Amanda på Öland och göra vad vi vill, kommer bli fantastiskt.
När jag kommer hem den tionde Augusti, då är det bara mindre än tre veckor kvar och så flyttar jag. Helt otroligt. Jag och mamma beställde massa grejer till min dator här om veckan och då var vi precis påväg att köpa internet också men då ringde jag skolan och hörde om internet ingår i hyran - vilket det gör. Det kändes nästan lite bittert, då hade jag byggt upp bilder i mitt huvud när jag sitter på tågen dit och hem och kan spendera all min tid vid datorn, facebook och msn. Tusan också. Haha.
Idag ska jag till tandläkaren så jag måste gå och klä på mig. Imorgon är det klippning också, det ska bli värt om något.
Nice talking to you.
Stimulans
Jag har, ända sedan min föräldrar åkte hem ifrån tisdagen förra veckan, mestadels suttit hemma och städat, spelat sims, suttit vid facebook och återgått till att spela the sims igen. Och det beror mest på att jag då, vid mammas och pappas resstart, bar på en hosta så enorm att jag inte kunde göra minsta ansträgning utan att hosta sönder mig.
Nu till det jobbiga - min hosta har praktiskt taget gått över, min kropp är frisk (min hals är dock inte frisk men det kan vi ta en annan gång) och jag är frisk. Men fortfarande, av någon otroligt dum och jobbig anledning, så ligger den där hostan kvar och trycker. På kvällarna kryper den fram, lagom till jag ska blunda och vänta mig att sömnen ska infinna sig. Men den har även fått för sig att jag, min understimulans till trots, inte ska få göra större ansträngningar än att göra just det jag gjort i en veckas tid - spela the sims och sitta vid facebook. För när jag beger mig utanför dörren för att ta mig en promenad, då attackeras jag av en vidrig form av hosta. Den gör mig galen.
För att lämna de dåliga... delarna av mitt liv. Jag ska, i sällskap av My, packa mig en väska och ta med mitt gladaste somrigaste humör ner till Öland. Vi ska nämligen hälsa på vår älskade Amanda nästa vecka. Underbart ska det bli! Jag har inte träffat henne sen min student och då hinns det ju inte pratas så mycket, och telefonsamtal, jo visst, men det är ju inte alls detsamma som att ses och kramas och förstå varandras kroppspråk. Jag tycker om den kvinnan, eller båda två utav dem för den delen. Det ska bli underbara dagar.
Jag har förövrigt gjort ett konstaterande; man äter extremt mycket när man är ensam hemma. Nu när mamma och pappa intagit ordna-mat-rollen igen går jag konstant hungrig och undrar om vi inte ska äta snart (en timme efter middagen). Det är ungefär samma känsla som när man varit på läger (ni som varit på läger vet att man äter konstant). Den där tomhetskänslan efter mat och matsånger och.... mat. Men det kanske var tur att de inte var borta en längre tid, mitt mat beteende började bli lite av en vana.
Hur som helst. Ännu lite uppdatering från fröken La.
Hur lever livet med dig? Jag är säker på att jag saknar dig.
Bless you.
Fotografier
Och vilken nostalgitripp sen! Underbara fantastiska England. Nu blir jag sådär; "jag-saknar-allt-och-alla-och-livet-som-påväg-bortflyttande-nittonåring-suger". But I'll live.
Förresten så har jag möblerat om på mitt rum idag, jag kan väl inte påstå att jag är supernöjd och ibland önskar jag att jag inte älskade mitt elpiano så mycket så det inte behövde ta upp en massa plats i mitt rum, men allt för kärleken. Min syster kom hem under ommöblerandets stund och sa "möblerar du om, igen?! Du möblerade ju just om", "nehe, det var ju typ två månader sen", sa jag.... ja det var ju verkligen inte nyss.
Ni förstår, jag har, av någon outgrunderlig anledning, ständigt ett behov att förnya min omgivning (men glöm inte bort min konservativa sida, ack så stark ibland). När jag har haft en viss möblering i mitt rum en viss tid och städat x antal gånger så känns inte rummet helt rent längre, hur mycket jag än städar. Det ger liksom "samma-gamla-visa"-känslor och då tröttnar jag på att hålla rent. (fast å andra sidan så är ett nymöblerat rum ingen garanti för att rummet ska hållas rent. Ni som inte brukar vistas i min närhet så ofta ska veta att jag mer sällan än ofta har städat på mitt rum - och det är ingen som helst överdrift).
Imorgon är det parkfest! Jag ser verkligen fram emot det. Jag, Frida, Bella och Anka vad jag vet än så länge. Hoppas på lite fler vänner väl på plats. Helene, Timmy och Joel dissade alla tre, synd för jag saknar dem alla. Men nästa gång hoppas jag!
Nu ska jag ladda upp bilderna och stupa i säng. Städning imorgon innan Frida kommer hit. Vi ska förfesta här innan Parkisen. Mmm, min explorer, min pappa skäms över mig och mitt spritval. Haha.
Dont' drink and drive, people.
And by drive, I don't mean a car.
HAHA
Tiden som gått
Jag tänkte delge er lite av mitt sommarlov. Eller mitt jobb-sommarlov. Vi börjar i england. Vi for dit med konfirmationen den 30 Juni och återvände hem igen den 7 Juli. Jag var taggad på jobbet och England ja, men jag tänkte; det kommer aldrig bli som Estland 2007 och nej, det blev det inte heller. Men England blev inte dåligt, snarare tvärtom. Det blev så himla bra men inte på något vis som jag tänkt mig, och det kanske var bäst så.
Härliga konfirmander, härliga assistenter, volontärer och ledare, ett härligt land, härlig stad och ett härligt hotell. Att bo på hotell var ju supermysigt (jag hade eget rum och det fanns ju badkar!!! min lycka var total), men det går ju inte att undgå att gruppen blir mer splittrad på hotell. Alla har sina egna rum att krypa in i och det är andra gäster som ska visas hänsyn till, inte alls som på en lägergård. Där finns det gräsmatta utanför dörren, stora uppehållsrum och just det - en hel lägergård bara för oss. Men jag tycker ändå att det funkade fint med hotell.
Vi lekte mycket och skrattade och skämtade mycket. Jag är mycket tacksam för alla nya lekar vi fått lära oss, främst tack vare Fredrik som kom in som ledare från ett helt annat ställe och en helt annan församling. Det är kul med nya människor som ger en annan synvinkel på saker och ting, sen att vi och Maja delade exakt samma (dåliga) humor är bara ett stort plus.
Det var dop i England. Hanna och Matilda döptes, jag fick äran att bli Matildas fadder. Det är stort. Jo, ni anar stolthet i rösten.
Egentligen så vet jag inte vad jag ska skriva om England mer... För det är som vanligt - det går aldrig att återberätta det fair enough. Det blir alltid att låta aningen tråkigt och internt, så för er utomstående läsare blir det bara massa babbel och ni kanske rent utav redan slutat läst...
Men tiden gick fort i vilket fall och det blev dags för konfirmation. Det är alltid vemodigt det där, att säga hejdå och veta att vi faktiskt inte kommer ses. Ja, jag vet att så är fallet, jag är trots att fyra år äldre än dessa sköna konfirmander och ska trots allt ta mitt pick och pack och flytta till Göteborg i höst (som ni vet). Det är så typiskt också att man sista dagarna blir som allra närmast och har som allra roligast, men det kanske även det är bäst så - man hinner aldrig tröttna på varandra, man minns allting som det fina det var.
Ja, jobbet tog slut men inte slitet. Revyn skulle genomföras. "Säj'et igen, Sven" sattes upp två gånger för sisådär 200 personer på vardera ställe - grymt bra! Det var riktigt riktigt riktigt roligt och jag känner det varje gång - jag älskar att stå på scenen!!!! Det är där jag finner min styrka, inspiration och livsglädje. Det är även där jag finner mig själv.
Att jag var sjuk med hosta och halsont bekymrade mig enormt, men med en enorm övertalningsförmåga två dagar innan premiären begav jag mig till doktorn och begärde att få kortison utskrivet åt mig för halsen. Det kanske bör tilläggas att kortison inte skrivs ut i vanlig ordning, mest till artister som Carola och andra stora kända personer. Stjärstatus på mig va....
Halsen höll, men lät sådär. Som tur var var det rätt sorts förkylning så sången gick bättre än talet.
I lördags efter sista föreställning gick vi ut och tog några glas, Jag, Lina, Jesper och Chrille. Trevligt som vanligt. Sen blev det efterfest i replokalen med hemkomst runt tre. Jag sov halva söndagen och minst lika mycket av måndagen. Det var värt det. Förövrigt kommer jag sakna Jesper och Chrille till hösten, två förbannat bra lärare som man haft mycket roligt med. Men de finns kvar, precis som allting annat.
För tillfället är jag ensam hemma, mamma och pappa har lånat farmors husbil och gett sig av mot Skåne för att åka runt där några dagar, hur länge vet jag ej. Jag städar, spelar sims och gör ingenting om vart annat. Det är skönt att bo själv, skönt att de tog med sig hunden också så jag bara har katterna att tänka på. Inte för att jag inte tycker om hunden, men han gnäller så frukstansvärt mycket när mamma och pappa inte är hemma, så han har det nog bäst med de.
På lördag är det parkfest. Det ska bli så himla roligt! Jag hoppas Timmy och Joel hänger på, det blir lite andra folk från Es06 också, inte så många dock. Jag älskar parkfesterna! Det är verkligen hemvändarfester, man träffar folk man inte träffat på flera år. Dessvärre missar jag den sista, den sista som alltid brukar dra mest folk och bäst band. Men jag flyttar då... Kan ni tänka er va? Jag ska flytta. Jag dömmer om Billströmska varje natt. Har gjort sen sommarjobbet med kyrkan tog slut. Jag ska börja packa snart, om en vecka eller så. Det känns kul men läskigt samtidigt... Ah shit alltså. Jag kommer nog uppdatera i längre fram i mitt flyttänkande, så oroa er inte.
Dags att sova nu, liten uppdatering fick ni i alla fall!
Världen kärlek.
P.s. Es06, jag saknar er som fan. Vi är esteter.... Minns ni Cotton Club?! hahaha
När tiden räcker till...
Vi jobbar dagarna i ända, halsen har börjat värka och rösten har börjat tyna - men nu har jag införskaffat mig lite kortison för halsen, och vi hoppas att det ska hjälpa...
När sommarlovet äntligen anlänt ska jag delge er konfirmandtiden, englandsresan, smurfskämten, tallträ vs furuskämten och alla underbara konfirmander, sagostunder, lekpass och alla andra underbara minnen jag fått med min fantastiska konfagrupp. Jag minns dem alla, jag älskar dem alla. Jag saknar dem, tänker på dem och minns tillbaka.
Matilda, Ellen, Jacob, Fredrik, Maja, Emelie... ja några av er som satt ett extra spår i mitt hjärta. Tack för skratten, skämten och minnerna.
Världens kärlek till er och be en bön för mig och mina kära revykamrater.
Amen!
King of Pop
Han är borta, han är död. Han finns inte längre bland oss, men vilar föralltid i våra hjärtan.
Att Michael Jackson ska vara död är för mig ofattbart, fel och så fruktansvärt sorgligt. Snart skulle han fylla 51 år. I praktiskt taget hela sitt liv har han levt i strålkastarljuset, ständigt varit aktuell, både på gott och ont som vi alla vet. Jag citerar ur gårdagens aftonbladet; "Vi kommer alla alltid minnas var de befann sig när de fick beskeded om Michael Jacksons död". Själv låg jag i min säng, nyväckt av mamma som sa "Det var nog tur att du inte fick tag i biljetter till Michael Jacksons konsert ändå.... Han dog i natt". Inom loppet av den millisekunden det tog för min hjärna att förstå de där orden var jag klarvaken. Mamma begav sig till jobbet, kvar var jag med ögonen fyllda av tårar.
Vad jag kämpade för att få tag på en biljett, jag kämpade och jag kunde tänka mig att betal vad.som.helst utan minsta överdrift, men min kära mamma höll ett vaknade öga över mig och läste noga när jag stolt visade upp henne ännu en, troligen fejk, hemsida som erbjöd biljetter till rimligt pris. Jag var så besviken, jag ville ta mig dit ändå, ta ett flyg till London bara för att stå utanför arenan och höra hans enorma röst. Bara för att för ett par timmar vara lite närmare honom. Närmre än jag någonsin skulle vara igen...
Men det blev ingen konsert alls, inte en enda av alla de femtio det sålts biljetter till. Istället har en legend lyft och lämnat den här platsen, kanske för att äntligen finna frid.
I denna sorg jag konstigt nog känner så finns också ett enormt stort klart ljus inom mig, som ett lugn. Jag hade mer än gärna sett Michael göra sin comeback, eller rättare sagt; göra ett fint, bra och respektfullt avslut på sin karriär, för det tror jag verkligen det skulle blivit. Men jag tror och känner någonstans att det här nog ändå var det bästa. Nu minns vi honom och hans musik och vi prisar den, höjer den till skyarna - precis vad den är värd. Vi får minnas hans tidigare år innan alla domstolsbesök och anklagelser. Vi får minnas de gånger man sett framträdanden med honom på tv och sett glädjens i hans ögon när han får göra det han älskade. Jag minns honom som ett ljus i mörkret, som en man fylld av tillit med sin musik. Man kunde alltid finna tröst i en låt, vare sig det var Dirty Diana, Ben, I want you back eller Heal the world så har hans musik alltid gett mig någonting, alltid fått mig att må bättre.
Michael Jackson finns inte längre bland oss, men hans musik är föralltid odödlig.
Det återstår nu bara tre ord;
Rest In Peace
King of Pop
