Ibland, när livet känns tyngre än vanligt och allt är grått och trist, tänker jag på livets gåvor. Jag funderar ofta på vilken gåva som måste vara den mest värdefulla gåvan. Jag kan ganska snabbt räkna bort saker som en vacker sångröst, kreativitet, begåvningar inom matte, kemi, fysik och idrott, för att nämna några. För varenda gång denna tanke kretsar i min hjärna kommer jag alltid fram till samma svar, samma slutsats. Jag tror att vi, i en ovetande värld om vad som kunde varit, skulle kunna leva utan musik och vackra sångröster och proffesorer inom kemi eller fysik, och jag tror att vi skulle klara oss rätt bra utan idrottsmän också. Men det finns en sak jag inte tror vi skulle överleva utan, någonting som, i saknaden av detta, skulle leda till ett konstant våld mot varandra, krig världen över och ständiga svek mot varandra, och kanske mot oss själva.

Förmågan att glädjas åt någon annan.

Det finns ingenting så svårt. Personligen kämpar jag med det varje dag, varje minut... eller det är i alla fall någonting jag borde göra. Vetskapen om att någon har klarat sig så mycket bättre, kommit så mycket längre än jag själv ens kunnat drömma om och är aningen lyckligare än mig är svårt att bara svälja. Det är lätt att säga att man gläds med personen i fråga, att man är glad för dennes skull - men jag tror inte alltid att det är en lögn, för visst kan man känna glädje för att faktiskt en av "mitt slag" klarat sig så pass bra. Men samtidigt, let's face it, visst tusan gör det ont. Visst tusan börjar det där leendet på läpparna kännas aningen falskt efter ett tag och kristallerna i ögat, som en gång vittnade om glädjen att det finns hopp även för mig, har nu börjat slockna och ersätts av någon slags... just det, avund.

"Du skall icke ha begär till din nästas hus"

Det fanns redan då, och just därför, eller jag kanske ska säga att det delvis beror på det faktum att det nämns redan i bibeln som ett av de tio heligaste lagarna. Det fanns där då, det finns här idag. Och det faktum att det fanns där då som någonting så viktigt måste väl ändå betyda att det är någonting svårt, någonting mot vår egentliga natur. För i grund och botten är vi alla egoister! Flockdjur? Ja. Men även egoister som vill oss själva bäst. Och vissa tycker att detta är fel, att det är skamligt och nästan genant och pinsamt. Jag säger; det här är vi. En gåva? Nja, kanske inte, men kanske mer en utmaning. Vi blev skickade hit till en värld som ständigt präglas av problem som ska lösas, vi föddes in i värld av utmaningar, det är kanske så det ska vara. Vi är skapade flockdjur och egoister och det skriker ju missmatch om det. Därför är det så härligt att jag kommit till min insikt att det är meningen. Men... inte sagt att det är sant för dig, för vad du tror. Men för mig. Och när jag upptäckte detta i allt tänkande så kände jag en lättnad. Vi gör misstag, vi lär oss av misstag och gör, förhoppningsvis, inte om de igen. That's life, how it's supposed to be.