Saknad efter någonting större...
Jag tror att vi människor har ett behov att vara del i någonting större än oss själva, vare sig det är ett fotbollslag, en tro och en församling eller en familj...
De senaste tretton åren i mitt liv har jag mättat det behovet, jag har under tretton år alltid haft en klass att återvända till. När jag för tre år sedan slutade nian trodde jag att allting var över där, vi skulle aldrig mera ses. På något vänster trodde jag att världen, Lindesberg och Lindeskolan var så stort att vi aldrig någonsin skulle återse varandra. Jag hade fel! Jag kan ärligt säga att från min gamla klass är det inte någon jag direkt umgås med, men eftersom jag ändå är inne på det ärliga spåret kan jag även säga att det inte heller är någonting jag sörjer. Inte för att de är dåliga människor jag inte tycker om - inte alls, det är bara det att tiden sa sitt, vi växte ifrån varandra, skaffade nya liv med nya intressen - en helt ny värld, helt enkelt.
Men nu har ännu en sådan där dag passerat, en dag fylld av gråt, separationsångest och sorg, men självklart en dag fylld av glädje och stolthet att jag faktiskt tagit mig igenom skolåren.
Studenten anlände som i ett knäpp och den hade knappt anlänt förrän den var över, både på gott och ont kan jag tro. Men jag kan inte låta bli att förundras över att den dagen som hittills varit den största i mitt liv, som man sett fram emot, såväl fasat inför, tog slut precis lika snabbt som en helt vanlig dag i ens liv. Det kändes som att den där världsberömda livspausknappen hade varit ett bra redskap en dag som i fredags.
Men vi hade en underbar dag! Champagnefrukost hos Petra med skriv i mössor, sång och mysstämning. Fotografering på skolan för att sedan, för sista gången, sitta samlad klass i bilden. Andrea höll tal, det vackraste och mest påhittigaste talet i mitt liv. Hon hade skrivit små framtidsartiklar om var och en av oss i klassen, allt mitt i prick, allting stämde och det skulle faktiskt kunna vara helt sant! Jag grät, det gjorde så ont i mig att lämna henne, Ingeborg och alla andra lärare. Ja, min kärlek för Lindeskolans estetiska program vet ni har en stor plats i mitt hjärta och den har liksom borrats sig fast där, jag antar att jag verkligen är en Lindeskolan estetelev ända in själen och ut igen.
Aulan behöver jag ju inte ens nämna. Vilken stämning, vilken känsla - en mäktig sådan, att helt plötsligt vara en del av detta vitmössade hav och vara en del av skrikandet och glädjen. Att jag sedan inte kunde hålla tårarna tillbaka när rektorn ropade att det var Es06's tur att springa ut är förstås ingenting som förvånar. Det var med sorg jag lämnade alla musikelever och lärare kvar där på scenen, men det var samtidigt med otroligt mycket spänning jag såg ljuset lysa upp aulafoajén och veta att där ute väntar min familj, och mitt framtida liv...
Förfest hos mig med klassen innan hotellet, så underbart och en fantastisk kväll. Den näst sista låten för kvällen var "Forever young" och då kunde vi inte hålla tårarna tillbaka. Alla från våran klass gick inte på balen så helt plösligt slog det oss att vi var tvungna att redan då säga hejdå. Jag tror ingen annan än vi förstod de blöta, stora tårarna som bokstavligen strömmade ner för våra kinder. Det är inget annat än ren och skär kärlek.
På lördagen väntades bal och aldrig har jag väl känt mig så vacker! Även det var en underbar kväll, jag tror till och med att den slår självaste studentkvällen. Jesper, Chrille, Andreas och Micke stod för musiken och det var den bästa kvällen med liveband i mitt liv. Alla dansade, alla skrattade och hade kul. Det kändes som ett bra avslut. Självklart skulle även de avsluta med lugna, känsloframkallande låtar, då stod vi där i ring och grät och kramades. Det var sorg av värsta sorten.
Jag förstår att det låter konstigt att kunna förknippa studenten och bal med sorg, och för er som inte förstår?; jag tror inte att det spelar någon roll att jag försöker förklara, för jag kan inte, och om jag ändå kunde, skulle ni ändå inte förstå. Det är konstigt att en klass kan betyda så mycket, att man tillåter sig själv släppa in dessa människor in på livet, först i egoistiskt syfte förståss - för ens egen trivsel, sedan växer detta till vänskap, till roliga stunder, till minnen, till skratt, till tårar, till evigheten. Så att veta att vi faktiskt inte skulle ses efter helgen, och inte efter sommaren heller, är så osannorlikt, så fel.
Vi är Es06, vi är en klass, vi är del av någonting större än oss själva. Vi kommer alltid vara Es06, alltid vara vår klass och vi kommer alltid ha varit del i någonting större än oss själva. Det är glädje, det är sorg. Det är hopp, det är drömmar. Det är liv och det är död. Det är vänskap, det är kärlek.
"Forever thine, forever mine, forever ours"
Ni kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, jag kommer alltid minnas er, Es06.
Forever young, I wanna be forever young.
Vi ses igen...
Karneval!
Som vissa av er vet så ligger det en rätt enorm press på Esteterna att ta hem ett pris i karnevalen varje år. Men jag trodde, när vi stod där vid prisutdelningen, att vi skulle bryta den trenden. Pris efter pris delades ut och nervositeten inom mig blev bara värre och värre. När de sen kom fram till sista priset som de döpt till "karaktärer vi vill se i verkligheten" anade, eller hoppades jag lite. Men man vill ju inte hoppas på för mycket, men när de sa vårat namn föll en sten från mina axlar. Det var så skönt och lyckan var ett faktum!!
Jag är tacksam för dagens karneval och att vädret tillslut blev så bra!! Jag hoppas att vi får lika bra väder imorgon (i alla fall uppehåll...Please!). Men vi får se. Jag vet i alla fall att jag i morgon tar studenten. Jag har inte riktigt fattat det än, jag förstår det nog när vi sitter där hos Petra på champagnefrukosten i mössa och klänning. Jag kommer sakna min underbara klass, jag kommer sakna våra underbara lärare. Alla är underbara.
Men jag tänker inte skriva mer om det, för jag antar att ni får en uppdatering och kärleksförklaringar efter helgens studentbestyr.
Es06, for life <3
PUSS och Kärlek.
Världens bästa syster!
Så som jag har tjatat och varit besviken över att hon inte kunde vara hemma på min student. Men idag när jag klev innanför dörren hoppade Emma fram bakom hörnet. Min älskade syster. Ni må tro att jag blev chockad men lycklig och såklart.... gråtfärdig. Hon har tagit ledigt hela helgen för att vara med på min student och åker tillbaka på tisdag. Mina föräldrar har vetat det i typ en vecka men jag har inte anat någonting! Jag är så lycklig och tacksam, för jag har världens snällaste och bästa syster!
Puss med extra glädje <3
P.s. Imorgon är det karnevaaaaal!
Estetkamp
Som tur var, är nog ändå rätt ordval, vann vi, och vi därmed kan vi ta studenten med stolthet (om vi nu lyckas få hem ett pris i karnevalen på torsdag). Men om man bortser från våran vinst så har jag aldrig i mitt liv varit i ett lag med sådan laganda, sådan sammanhållning och sådan stämning. Alla var taggade till tusen och vi hejade på varandra och vi var verkligen ett lag och en klass - det är oövervinnerligt!
När jag kom hem var jag dock helt slut i kroppen och efter att ha skruvat ihop bord och städat stolar till fredagens studentmottagning här hemma var jag alldeles öm i kroppen. Och på tal om öm; det är verkligen vad dagen bjudit på. Träningsvärk i hela kroppen, tack vare lite brännboll?! Så kan det gå.
Idag hade hela estetiska programmet dans i idrottshallen också. Lite träning inför den stundade balen på lördag (och ett respektive två år framåt för ettorna och tvåorna). Vi dansade foxtrot, vals och bugg, inte bara det att jag är en usel dansare - jag har en förmåga att vilja föra hela tiden, jag kan inte följa för fem öre och i pardanser som just dessa tre är det ett stort problem. Någon kommer vara nervös inför balen....
Morgondagen bjuder på karnevalfix och sista lunchen i skolan. Nu går dagarna undan och jag önskar vädret kunde göra detsamma. Det ska ju tydligen regna och vara riktigt kallt på fredag vilket känns så himla fel då jag alltid, i alla år, tänkt på min student med skinande sol. Dags att tänka om, månne? Hur som helst, let's pray and please let the sunshine in!
Det här var lite uppdatering från den pågående studentveckan.
Es06 <3
PUSS!
Demokratin har talat
Jag gick dit med bestämda steg - Miljöpartiet, här kommer er räddning! Nästan. Men samtidigt kände jag en unst av osäkerhet, jag hade trots allt aldrig slagit ett slag för demokratin, gjort min röst hörd och inte räddat miljöpartiet heller för den delen.
Jag anlände till en lokal som gapade tomt, sånär som på tre tappra vallokalsarbetare, alla i pensionärsålder - jag visste det, så förutsägbart... Men, när jag tillslut lyckades släppa tankarna på dessa tre pensionärsdamer och istället lägga tankeverksamheten på mitt okontrollerande röstkortsplockande som min mamma så snällt instruerat mig om (det gällde visst bara om det var massa andra folk i lokalen jag inte ville skulle se vad jag röstade på) slutade jag med de dumheterna och tog mitt lilla kuvert och mina tiotal lappar (?!) och gick in i ett sådant där efterlängtad valbås. Och så bara sådär, inom loppet av två minuter hade jag röstat. Det var tydligen inte värre än så! Nog för att jag haft tiotals genomgångar om sveriges valsystem och jag är fullt medveten om att inga motivationer krävs, men jag blev ändå aningen förvånad när jag lämnade min röst i valurnan och jag inte ens fick ge en förklaring kring mitt resonemang. Jag hade gärna skrivit en rad eller två på röstkortet....
Jag gick i alla fall där ifrån med samma bestämda steg som jag anlände med, men med en aning rakare rygg och aningen mer stolthet i blicken, och faktiskt, någon slags lycka att jag äntligen fick ge min åsikt om saker och ting. Att jag äntligen visat lite tacksamhet jämtemot denna fantastiska demokrati. Å andra sidan; är det verkligen okej att känna någon sorts stolthet när man deltagit i ett val och visat sitt engagemang? Okej eller inte, min stolthet går i alla fall inte att ta miste på.
Key to freedom
Jo, vissa av er förstår nog vad jag pratar om. Idag var inlämning av skåpnycklar på skolan, trots att det är åtta dagar kvar! Jag förstår att ni tycker jag är superduper töntig och att det faktiskt inte är en sådan big deal, och jag förstår er, för jag skulle tänka samma sak om någon annan. Det är bara det att det är mina känslor som styr och spelar mig ett spratt. Den där fula skåpnyckeln jag haft i min jackficka i tre årstid vad alldeles ny när jag fick den, nu är den sådär härligt sliten på kanterna och välanvänd. Jag undrar hur många gånger jag använt den, hur många gånger jag öppnat mitt skåp... hundratals, tusentals gånger.
Men egentligen är det nog inte själva nyckeln i sig som är så himla betydelsefull, för skåpet är inte så stor av gymnasietiden egentligen. Men det är mer en symbol, det blir en symbol att jag är klar där nu. Att jag inte längre har min självklara plats. Jag försöker faktiskt att se det här från den ljusa sidan nu; jag har inte min plats där längre, för jag är klar med mina studier. Jag har (relativt) bra betyg som inte kräver det minsta tentamen eller sommarplugg. Jag är klar där för att jag har klarat av de här tre åren med bra betyg som håller.
Jag tror nog att tankarna får gå så idag, det underlättar det hela en aning.
Idag hade vi förresten sista Arkolektionen och Jesper skulle bjuda på fika, men det var ju bara jag där så det blev inte så mycket med det.... Kul! Men jag ska inte vara bitter nu. Jag kan glädje omvärlden med att jag är ledig imorgon och att jag idag fick ett mejl från ginza att mitt the sims 3 är skickat och vad det innebär kan ju räkna ut själva....... (jag får det IMORGON!) Lyllos mig, va?!
Time to go. Bless you.
Back to antisocial
Det var verkligen längesen jag kände mig som ett barn dagen innan julafton, då det kliar i fingrarna efter julklapparna som ligger och väntar och skriker på mig under granen. Man ligger i sängen på kvällen och går igenom varenda liten detalj på önskelistan och hoppas att man får det största och dyraste på hela listan - eller i alla fall rätt skiva av farmor i år... Men så tillslut tar tröttheten och utmattningen över och man faller i djup och härlig sömn och vaknar sedan med ett ryck; Det är julafton!
Ja, som ni vet så är det ju inte alls julafton imorgon, inte ens i närheten. Men efter att ha väntat sedan februari då beställningen gjordes kan mitt efterlängtade the sims 3 komma att anlända imorgon. Har jag inte den turen så hoppas jag i alla fall att fredagen bjuder på lite paketlycka så kan jag spela hela helgen, dag som natt (hoppas på dåligt väder!).
Det må kännas lite underligt att vid en ålder av snart nitton år och med en vecka kvar till klivet ut i vuxenlivet sitta som på nålar och stråla av lycka tack vare en kommade leverans av ett dataspel. Men jag tror helt enkelt jag skyller på moderskänslorna, jag menar, om inte The Sims får det att kittla fantasin på en framtida familj så vad gör det i så fall? Okej, nu må jag vara lite hård men det är ett spel som fascinerat ända sedan första spelet (till och med Sim city) anlände för över tio år sedan.
Ja, vart jag ville komma med detta inlägg var inte längra än att tala om för er, kära läsare, att det är på väg. Jag kommer vänta och jag kommer hoppas på att morgondagen blir en lyckans dag.
Och just ja, det här får bara mitt bärbaradator-önskemål-i-studentpresent att frodas ännu mer, tänk att ligga i sängen och spela the Sims halva nätterna. Åååhh.
Bör tilläggas; Back to asocial life!
PUSS!
Summer's here, but I'm just sitting in my room...
- Grym låt
Kan ni fatta den värme som är ute? Det är runt trettio grader och så varmt att till och med jag hoppar solen för stunden och sätter mig i svalkan i källaren. Det här är sommar, det här är glädje och jag tror nog att kvällen får bjuda på årets första dopp. Jag har nämligen bestämt mig för att den här sommaren ska bli mycket mer sol och bad än förra, kanske främst bad. Förra året badade jag sammanlagt.... håll i er nu.... En gång. Jo, du läste rätt. Jag som i mina yngre dar badade upp emot tre gånger om dagen har sjunkit ner till ynka en gång... på hela sommaren. Men det ska ändras på och jag tror att idag är rätt dag att göra det på.
Om en timme ungefär åker jag till Örebro med syrran, när jag kommer hem ska jag sola och ja... bada.
Vilken härlig sommardag, va?
PUSS!
Idag är det den första juni, det är officiellt sommar. och det är officiellt 12 dagar kvar till studenten... Jag säger ingenting mer än så.
Examenskonsert
Andra avdelningen var aningen flummig, och kanske inte det bästa vi gjort, men jag måste ändå säga att jag är nöjd för det var verkligen "vi" på något vis, vi är fan inte perfekta men vi är bra och vi var jävligt bra! Sen var det studentsången och jag klarade att sjunga hela första gången utan att gråta, jag är stolt över mig själv. Sen fick vi blommor och Ingeborg pratade och det gjorde så ont i mig, jag kände desperationen och maktlösheten - tiden bara rinner iväg. Jag kände så enorm tomhet och lycka och stolthet och sorg. Så tårarna kunde jag ju inte hålla tillbaka då, kanske mest för att Ingeborg är så sjukt underbar och bäst och alla andra lärare vi haft också! Det finns liksom inte ord för hur mycket jag tycker om alla.
Efter konserten och efter att alla tårar torkats och tomheten försvunnit en aning, så infann sig den verkliga stoltheten och lyckan - för då väntade en underbar kväll. Vi begav oss till Fenix (gamla Spitfire för er som inte har superkoll) och det var inte bara underbart god mat utan även en underbar kväll. Många från klassen åkte hem tidigt, vilket jag förstår, det har varit en tuff vecka och att fixa skjuts hem till Ställdalen och Kopparberg är inte det lättaste. Så runt tolv var vi majoriteten lärare faktiskt, men tillslut när Fenix stängde var det jag, Therese, Luis, Måns, Jesper och Chrille kvar.
Jag har så otroligt härliga kort därifrån, Ingeborg tog min kamera och fotade som en tok, mest kanske på golvet och bordet, men det är kul det med. Haha.
Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen; Kvällen var sjukt underbar och jag kommer sakna alla så enormt mycket. Always in my heart, så att säga.
Ni som inte var på konserten igår; ni missade något grymt! Wiho.
Nu ska jag sova, fast än det är allt jag typ gjort idag på min lediga dag, men Kärlek till er och Godnatt.
The day before the BIG day
Imorgon kväll har vi var sista konsert tillsammans, vår sista konsert på och med det estetiska programmet - examenskonserten!! Nervositeten hos mig själv går inte att ta miste på och om jag säger att tusentals tankar snurrar i mitt huvud hur allting ska gå till och vad som får och absolut inte får hända så är det inte någon överdrift alls!
Min låt måste självklart bli bättre än någonsin imorgon, och jag gör den bra, men imorgon kommer jag vara sjukt nervös och då kommer det kanske bli bra, men inte så bra som jag vill. Redan idag när vi repade den så blev jag skakis och nervös på scenen och det är ju säkert bara en tiondel av vad morgondagen har att bjuda på... Å andra sidan har jag åkt landet runt (nästan) och sökt diverse folkhögskolor och sjungit för en stoneface-jury som suttit med penna i högsta hugg och skrivit så pennan glödit och vissa av dem har inte ens bemödat sig om att le en enda gång - allt detta med endast en unst av nervositet som snabbt förvandlats till lycka, faktiskt. Så man kan ju tycka att morgondagen skulle vara a piece of cake, men det återstår att se.
Nu ska jag i alla fall försöka sova.
Godnatt på er.
Saknad i förväg
På onsdag gäller det. Tårar kommer rinna...
Jag kommer sakna allt.
I've never felt alone when I've been with you.
Fredagkväll efter klockan 22
Halv tolv ungefär gick mitt tåg mot Frövi, där mötte jag Timmy och Sandra och vi gick till salongen för att prova frisyren, och Sandra var så snäll så hon klippte mig samtidigt - otroligt snällt. Jag vet med säkerhet att jag kommer bli så nöjd med resultatet den 13 Juni - I can tell!
14.45, efter tjugo minuters försening gick mitt tåg till Örebro. Jag hade bestämt mig för att shoppa - och om jag shoppade??!! Jag spenderade över tusen kronor och jag är nöjd med vartenda köp. Det ända som saknades på inköptslistan var ett par skor, jag vet exakt hur jag vill att de ska se ut men de jag hittade fanns bara i storlek 40 och jag har 41, aningen frustrerande! Men innan jag åkte till Frövi var jag inne på Vibergsskor här i Linde och det var samma fenomen där, men de skulle få in nya skor i nästa vecka. Great!
Det här var lite information om dagen! Nu är klockan 22.18 och jag är för trött för att vara vaken, så godnatt med er.
Busy Lady.
Vanligen har jag sovmorgon till kvart över ett på måndagar, men Jesper var så rar och hjälpte mig mixa min skiva idag, så klockan nio befann jag mig på skolgården igen efter helgen. Det känns skönt att det är klart. Fick reda på projektarbetsbetyget idag vilket resulterade i ett VG, och det var längesen jag var så besviken på mig själv. Jag hade inte förväntat mig ett MVG och hade jag mot förmodan fått det hade jag nog ändå inte känt mig värd det, men jag det här var min grej! Jag fick ett helt år på mig att göra exakt det jag ville, och jag gjorde det jag ville! Jag gjorde min egna skiva. Jag har skrivit varenda textrad i de där låtarna och jag har knagglat mig igenom de låtarna tusentalsgånger för att hitta någonting schysst som gått att bygga vidare på i arrangemanget. Men det kanske var just det... att det var ett helt år. Att musten hann rinna ur och komma tillbaka hundra gånger innan det väl var färdigt. Och tanken att "jag har ju faktiskt ett helt år på mig" har nog omedvetet, och ganska medvetet, alltid funnits i bakhuvudet. No rush, så att säga.
Men nej, nu blir jag sur på mig själv, för jag sitter här och deppar över mitt VG. Det är bra egentligen, för jag skulle tycka det var bra om någon annan fick det. Men jag ville det här så mycket. "Ett MVG eller IG", som folk brukade säga om projektarbetsbetygen, antingen eller. Jag tror att det liksom etsade sig fast redan första gången jag hörde det och IG skulle jag ju inte få... då återstod ju bara ett alternativ. Det är sjukt så höga krav man ställer på sig själv, men jag vet ju också nu hur otroligt svårt det faktiskt är nu. Så många timmar jag suttit där själv på kulturskolan och funderat "låter det här verkligen bra" och ingen att rådfråga just i tvekandets stund. Men ja, jag valde det själv och jag skulle inte vilja haft det annorlunda ändå.
Hur som helst; det här förstörde min dag. Som förövrigt har varit bra!! Jag har repat från halv fem till halv åtta och jag är säker på att välgörenhetskonserten kommer bli G.R.Y.M! Jag ser fram emot den (och kanske liten tills den är över så jag kan börja ladda fullt ut inför examenskonserten som är om en och en halv vecka. Shit pommes!!)
Men nu måste jag sova så jag orkar med morgondagen. Inte bara vanlig skola står på schemat, utan från ett till sisådär halv sex ska vi repa för examenskonserten, för att sedan äta och befinna oss på kulturskolan halv sju då musikcaféet börjar. Sen när det är slut, klockan åtta, beger jag mig till lindeskolan för ännu lite rep inför välgörenhetskonserten. Det kommer bli en fullsmäckad dag. Huvvaligen.
Godnatt.
Sunday bloody sunday.
Det som blev ett stort minus med hela mösspåtagning är att vissa har en förmåga att alltid ta ett par steg över gränsen. Att gå in i matsalen och kasta mat på de som sitter där och äter är fan inte okej. Det är kul när det härjas och skriks och allting är galet, verkligen, men det finns gränser. Även de som ger sig på ensamma ettor, jagar de med vattenballonger och vattenpistoler ända ner till gröna bron är inte heller det okej. Jag hoppas ni skäms!
Hur som helst. Bortser man från det var det riktigt roligt och kvällen föjdes av studentfest. Jag kan dock inte påstå att den var i klass med de andra, kanske för att jag hade förväntningen att alla skulle vara där, mösspåtagningen till ära, men jag hade rejält fel och det tog andan ur mig på något vis...
I övrigt känns det som att det är så otroligt mycket nu. Från och med imorgon och två veckor framåt är det kulturveckor i Lindesberg. Vilket innebär konserter/utställningar varje dag och kväll ungefär. På onsdag har vi välgörenhetskonsert och imorgon ska vi ställa in ljudet (redan!) och senare på kvällen är det egentligen en konsert jag vill gå på, men dessvärre tror jag inte att jag hinner det. Vi ska nämligen ha terminsuppspelning i biinstrument på tisdag, vilket inte alls känns särskilt lockande, så det behövs övas lite inför det och pluggas. Tordag är det röd dag och det firas med arbete på kvällen, och på fredag - finally, ska jag träffa Sandra och prova baluppsättningen. Det passar alldeles utmärkt eftersom jag var på en absolut sista balklänningsprovning idag. Axelbanden ska kortas lite, annars är den alldeles alldeles underbar. Jag älskar den!
Innan sömnen kallar måste jag berätta om min gårdagskväll och natt som spenderades i Kopparberg. De flesta tjejerna ur klassen var på studentkryssning kvällen till ära, och jag, Cilla, Ingrid och Erika ville ju inte vara sämre, så för längesen planerade vi att ha suparfest i Kopparberg. Men med tiden har detta mer övergått till lugn och stillsam filmkväll med middag at Cillas place, vilket också blev det slutgiltiga resultatet igår. Vi såg på "Tillsammans" i VHS-form och på "Grease" i dvd-form och sluttampen på eurovision i tv-form och slutligen ännu en dvdfilm, nämligen "Sex and the city". Då var det å andra sidan bara jag och Cilla kvar och filmen var klar och vi gick till sängs först halv tre inatt. Jag hade riktigt mysigt och trevligt.
Nu är jag otroligt trött. Helgen var alldeles för kort.
Godnatt.
Not killing my darlings!
Jag började på mitt engelska PM om "musicians during the Second World War" och refererade till filmen The Pianist, bara det att jag inte kunde filmen så bra som jag trodde, så efter lunch med mamma och syster fick jag snabbkolla igenom den över två timmar långa filmen... Tillslut kunde jag i alla fall färdigställa mitt PM.
Jag kan ju inte direkt påstå att det fanns så mycket information att finna, särskilt inte på andra ställen än på wikipedia som inte längre är en tillåten källa inom skolans område. Men jag gillade verkligen mitt ämne och var rejält nöjd med min mixning mellan två stora intressen i mitt liv - musik och andra världskriget (jo det är faktiskt någonting som intresserar mig rejält)
På eftermiddagen for jag till kulturskolan och repade lite för välgörenhetskonserten, det blir bra det där. Så kom och ge ditt bidrag den 20 Maj!!
Jag är trött! Jag har drömt om studenten två nätter i rad nu. På onsdag är det mösspåtagning så jag antar att jag verkligen börja känna att det närmar sig. I lördags fick jag ett samtal från Lynette som var på cruisingen och var full. Hon grät och sa att hon skulle sakna mig när jag flyttar till Göteborg. Jag blev helt rörd och fick ångestkänslor. Jag tycker om henne, och så många andra. Vem vore jag utan er?
Ja, vad vore jag utan er egentligen? My darlings
Godnatt <3
Fredagskväll.
Det repades inför välhögrenhetskonserten idag. Jag skulle ju skriva klart mina låtar till idag, men det gjorde jag ju självklart inte. Jag skrev en helt ny istället, passar väldigt bra in på temat, om jag får säga det själv. När jag kom hem serverades smörgåstårta, för att fira min folkisantagning. Jippie!
Innan det är dags för mig att traska mig mot sängen måste jag bara berätta att det var längesen jag sov så skönt som i natt. Jag vaknade pigg som en lärka och för första gången på länge kände jag mig utvilad. Dessvärre är rösten trött nu. Men imorgon ska jag unna mig en sovmorgon för att sedan åka till min sömmerska och, ännu en gång, prova min balklänning så den kan sys klart snart! Irfana är min ängel.
Efter det ska jag städa mitt rum (det är verkligen äckligt nu! Det var evigheter sen jag tog mig tid, och lust, att göra något åt det). Det är i stunder när kläder inte går att finna, när det inte finns en kvadratcentimeters ren yta på hyllan och när noter försvinner i högen av kläder, böcker, filmer och papper på golvet som man inser att det kanske är dags att göra någonting åt saken.
Det positiva i mitt liv just nu är studiedagen på måndag och jag ska plugga. Det innebär ju att morgondagen kan ägnas åt städning och läsning av Kafkas "processen" och "Hemsöborna" medan söndagen och måndagen kan ägnas åt PM skrivande, såväl på svenska som på engelska. I have it all solved out.
Nu skriker min kropp efter sömn.
Godnatt.
Trötthet och Tristess
Ikväll måste jag även öva inför välgörenhetskonserten som äger rum den 20 maj i Lindeskolans aula, klockans ju (vadå tjuvreklam?!). Jag måste bestämma tonart på en låt, men även skriva klart en egen låt för jag har fått tillåtesle att spela och sjunga en av mina låtar. Jag vet bara inte vilken. Jag har två låtar som inte är klara, men jag tänkte skriva klart dem ikväll - förhoppningsvis, om jag orkar. Fast inte för att jag har något val. jag måste ju!
Men nu börjar dagens ARKO-lektion, men så ser i alla fall mina kvällsplaner ut. Vad är planerat för din kväll?
PUSS!
Antagning
Jo ni, lyckan är precis lika extrem och total som den verkar.
Jag var på min sista sökning i Jönköping idag. Jag var sjukt otaggad imorse, det var nästan så jag ville ringa och sjukanmäla mig. Men jag tog mig i kragen och tjugo i sex satt jag på tåget! Även Södre vätterbygdens folkhögskola verkar ha bra grejer att erbjuda, mycket trevliga lärare och elever.
Efter jag gjort mitt prov och mötte mitt sällskap för dagen frågade hon hur det gått och jag svarade "bra". Ena jurymedlemmen hörde det och svarade "det gick väldigt bra". Det kändes kul att höra.
När jag satt på tåget och sov ringde telefonen, ett nummer jag inte kände igen. Från Billströmska folkhögskolan! När han presenterade sig svarade jag ett överdrivet glatt "HEEJ" och jag kände lyckan sprida sig i kroppen. Jo, visst hade de en plats att erbjuda om jag ville ha den och det ville jag ju!!!
Jag ringde Frida och berättade nyheten, vad gjorde hon om inte grät. Hon är underbar. Sen ringde jag mamma som absolut inte fick berätta nyheten för resterande familj, efter det smsade jag ungefär halva min telefonbok och spred nyheten. Lyckan gick inte att ta miste om. Väl hemma hoppade jag tillräckligt mycket för att kunna ge mig credit för ett ordentligt kondispass - men det var bara underbart.
Jag får fortfarande, x antal timmar efter beskedet, små hopp -och skrik ryck, me de går över efter ett tag för att sedan ersättas av nya...
Ja, tro det eller ej, för jag tror det knappt men Billströmska ska bli min skola. Som jag viljat så länge, så himla mycket. Jag ska ta mitt flyttlass och bege mig mot Göteborg i Augusti, mot Tjörn och Billströmska folkhögskolan för att spendera (minst) ett underbart år där.
Man känner sig aldrig mer levande än i sådana här situationer. Lycka.
All världens kärlek.
P.s. Det faktum att jag inte blev antagen alls på åsa, inte ens som reserv trots att jag gjorde mitt bästa prov där rör mig inte i ryggen. Det känns underbart. Självförtroendet är på topp!
Last promise.
Jag är, som tidigare nämnt, så otroligt trött. Men egentligen räcker inte tröttheten till som begrepp för min fysiska och psykiska status, det icke välanvända ordet i mitt ordförråt - utmattad, är är mer passande ord. För utmattad är precis det jag är. Mina armar väger bly, ögonlocken likaså, hjärnan går på halvfart (om ens det) och humöret sträcker sig ungefär halvvägs fram till dess att stubinen är avklarad.
Grejen är den att när jag kommit hem och varit trött har jag inte slappnat av helt ändå. Jag har inte sovit superbra, för det är som att någonting inte låter mig slappna av. Helt enkelt av rädsla för att tappa orken helt eller tappa "tänket". Skulle jag slappna av helt nu och släppa allt skulle jag lugnt kunna sova hela dagen - utan överdrift. Jag kommer nog inte riktigt slappna av förrän kanske nästa helg.
Jag har smidit planer på att plugga i helgen. Helst det mesta av mina återstående restuppgifter. Det vore så otroligt skönt att då bara ha kvar några enstaka uppgifter som komma skall de närmaste två veckorna, för att sedan bara kunna njuta av tiden som är kvar på gymnasiet. Visst låter det underbart... Det återstår bara ett PM om Selma Lagerlöf, ett PM på engelska, framföra det muntligt, ett engelskatal och läsa två svenska böcker. jag tror det var allt. Skönt att det bara är det i alla fall, det kunde varit värre...
Nästa vecka är det mösspåtagning. Åh, då kommer studenten kännas på en armlängds avstånd. Kvällen bjuder på studentfest med tema "student". Jag ser fram emot den dagen.
Nu måste jag sova. Det är ju trots allt en dag imorgon igen, med uppstigning 04.00
Kärlek.
Jag är så tacksam för mina vänner. När man varit borta mycket, suttit mesta tiden av dagarna på tåg och buss så inser man hur otroligt mycket man kommer sakna folk när man flyttar. Man inser också att folk betyder mer för en än vad man kanske trodde. Ett extra tack måste faktiskt ges till Timmy som varit mitt sms-sällskap varenda minut om jag så velat. Och tack till er andra som bara finns där, för att ni är underbara. Ni har förevigat en plats i mitt hjärta. Tack! <3
Uppdatering
Detta bör läsas med en trött ton i rösten och med en känsla av tomhet och brist på inspiration.
Jag vet att jag antagligen får skylla mig själv. Det är aldrig någon som bett mig göra det, aldrig heller någon som hindrat mig. Det har aldrig varit någon annans val än mitt eget. Men nu vill jag bara ha ett slut. Slut på sökningar!
Det känns i kroppen som att jag har farit jorden runt, det känns i huvudet som jag har sett hela världens platser och det känns i ögonen som att jag aldrig blinkade. Rösten känns utsliten och trött. Och att, när man känner sin röst så väl som jag gör, veta att den inte är på topp gör allting så mycket svårare, tuffare och jobbigare.
Imorgon är det söndag. Då beger jag mig mot Karlstad och Geijerskolan. Inte bara det att sångerna ska sjungas ännu en gång, med precis samma inlevelse som första gången jag kunde de riktigt bra och älskade varje ton. Jag ska även läsa en text. Vad nu det har med sången att göra är för mig ett mysterium. Men jag tar min uppgift på allvar och gör min läxa och går dit med Karin Boye i hand, eller i alla fall hennes "ja visst gör det ont när knoppar brister".
Hur det kommer gå, är för mig bara en svart bild i huvudet. Jag finner ingen inspiration, tröttheten hänger som ett tungt moln över mig - och ingen förstår varför! Men jag ska tala om för er, världen. Att det är jobbigt att ligga på topp. Att ge sitt bästa varje gång, visa sig från sin bästa sida varje gång. Att inte visa att man är trött, för just den skolan är viktig för mig, det är i alla fall det jag ska utstråla.
Nu återstår två skolor, Geijerskolan och Södra vätterbygden på onsdag. Sen får jag andas ut innan tankarna förbereder sig på den 27 maj, församlingshemmet, med klassen, med vännerna, med kärleken - på vår avslutningskonsert.
Innan dess ska jag försöka, jo jag ska faktiskt göra det, och plugga! De gångerna den här terminen jag suttit ner med mina skolböcker i hand och verkligen gjort det jag skulle är få. Jag vill komma över den biten nu, få slut på plugget så jag bara kan njuta sista tiden. Tillsammans med Es06.
Men innan dess - Geijerskolan och Södra vätterbygden.
Ta hand om er.
Antagningsbesked såhär långt;
Billströmska; A-reserv. (Stora chanser att komma in, hoppas så många antagna som möjligt tackar nej!)
Liljeholmens vokalinriktning; Andra reserv (jojo, mycket stora chanser)
Liljeholmens Afrosånginriktning; tionde reserv (inte stora chanser alls)
