Om jag sa att min kommande flytt känts säker hela tiden, ända från antagningesbeskedets stund, skulle jag ljuga för er. Men jag tror nog att ni vet att det heller inte varit så. Men när jag däremot talar om för er att jag från första stund känt att det här faktiskt är rätt för mig, talar jag så mycket sanning det möjligen går.

Idag återstår tolv dagar på mitt sommarlov. Tolv dagar till flytt, tolv dagar till nystart. För det är just vad det är - en nystart. Att säga att jag vill komma bort från Lindesberg för att jag är trött på staden är så klyschigt, men trots det ändå sant. För visst är jag trött på Linde, samma gamla människor sen skolstart och samma gamla gäng som hänger på stan och samma gamla rykten som sprids. Småstad, that's how it's supposed to be.

Jag kommer inte ifrån känslan av att alla redan dömt mig. När jag möter någon på stan som jag inte har någon som helst relation till känns det som att jag blir dömd, nej förresten, jag har redan blivit dömd. Den människa jag möter på stan ger mig en hastig blick och tänker den förutfattade mening han, eller hon, har om mig... precis på samma sätt som jag gör om den. För det är sådana vi är, vi småstadsbor, de flesta av oss. Det är så vi är fostrade av våra vänner, att bry sig om alla, se allting, minnas allas misstag och reflektera, bilda en uppfattning och hålla fast vid den, i alla fall tills någon visar motsatsen på ett trovärdigt vis.

Jag känner mig låst. Som att jag inte längre har kraften att ändra allas uppfattningar, eller ställa skitsnacket om mig mot väggen, för vad säger de om mig när jag inte hör, egentligen? Jag känner mig låst. Trots det så är Lindesberg hem. Trots det så finns det ingen plats som någonsin kommer ge mig minnen som Lindesberg, från dagis, första dagen i skolan, högstadiet, gymnasiet, alla vänner, alla fester - första fyllan. Allt detta har Lindesberg att erbjuda vilket ingen annan plats på jorden har. Därför känns min flytt så bekväm och så perfekt. Jag flyttar. Jag lever inte längre här - mestadels. För jag har mitt hem här, mina föräldrar, mitt rum, mina vänner. Mina höstlov, jullov, påsklov, sommarlov - de är här, i Lindesberg.

Tolv dagar återstår här hemma i Lindesberg. Mycket som ska hinnas göras, många som ska hinnas träffas. Det känns samtidigt rätt att så många andra lämnar det här samtidigt. Det är som att om jag flyttade men alla andra blev kvar, levde jag ett liv utan dem. Töntigt, jag vet. Det känns bara skönt att livet börjar på riktigt. Nu får jag leva mitt liv, precis hur jag vill. Och jag börjar med Tjörn....