Jag tänker ta tillfälle i akt att utnyttja min position en aning. Min maktfulla position som er bloggerska (jo jag vet, visst låter det uppblåst) och förklara en del saker för er som ni möjligen inte vet om mig, eller om livet.

Jag har en fobi. Jo, faktiskt, en riktig fobi. Det har blivit något slags uttryck numera att säga att man har fobi för saker, jag har hakat på den trenden helt ofrivilligt. Men det jag nu menar är en riktig fobi, en fobi som i vissa ögon bektraktas som löjlig, töntig och ett ständigt försök att få uppmärksamhet. För dig, eller er, som tror att detta är vad man vill åt när man uttrycker en fobi? Jag måste göra dig, eller er, besviken. I mitt fall är det bara som en varning, eller kanske mer som en liten hint efter din respekt.

Spindlar är det värsta jag vet. Spindlar är min fobi. Det har inte alltid varit så, självklart har spindlar alltid varit äckliga och farliga för även det är någonting som man är uppväxt med - spindlar är helt enkelt äckliga, och om man av någon anledning tycker att de är söta små krabater är det mer konstigt än...okej.

Men det senaste året, kanske två, har min rädsla utvecklats till en fobi. En riktig fobi. Jag skriver ordet spindel och det kryper i hela min kropp och jag får någon slags psykisk ångest för någon sekund. Hela mitt liv har jag, när jag uttryckt min rädsla för spindlar, blivit jagad med en. Jag har blivit fnyst åt och fått höra saker som att; det är ju knappast så att den kommer äta upp dig. Nej. Jag vet mycket väl att de spindlar vi här i Sverige stöter på är mycket vänligt inställda och bara existerar för att de gör sin nytta för den biologiska utvecklingen.
Men jag vill klargöra en sak för er, kära läsare; En fobi är, i mitt fall, ingen rädsla för att bli skadad eller uppäten, en fobi är, i mitt fall, helt enkelt en rädsla för någonting äckligt som utvecklats till något sjukligt. Min fobi har nått till den grad då jag här om natten kom hem och det var en tre centimeter stor spindel i mitt badrum gå, med tårfyllda ögon och en ständigt krypande i min hud, och väcka mamma som fick döda spindeln. Men ni förstår att det var inte klart där. Mamma fick snällt spola toaletten tre gånger innan hon fick gå till sängs igen medan jag stod kvar utanför innan jag tog "mod" till mig att springa förbi dörren till badrummet och in i mitt sovrum för att slutligen stänga dörren, därefter se så att dörren var ordentligt stängd tre gånger innan jag kunde lägga mig i sängen - utan att ha borstat tänder eller tagit ur linserna. Dagen därpå tvingade jag min mor att, under min uppsikt, titta ordentligt i alla hörn och alla.. ickehörn i badrummet så spindeln, eller någon annan spindel för den delen, inte fanns kvar i rummet. Sedan tog det mig ungefär fem minuter att under mammas uppsikt ta mig in i badrummet igen.

Jag är väl medveten om att detta låter väldigt konstigt, töntigt och uppblåst för de flesta av er, för jag skulle tycka detsamma om jag läste detta själv. Men tyvärr är detta helt och hållet sant och därmed är min fobi förklarad.
Men jag är inte klar ännu, för vad vill jag egentligen med detta fobiska inlägg? Jo. Jag ber er om er respekt och acceptans - och det inte bara mot mig utan alla som vänligt men bestämt uttrycker en fobi över någonting. Om en person ni träffar på vänligt förklarar att den inte kan simma, kastar ni den knappast i sjön. På samma sätt som en person ni träffar på vänligt förklarar att den har en fobi för spindlar (eller någonting annat för den delen) - ni jagar den inte med en spindel, ni skrämmer den inte med att säga att ni har en spindel i handen, ni kittlar inte lite försiktigt på personen som för att imitera en spindel. Ni respekterar.
Allting här i livet bör respekteras, men det finns vissa saker man helt enkelt bör respektera mer än andra.
Så med detta inlägg numera uttryckt min bedjan att ni ska visa respekt och acceptans, ber jag er nu att sprida budskapet vidare.

Tack och godnatt
:)