Mitt sex and the city-maraton har officiellt startat!
What can I say, jag älskar serien, glamourlivet och New York city!

Dessvärre, efter sådär sju timmars tittande tappar man tillslut glädjen, inte av själva programmet, nej, för ens eget gråa och trista liv.
Jag bor i en liten stad som ingen i hela Sverige vet vart den finns om man inte råkar bott här, vilket inte är så många som faktiskt råkat ut för. Om jag inte jobbar eller pluggar är msn min vardagsaktivitet och på helgerna har man två val - gå ut på krogen och supa sig full, eller sitta hemma och inte göra någonting!
Allt detta medan New York borna lever glamourösa liv med lägenheter mitt "in the city" och en snygg, rik, underbar pojkvän, välbetalda jobb (in their 30's!!) och spenderar deras vardagskvällar på en restaurang med sina bästa vänner, eller gå på bio eller hänga med kändisar vid någon flott restauranginvigning!

Och mitt i allt detta har mitt liv just förgyllts med en egen Carrie Bradshaw-röst med en snygg Amerikansk engelska och en shoeaholic - allt i sin perfekta supersnygga New York glans. Och jag skulle kunna dö för att vara författare och skriva sexspalter i amerikanska tidningar just nu.
Den där Carrie Bradshaw sure knows how to make you hate your terrible swedish life...

För er som inte står mig sådär jättenära, eller kanske ni andra också, har kanske missat att jag, i måndags, gladeligen hämtade ut min Sex and the city-box.
- Hittils har jag sett två säsonger.

Men jag undrar; är det verkligen fullt möjligt att efter endast två säsonger bli completely head over heels över den 42 åriga Mr.Big, trots hans inkappasitet att ha ett ordentligt två-personer-som-älskar-varandra-och-kan-bo-hos-varandra-förhållande?
Men jag antar att det bor en liten dramaqueen inom mig som vill att det ska vara lite tjafs och bråk som reds upp under... glamoursöa förhållanden. På film.

Men är det verkligen möjligt? För tydligen så är han inte så snygg, sa Gerda till mig idag. Och uppenbarligen har han ju sina commitments-problem som i vanliga fall vore dödsdömt. Men han är ju Mr.Big för tusan! Så jag antar att jag har överseende och härmed bjuder in honom att joina Jude Law, Edward Cullen och Ben Affleck i mitt harem.

Jag tror jag måste göra någonting åt mitt snygga-manliga-kändisar-beroende.
Min syster har på senare tid talat om för mig att jag måste lära mig att skilja på skådespelare och roll, vilket för mig verkar totalt kocko. Hon tar The Holiday som exempel, där Jack Black spelar den mest fantastiska kille världen någonsin kan erbjuda, skulle jag tro. Och jag har sett några av hans andra filmer där han spelar någon sluskig typ som är too much rocker for his own good.  Det jobbiga med detta är att det är just sådan han är i verkligheten! Sådär too much rocker for his own good. Eftersom jag är en chickflick-girl som älskar allting som har med underbara, snygga män (?) att göra så väljer jag, helt av egen vilja, att se Jack Black som den mannen han är i just The Holiday.
Men i stället för att i lugn och ro få leva med min The Holiday-Jack får jag allt för ofta höra att det är fel, fel, fel att tänka så! - Vad är det för fel med det om det för mig lycklig? Undrar jag lite spontant. Min syster fnyser sådär systrigt åt mig då.

Och jag kanske kan medge, att när jag läser det där sista så ringer lite varningsklockor i mitt huvud att allting som gör en lycklig inte alltid är hälsosamt. Ibland har tanken slagit mig att jag borde sätta ner fötterna på jorden lite, gå runt där ett tag och ta mig en titt på de riktiga (?) männen (? - igen), men så kände jag ju sådär spontant igen att det skadar ju ingen att drömma lite.
Jag undrar förövrigt vad det missbruket skulle kallas i fina termer, istället för drogmissbruka, alkholmissbruk eller sexmissbruk. Snyggakändamän-missbrukare känns lite för långsökt. Jag tror ska googla det någon gång...


För er som av någon anledning inte förstod ironin i detta inlägg - jag är inte snyggakändamän-missbrukare.
Bara som en parantes.

Jag antar att gårdagens inlägg klart och tydligt visade att jag inte alls var på humör för att gå ut på krogen när det var Traffic Light Party. När det enda kvällen handlade om var vem som hånglade med flest eller den som fick med sig snyggaste bruden/killen hem.

Och jag måste ju medge att jag faktiskt inte var särskilt pepp, eller särskilt engagerad i omvärlden eller i andra människors liv just då.
Men jag gick och jag hade trevligt, det måste jag säga. Jag valde nog att ignorera hela poängen med kvällens tema och valde nog att inte se allas desperata försök att få med sig någon hem, eller att för den delen hitta den riktiga kärleken - för den kanske fanns där just ikväll, bland alla desperata kärlekssökande människor?
Ja, det kanske är som det låter att jag kritiserar gårdagens tema, för det är faktiskt det jag gör. Kanske för att jag har gett upp hoppet att hitta någon här, har man inte gjort det förr så varför nu?

Även om det inte alls framkom i mitt inlägg igår att det var det här som störde mig mest så är var det nog det, eller kanske inte. Jag var nog bara extremt trött på allting - kanske fortfarande är.
Att säga att livet är orättvist vore ju nästan för klyshigt, men det är precis dem orden jag väljer att använda.
Livet är orättvist. Det finns människor runt om i världen som anstränger sig, offrar sig, ger av sig själva till andra, sprider värme, kärlek och livslust. Medan det finns andra som bara tar och tar men aldrig ger tillbaka. Det finns dem som gör ett halvhjärtat försök som kanske inte ser så mycket ut för världen, men någon gör man ju lycklig.

Idag är en sådan där dag när jag skulle kunna skriva på i evigheter och glida in på sidospår och återkomma till själva ämnet och ännu en gång komma in på något helt annat - bara för att jag har så mycket som snurrar, så mycket jag tycker och så mycket jag tänker.

Som vanligt när jag har sådana här dagar är det aldrig det egentliga ämnet som tas upp, det kanske går att läsa mellan raderna för er som känner mig väl och vet hur jag fungerar, för er andra är det bara massa ord.

Men det jag egentligen vill få sagt, är nog det som stod i gårdagens inlägg, för det var längesen jag var så ärlig på min blogg här i cyberspace. Längesen jag var så upprörd fast ändå glad. Längesen jag kände längtan men ändå hat, lycka och sorg. Besvikelse.
Och på frågan vad som gör mig besviken kan jag bara svara allt. På mig själv, på andra, säkert på dig också och på hela världen, för att vi är så egoistiska. På musiken för att det inte blir som jag vill, på framtiden för att jag inte kan spå den, på det förflutna för att det inte går att ändra. På andra människor tankar och tycke för att jag bara kan sitta bredvid och se på och vänta på ett svar, på ett tecken, eller på någonting som visar vad den personen tycker - utan min påverkan. Och på min egen oförmåga att kunna släppa allting och gå vidare.

Nu blev det sådär långt igen, så Helene inte orkar läsa. Men förlåt mig Helene, men det spelar mig ingen roll just nu. För nu har jag sagt mitt, på ett kyptiskt sätt - sådär som jag hatar när andra gör. För jag säger så mycket men gör inget själv. Nu har jag visat mitt tycke, på ett kyptiskt sätt. Jag har gjort någon nytta, för min skull. Kanske fått någon att tillbringa fem minuter av dens liv vid min blogg, mina kryptiska tankar. Kanske?
Men det är ändå inte det som grejen. Grejen är att få beklaga sig lite, vara öppet depprimerad för ett tag, inte vara Glada-skrattande-hela-dagen-lång-Sanna. För det är inte bara den jag är. Nej även solen har sina fläckar, som om jag nu vore en sol.

Just nu är jag bara så himla trött på att ingen säger vad den egentligen tycker eller tänker? Vad är det som är så himla fel med det? Vad är det som är himla fel med att sägas "nej tack, jag vill inte" eller "ja, det vore superkul" istället för alla kryptiska svar som kan tolkas på miljoner olika sätt och som varken får en glad eller ledsen, bara enormt förvirrad.

Och som alltid så får jag det att låta som att jag är någon ängel vilket självklart inte alls är fallet. Men jag försöker i alla fall visa lite granna vart jag står i frågan. Vad jag tycker och vad jag känner. Men hur jävla mycket krävs det för att få minsta respons? Hur jävla mycket krävs det för att få igång resten av befolkningen att göra detsamma?!

Att alltd vara ärlig till 100 procent är kanske inte alltid så lätt och kanske inte heller så rätt jämt. Men om en människa visar klart och tydligt vart den står i frågan och jag inte alls tycker detsamma, så kanske det är läge att säga som det är, istället för att svara något snällt och ställa den personen i en position när den varken vet vad som är ut eller in, sant eller falskt eller rätt och riktigt? Det kanske är bättre att såra den personen men vara ärlig och få slut på det lidande som den personen faktiskt känner.

Ja, nu talar jag ju självklart för mig själv. Men jag tror nog att jag har någon på min sida. Ni som känner er träffade borde kanske ta mina ord och göra det till handling, nu eller innan det är försent. Och vad jag menar med försent, tänker jag inte ta upp här. Inte nu.

Fan!

Jag väljer att citera en väldigt fin persons... tröja;

In da house!


If you know what I mean.

Jag vet att jag verkligen borde sova nu, klockan är 00.40 och det är måndagkväll, imorgon ringer klockan halv sju, fast i och för sig snoozar jag en timme...
Det är någonting med sömnlösa nätter alltså. Dem självvalda sådana. Det är något speciellt, det blir lite mer intimare då. Lite mer som att man delar någonting större än på dagen. Att säga att vi satt hela dagen och pratade ger inte lika samma mysfaktor som att säga att man satt uppe hela natten och pratade. Men det är väl logiskt kanske...

Alla sådana här frivilliga sömnlösa nätter straffar sig ju alltid dagen efter, men ibland kan det vara värt det - ibland inte. Men ändå är det mysfaktorn som spelar roll.

Men nej. 00.45. Det kanske är dags ändå.

Bless you

Jag ringde min vän idag. Min bästa vän!
Hon som kan svaren på alla mina funderingar.
Hon som vet exakt som hon ska säga för att få mig må bra igen.
Hon som är den ärligaste personen jag känner, i alla stunder, men trots det - aldrig sårat mig en enda gång.

Bra vänner, bästa vänner, växer inte på träd. En bästa vän som egentligen inte kräver så mycket tid, ett samtal någon gång i månaden, en träff ibland när det passar. Det viktigaste är att man alltid vet vart man har varandra, utan press att höra av sig, ses eller vara perfekt. En bästa vän är en person som förstår att man har annat än just henne/honom, att tiden inte alltid räcker till för timslånga samtal i natten. Det är också en person som älskar mig för mina brister, mina dåliga dagar, mina klumpiga svar-på-tal och mina, ibland, sårande kommentarer.

Det finns få som uppfyller allt detta, och jag tror det är så för alla. Men dem här personerna, det kanske rent utav "bara" finns en, ska man hålla fast vid och inte släppa i första taget. Det är dem här personerna som får en hel igen efter ett brustet hjärta. Det är dem som hjälper en igenom ens djupaste sorg och det är dem som man skrattar sådär hejdlöst tillsammans med.

Jag vet att min vän kommer finnas för mig länge till. För vi förstår varandra på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Henne kommer jag hålla fast vid, inte släppa i första taget.

"without me you've got it all."

Eller?

Jag är trött. På det här.

Skrev en låt igår. Äntligen!
Efter månader av idétorka och frustration var det enda som behövdes en stund vid mitt akustiska piano, två timmar för att vara exakt. Jag tror inte att jag varit så nöjd med någon låt förrut. I really dig this one!
(Det hela firades med utgång på Klaras sen Satin med Tanja, Karin, Malin och Marris).

Den nya låten ska spelas in lite hastigt med de självklara felspelningarna som alltid blir eftersom allting måste göras i en tagning, vilket suger! Hur som helst, den hamnar på myspace inom en snar framtid. I let you know

Japp, den har officiellt startat!
Tyg är inköpt och jag är allt annat än missnöjd med det - men valet av klänning återstår. Jag var så säker på mitt val, men min kära syster som för tillfället bor på andra sidan jordklotet skickade bilder på diverse klänningar.

De två det står mellan är modellerna ni ser nedan, så snälla hjälp mig!
Tyget jag köpt är det röda som syrran har på sig, så balklänningen skulle se ungefär densamma ut som hennes om det är den modellen som jag i slutändan väljer. Den modellen har jag ju även provat och vet att jag passar i.
Den andra är helt fantastisk, dock måste jag bestämma en bra rygg eftersom min skolios inte får synas allt för mycket, så ryggen måste vara i rätt höjd. Så jag ber er vänner om hjälp. Tack.

Om den nedre bilden är den som tilltalar dig mest, så kan jag redan nu tala om att vissa justeringar måste ske, exempelvis den, på mig, vulgära urringningen. Men om någon av er då har ett förslag på hur det skulle kunna se ut, en snygg skärning, så let me know!

Tack, igen.

Så blev det nytt år - igen,
nya löften - igen,
nya drömmar - igen,
nya mål - igen.

Varje nyårsafton bjuder på samma tanke;
vad ska jag bli i år? Vad ska jag uppnå i år? Vad ska jag förändra i år? Hur kommer mitt liv se ut i år?
Det är alltid lika spännande att försöka se in i framtiden efter svar på dessa frågor.
Jag ska bli  en bättre människor,
jag ska uppnå lycka och kärlek,
jag ska förändra mina vanor
och mitt liv kommer bli underbart och älskvärt. 
Varje år!

Det är som att på nyårsafton försvinner alla livets regler, som att man bara över en natt ska bli den perfekta människa jag och resten av världen vill att jag ska vara. Att man helt plötsligt, över en natt, ska tappa suget för godis eller onyttigheter. Att, bara för att årets slutsiffra ändras, ska prince charming uppenbara sig! Som att det kommer hända, egentligen? 

Egentligen är det ju korkat att man tror (för jag tror att de flesta av oss ända gör det) att livet ska förändras tack vare ett tolvslag ett visst datum, och jag skulle ljuga om jag inte hoppas på att mina drömmar och mål ska bli sanna också.
För någon gång måste det ju bli min tur. Någon gång måste ju jag få vakna på morgonen och känna någon slags inre frid och bara vara lycklig. Någon gång.

Det är också konstigt att det jag definierar som lycka nu, det som jag anser skulle göra mig lycklig idag är troligen inte alls aktuellt om ett halvår.
Just nu är det helt oförståeligt. När man vill ha någonting så mycket och tror att man hittat vägen dit.
Det är alltid svårt att förstå sig på sig själv och sina drömmar och mål.

Men någonting måste det väl betyda?!

Nu vet jag inte alls vad det här kom att handla om. Jag bara vet att det är nytt år nu.
Vissa drömmer kommer att gå i uppfyllelse medan andra kommer att... inte göra det!

Man vet inte alls. Jag vet inte alls. 
Men det vi vet - nytt år, nya möjligheter