Jag antar att gårdagens inlägg klart och tydligt visade att jag inte alls var på humör för att gå ut på krogen när det var Traffic Light Party. När det enda kvällen handlade om var vem som hånglade med flest eller den som fick med sig snyggaste bruden/killen hem.

Och jag måste ju medge att jag faktiskt inte var särskilt pepp, eller särskilt engagerad i omvärlden eller i andra människors liv just då.
Men jag gick och jag hade trevligt, det måste jag säga. Jag valde nog att ignorera hela poängen med kvällens tema och valde nog att inte se allas desperata försök att få med sig någon hem, eller att för den delen hitta den riktiga kärleken - för den kanske fanns där just ikväll, bland alla desperata kärlekssökande människor?
Ja, det kanske är som det låter att jag kritiserar gårdagens tema, för det är faktiskt det jag gör. Kanske för att jag har gett upp hoppet att hitta någon här, har man inte gjort det förr så varför nu?

Även om det inte alls framkom i mitt inlägg igår att det var det här som störde mig mest så är var det nog det, eller kanske inte. Jag var nog bara extremt trött på allting - kanske fortfarande är.
Att säga att livet är orättvist vore ju nästan för klyshigt, men det är precis dem orden jag väljer att använda.
Livet är orättvist. Det finns människor runt om i världen som anstränger sig, offrar sig, ger av sig själva till andra, sprider värme, kärlek och livslust. Medan det finns andra som bara tar och tar men aldrig ger tillbaka. Det finns dem som gör ett halvhjärtat försök som kanske inte ser så mycket ut för världen, men någon gör man ju lycklig.

Idag är en sådan där dag när jag skulle kunna skriva på i evigheter och glida in på sidospår och återkomma till själva ämnet och ännu en gång komma in på något helt annat - bara för att jag har så mycket som snurrar, så mycket jag tycker och så mycket jag tänker.

Som vanligt när jag har sådana här dagar är det aldrig det egentliga ämnet som tas upp, det kanske går att läsa mellan raderna för er som känner mig väl och vet hur jag fungerar, för er andra är det bara massa ord.

Men det jag egentligen vill få sagt, är nog det som stod i gårdagens inlägg, för det var längesen jag var så ärlig på min blogg här i cyberspace. Längesen jag var så upprörd fast ändå glad. Längesen jag kände längtan men ändå hat, lycka och sorg. Besvikelse.
Och på frågan vad som gör mig besviken kan jag bara svara allt. På mig själv, på andra, säkert på dig också och på hela världen, för att vi är så egoistiska. På musiken för att det inte blir som jag vill, på framtiden för att jag inte kan spå den, på det förflutna för att det inte går att ändra. På andra människor tankar och tycke för att jag bara kan sitta bredvid och se på och vänta på ett svar, på ett tecken, eller på någonting som visar vad den personen tycker - utan min påverkan. Och på min egen oförmåga att kunna släppa allting och gå vidare.

Nu blev det sådär långt igen, så Helene inte orkar läsa. Men förlåt mig Helene, men det spelar mig ingen roll just nu. För nu har jag sagt mitt, på ett kyptiskt sätt - sådär som jag hatar när andra gör. För jag säger så mycket men gör inget själv. Nu har jag visat mitt tycke, på ett kyptiskt sätt. Jag har gjort någon nytta, för min skull. Kanske fått någon att tillbringa fem minuter av dens liv vid min blogg, mina kryptiska tankar. Kanske?
Men det är ändå inte det som grejen. Grejen är att få beklaga sig lite, vara öppet depprimerad för ett tag, inte vara Glada-skrattande-hela-dagen-lång-Sanna. För det är inte bara den jag är. Nej även solen har sina fläckar, som om jag nu vore en sol.