Jag ringde min vän idag. Min bästa vän!
Hon som kan svaren på alla mina funderingar.
Hon som vet exakt som hon ska säga för att få mig må bra igen.
Hon som är den ärligaste personen jag känner, i alla stunder, men trots det - aldrig sårat mig en enda gång.

Bra vänner, bästa vänner, växer inte på träd. En bästa vän som egentligen inte kräver så mycket tid, ett samtal någon gång i månaden, en träff ibland när det passar. Det viktigaste är att man alltid vet vart man har varandra, utan press att höra av sig, ses eller vara perfekt. En bästa vän är en person som förstår att man har annat än just henne/honom, att tiden inte alltid räcker till för timslånga samtal i natten. Det är också en person som älskar mig för mina brister, mina dåliga dagar, mina klumpiga svar-på-tal och mina, ibland, sårande kommentarer.

Det finns få som uppfyller allt detta, och jag tror det är så för alla. Men dem här personerna, det kanske rent utav "bara" finns en, ska man hålla fast vid och inte släppa i första taget. Det är dem här personerna som får en hel igen efter ett brustet hjärta. Det är dem som hjälper en igenom ens djupaste sorg och det är dem som man skrattar sådär hejdlöst tillsammans med.

Jag vet att min vän kommer finnas för mig länge till. För vi förstår varandra på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Henne kommer jag hålla fast vid, inte släppa i första taget.