För er som inte står mig sådär jättenära, eller kanske ni andra också, har kanske missat att jag, i måndags, gladeligen hämtade ut min Sex and the city-box.
- Hittils har jag sett två säsonger.

Men jag undrar; är det verkligen fullt möjligt att efter endast två säsonger bli completely head over heels över den 42 åriga Mr.Big, trots hans inkappasitet att ha ett ordentligt två-personer-som-älskar-varandra-och-kan-bo-hos-varandra-förhållande?
Men jag antar att det bor en liten dramaqueen inom mig som vill att det ska vara lite tjafs och bråk som reds upp under... glamoursöa förhållanden. På film.

Men är det verkligen möjligt? För tydligen så är han inte så snygg, sa Gerda till mig idag. Och uppenbarligen har han ju sina commitments-problem som i vanliga fall vore dödsdömt. Men han är ju Mr.Big för tusan! Så jag antar att jag har överseende och härmed bjuder in honom att joina Jude Law, Edward Cullen och Ben Affleck i mitt harem.

Jag tror jag måste göra någonting åt mitt snygga-manliga-kändisar-beroende.
Min syster har på senare tid talat om för mig att jag måste lära mig att skilja på skådespelare och roll, vilket för mig verkar totalt kocko. Hon tar The Holiday som exempel, där Jack Black spelar den mest fantastiska kille världen någonsin kan erbjuda, skulle jag tro. Och jag har sett några av hans andra filmer där han spelar någon sluskig typ som är too much rocker for his own good.  Det jobbiga med detta är att det är just sådan han är i verkligheten! Sådär too much rocker for his own good. Eftersom jag är en chickflick-girl som älskar allting som har med underbara, snygga män (?) att göra så väljer jag, helt av egen vilja, att se Jack Black som den mannen han är i just The Holiday.
Men i stället för att i lugn och ro få leva med min The Holiday-Jack får jag allt för ofta höra att det är fel, fel, fel att tänka så! - Vad är det för fel med det om det för mig lycklig? Undrar jag lite spontant. Min syster fnyser sådär systrigt åt mig då.

Och jag kanske kan medge, att när jag läser det där sista så ringer lite varningsklockor i mitt huvud att allting som gör en lycklig inte alltid är hälsosamt. Ibland har tanken slagit mig att jag borde sätta ner fötterna på jorden lite, gå runt där ett tag och ta mig en titt på de riktiga (?) männen (? - igen), men så kände jag ju sådär spontant igen att det skadar ju ingen att drömma lite.
Jag undrar förövrigt vad det missbruket skulle kallas i fina termer, istället för drogmissbruka, alkholmissbruk eller sexmissbruk. Snyggakändamän-missbrukare känns lite för långsökt. Jag tror ska googla det någon gång...


För er som av någon anledning inte förstod ironin i detta inlägg - jag är inte snyggakändamän-missbrukare.
Bara som en parantes.