Idag så tog jag steget in i vuxenvärlden, eller det känns i alla fall så, som att jag knep den högsta vuxenpoängen någonsin när jag slog ett slag för demokratin och gjorde min röst hörd i årets europaparlamentsval.

Jag gick dit med bestämda steg - Miljöpartiet, här kommer er räddning! Nästan. Men samtidigt kände jag en unst av osäkerhet, jag hade trots allt aldrig slagit ett slag för demokratin, gjort min röst hörd och inte räddat miljöpartiet heller för den delen.

Jag anlände till en lokal som gapade tomt, sånär som på tre tappra vallokalsarbetare, alla i pensionärsålder - jag visste det, så förutsägbart... Men, när jag tillslut lyckades släppa tankarna på dessa tre pensionärsdamer och istället lägga tankeverksamheten på mitt okontrollerande röstkortsplockande som min mamma så snällt instruerat mig om (det gällde visst bara om det var massa andra folk i lokalen jag inte ville skulle se vad jag röstade på) slutade jag med de dumheterna och tog mitt lilla kuvert och mina tiotal lappar (?!) och gick in i ett sådant där efterlängtad valbås. Och så bara sådär, inom loppet av två minuter hade jag röstat. Det var tydligen inte värre än så! Nog för att jag haft tiotals genomgångar om sveriges valsystem och jag är fullt medveten om att inga motivationer krävs, men jag blev ändå aningen förvånad när jag lämnade min röst i valurnan och jag inte ens fick ge en förklaring kring mitt resonemang. Jag hade gärna skrivit en rad eller två på röstkortet....

Jag gick i alla fall där ifrån med samma bestämda steg som jag anlände med, men med en aning rakare rygg och aningen mer stolthet i blicken, och faktiskt, någon slags lycka att jag äntligen fick ge min åsikt om saker och ting. Att jag äntligen visat lite tacksamhet jämtemot denna fantastiska demokrati. Å andra sidan; är det verkligen okej att känna någon sorts stolthet när man deltagit i ett val och visat sitt engagemang? Okej eller inte, min stolthet går i alla fall inte att ta miste på.